Nygammalt

Vad grunnar hon på nu? En gammal danslåt? Nej, det är inte min melodi. Jag tänker hylla en äldre dam och en halvgammal norrman. Samt prisa våren, den bästa av årstider.

De flesta hästar föds på våren. Fix Felicia RP 1027l kom till världen redan 5 mars för 29 år sedan. Felicia e Kingsettle Tanka RP 100 ue Comtesse, anmoder till våra ponnyer, föddes och fick tre avkommor hos Hillevi innan hon flyttade till nuvarande ägare, vår vän Anna Olofsson, där hon fick ytterligare tre föl. Enligt traditionen uppvaktades Felicia med knäckebrödstårta på födelsedagen. Den höga åldern har hon i arv efter pappa Kingsettle Tanka som blev 40 år. Felicia är en av få eller kanske den enda av Kingens avkommor som fortfarande lever.

Helt ung är inte heller norrmannen Geir Gulliksen, 60-åringen som vann sin första World Cup-seger i årets tävlingar på Scandinavium. Själv upplevde jag dramatiken inklusive ryttarens avramling under prisutdelningen från fåtöljen framför teven här hemma. Minns att jag träffade Geir på en nationell hopptävling i Göteborg för många år sedan, jag tror det var 1986. -Jag vill prenumerera på Tidningen Ridsport, kan du ordna det, frågade han efter segerintervjun. Klart att jag kunde. Gissar att Geir läste Ridsport med stort intresse även efter den senaste segern i Göteborg. Den otäcka incidenten vid prisutdelningen fick det goda med sig att FEI ser över säkerheten vid prisceremonierna.

Tyvärr missar Geir Word cup-finalen i Las Vegas. Som så mycket annat är den inställd på grund av risken för coronasmitta. Det är även Royal Winsor Horse Show i maj  och därmed grusades 50-åriga Jonstaka Ridklubbs planer på en jubileumsresa dit. Att ställa in på grund smittsam sjukdom är inget nytt för ridsportens folk. Falbygdens Hästsportförening, där Hillevi är kassör, ställer in vårens stora hopptävling för andra året i rad. Förra året härjade ett smittsamt hästvirus.

Covid 19 sätter förmodligen stopp också för Ebbas planerade Sverigebesök under påsken. I Frankrike råder väldigt stränga restriktioner. Mamma Hillevi och vi andra får så länge nöja oss med den glada bilden, där Ebba och hennes kompisar i dressyrstallet visar upp Uhip Wears vårkollektion. Äntligen är det vår på riktigt efter en regnblöt och blåsig vinter. ”Vår är det när boxgolvet ser ut som ryamatta av hästarnas vinterpäls.” Hört i radioprogrammet Söndagsmorgon i P4 för någon vecka sedan, när programledaren bad lyssnarna skicka in udda vårtecken. Stämmer. Estelle har börjat fälla av vinterpälsen. Blommande påskliljor hör också våren till. Jag blev glatt överraskad när jag upptäckte påskliljor vid staketet mot vägen. Lökarna petade Annika och Sven-Arne i jorden efter höstens staketmålning. /Aina

Länk till UHIP Ebba står 2:a från vänster på första bilden

 

 

 

 

Där och här

Ibland blir det inte som det var tänkt. Det blir mycket bättre. Som när mormor och morfar åkte till Sätuna en vecka senare än planerat för att Sara råkade bli krasslig. Istället fick vi fira den nyblivna femtonåringen på alla hjärtans dag. Det kunde inte bli bättre.

Trots regn och blåst som vanligt denna vinter hade Team Fix en hel del på schemat förra helgen.  Hillevi och Sara turades om att rida Winston och Wille på fredagskvällen och lördagsförmiddagen. Winston med hjärtan i pälsen från Ebbas klippning i höstas. Alla hjärtans dag alla dagar i stallet.  Efter lördagens ridtur  var det dags för utflykten till Falköping och invigning av födelsedagspresenten från moster Annika,  rattmuffen, tärningar och doftgran i rosa, viktiga attribut  i en mopedbil. Vid ratten satt  förstås Sara och mormor läste kartan ackompanjerad av musik från 50-talet. I Falköping sammanstrålade vi med  Hillevi, Johan och morfar som provianterat hästmat på Granngården. Buffé på en asiatisk restaurang med bland annat sushi, Saras favorit.

Femtonsårsdagen är inte vilken födelsedag som helst om det råkar stå en mopedbil hemma på gården.  Sara fyller 4 februari, två dagar senare fixade hon mopedkortet. -En investering inför det framtida körkortet, förklarade femtonåringen för mormor. Mopedbilen har sin plats i Marys exklusiva utestall. (Mary bor ju numera hos Team Fix i Varberg tillsammans med Estelle.) På utestallets innervägg sitter stallplaketterna i en prydlig rad påminnande om att vår ”danska kronprinsessa” med Ebba i sadeln hann leverera ett antal segrar och placeringar innan bensinen tog slut. Det är ju så med Mary att hon har haft sina ups and downs redan från unghäststadiet. Just nu är det uppåt, enligt Lisa och Emma som hjälps åt att rida henne.

