Även vädret hade vi tur med

Ebba på tur ute med julrenen Dahlia

Snart nyår. Dags att summera julhelgen med tonvikt på hästtemat. För första gången firade Hillevi och hennes familj julen hemma i Sätuna. Istället åkte vi dit. Tack Inger, Karin, Tor och Ezra som turades om att mata, mocka, ta ut och ta in ”våra” hästar medan vi var borta. Tack också för det gohälliga julvädret som gjorde livet angenämt för såväl folk som fä. När vi närmade oss Sätuna dök solskivan ner bakom grantopparna efter att ha gjort oss sällskap under hela resan. Några minuter senare ramlade  vi in i stugan ungefär samtidigt som tjuren Ferdinand slog sig ner under korkeken.

Även juldagsvädret bjöd på sol. Ebba sadlade sin vita ren (Kulltorps Dahlia) för en tur på bygdegårdsrundan med Annika i släptåg. Morfar och jag kom på efterkälken, så vi promenerade  åt motsatt håll och mötte ekipaget halvvägs.  Framåt kvällen fick Västra Götaland också känning av stormen, som höll stora delar av landet i schack under helgen , men inför hemresan på annandagen åt vi sen frukost med återigen sol och blå himmel utanför köksfönstren. Vi såg hur grannfamiljen kom för att hämta shetlandsponnyn Kalle ur hagen. Nu när Ebba och Sara vuxit ur honom är det andra barn som rider stallets äldsta och minsta ponny.

Hemma igen regnade det som vanligt. På kvällen såg jag en drygt tio år gammal långfilm i teve, ”Den där Mary” med enda hästanknytning att huvudpersonen delar namn med vår blivande tvååring, Fix Mary. Julklappsfilmen, ”Seabiscuit”, handlar däremot garanterat om en häst och inte vilken som helst utan om ”legenden som vann mot alla odds”. Tyvärr hann vi inte, som tanken var, att titta på den tillsammans.  Det roliga har vi kvar.

Läser just nu julklappsboken Hästmannen, återkommer till den i ett senare inlägg.  Det är den värd. De fina servetterna med hästmotiv från Ebba spar jag tills jag får Sätunagäster i motsats till  julklappstövlarna, som jag använder varje dag – en klapp från min äldsta dotter. Efter att ha klafsat omkring i en geggig hage med trasiga stövlar hela hösten känns det helt underbart att nu kunna ta sig torrfotad till den bortre hagen med hästarnas morgonhö./Aina

Finaste Luciatåget

Nja, det här luciatåget hör väl inte riktig hemma i en hästblogg. Men det går helt enkelt inte att undanhålla er dem så här på luciadagen.

Detta fina gäng med Karl, Gustav, Tor, Ezra, Sara och Ebba  sjöng vackert och uppvaktade Aina och Arne när vi firade deras guldbröllopsdag i lördags. 

 Staffansvisan var naturligtvis bäst bäst och hade tom olika stämmor./Annika

Grattis på Guldbröllopsdagen

Idag firar Aina och Arne guldbröllopsdag. Det är altså 50 år sedan det gifte sig i Fellingsbros prästgård.  När det begav sig var det strålande solsken och rimfrost på träden. Men idag rengnar och stormar det här i Halland. 

Det blir till att fira bröllopsdagen innomhus. Jag tror det blir en romantisk middag på tu man hand med gravad lax och ett stort fång rosor som dök upp redan igår kväll.

I morgon kväll blir det en Nobelmiddag med hela familjen i Kuragården. /Annika

PS Den startar en halvtimme efter att mjölket är klart DS

Tankar som snurrar

Plong, sa det från väskan en morgon för några dagar sedan. Nån ville påkalla uppmärksamhet. ”Hjälp, jag dör om inte jag får en kick energi snart.”

”Tyst, du får vänta. Först ska hästarna ha mat,”  tänkte jag, lämnade kvar mobilen i väskan och gick ut. Plongljudet måste ha satt sig på  hjärnan. För varför annars dök Sjef Jansen upp i mina tankar, när jag mockade. Anky van Grunsvens äkta make och tränare opererades för en hjärntumör nyligen. Visserligen, enligt vad jag läst, en ofarlig tumör.

Annika och jag har intervjuat Hollands stora dressyrstjärna  på hennes anläggning men Sjef såg vi inte till eller möjligen skymtade som hastigast. Jag kan inte påstå att jag känner Anky och ännu mindre Sjef men min bild av honom är en väldigt effektiv person, ständigt på språng. Och med mobilen fastklämd vid örat, så som jag har sett så många andra i ridsporten ha. 

Farligt eller ofarligt – det får vi olika signaler om var och varannan dag. Det beror på vem som förmedlar budskapet. Ja, jag vet. Mobiltelefonen har räddat liv. Den här lilla mojängen är en välsignelse, när vi behöver hjälp i besvärliga situationer. Så rid aldrig ut i terrängen utan mobilen i fickan. Eller kör bil. Men ändå. För säkerhets skull. Använd mobilen med måtta!

Plong. När jag kom in från stallet åkte laddaren fram. Min omoderna Nokia, som jag till nöds kan ringa och skicka ett sms med, är ”fit for fight” igen. Hoppas Sjef är det också./Aina