Medan jag ”roade” mig i Sätuna rapporterade Annika om hur hon och Olivia tog Estelle till Marila gård för en utmaning på bortaplan. Denna gång krävdes en hel del longering och övertalning av tålmodiga Olivia innan vår fyraåring accepterade sin ryttare. En nyttig erfarenhet. På söndagen startade vårens grönt kortkurs med Annika som kursledare. Omgång två sker redan denna helg. En ny generation ryttare behöver sina gröna kort innan tävlingssäsongen går igång på allvar.

På söndagseftermiddagen skickade Ebba två färska filmer från praktikplatsen i dressyrstallet utanför Paris där hon red en pampig svenskfödd avelshingst och en fyraåring under utbildning. Som Wille och Winston fast några storlekar större!!! Kanske inte bara storleken som skiljer. Hur som helst, det var en helg med fullmatat schema på alla fronter för Team Fix./Aina

Praktiska övningar på Jonstakas Grön kortkurs

 

Oväntat återseende

Killarna som såg arabfölet Chadidja födas fick något blankt ögonen. – Det var så jävla fint att jag svalde snuset, försäkrade den ene grabben efter att ha bevittnat undret i stallet hos prästen Bengt-Åke Öhgren.

Så började ett reportage med rubriken ”Djur underrättar underverk med trasiga människor”, som Annika och jag gjorde för Tidningen Ridsport våren 2007. Under årens lopp har vi hunnit med många intervjuer hemma hos hästfolk. Besöket hos Bengt-Åke Öhgren, som under en  period var präst på Tidaholmsanstalten, ett fängelse för hårt belastade fångar, gjorde djupt intryck på oss båda. Frågan är om inte även vi fick lite blankt i ögonen då.

Vid sidan om sin halvtidstjänst på fängelset drev Öhgren ett skoldaghem för stökiga ungdomar på sin gård utanför Tidaholm. Pojkarna, som hjälpte till  att vaka över fölstoet, var elever på skoldaghemmet. Två från början vilsna killar vars intresse för djur tog fart efter den här händelsen. I sitt arbete på Tidaholmsanstalten mötte prästen människor med stora problem och många hade dålig eller ingen kontakt med sina familjer. Istället för att träffa sina anhöriga på anstalten lät han fångarna under bevakade permissioner ta emot sina anhöriga hemma på hans gård. Naturen och djuren bidrog till att besöken blev mer avspända.

Anledningen till att jag drar fram detta minne nu är morfars och mitt senaste besök hos Hillevi och hennes familj i Sätuna. Ebbas och Saras farmor Valborg gick bort strax  före jul och några dagar senare dog Johans moster Britta. Vi var där för att delta i begravningen av de båda systrarna. På kvällen innan berättade Johan om hur han och hans bror visat prästen runt i den bygd där hans mamma och moster växt upp. -En mycket sympatisk präst, poängterade han. Bor han utanför Tidaholm, frågade jag som hört Bengt-Åke Öhgren tala på en skolavslutning i Broddetorps kyrka. Det var han, den före detta fängelseprästen.

Ett sådant varmt och personligt tal denna djur- och människokännare höll till minnet av Valborg och Britta. En hyllning till en bygd, som odlats sedan urminnes tider,  och dess människor. Ett vackert och ljust minne att lägga till samlingen av familjehögtider.

Snart är det dags för en ännu en utflykt till Sätuna.Denna gång har vi ett roligare ärende. Yngsta barnbarnet Sara fyller 15 år idag, 4 februari. Grattis Sara!!! Vi kommer och firar dig i efterhand. Vad som händer redan på torsdag avslöjar vi inte nu men misstänker att vi har dubbel anledning att fira dig. /Aina

PS. Arabfölet Chadidja, som när hon föddes hjälpte två stökiga killar att hitta rätt väg i livet, gick själv en storslagen framtid till mötes några år senare. Svenska Arabhästföreningen hade beslutat att skänka en häst till drottning Silvia. Hovstallet, som  testade den ena araben efter den andra, fastnade till sist för Chadidja efter ett tips från premieringsförrättaren och kusken Bengt Blomqvist.DS
Den som vill se Chadidja kan följa denna länk och hittar henne i mitten av sidan

Bara lite gnäll

Mary och Estelle på uteritt med Emma och Olivia.

Jag hade tänkt gnälla över det tråkiga vädret. Nu gör jag inte det överväldigad av söndagens sol från den blåaste himlen på länge. En dag att lägga på minnet.

På ett sätt har den milda vintern varit god mot oss stallfolk. Inga bekymmer över frusna vattenledningar, inga hala isar i hagarna. Men regnet och blåsten…. Läste någonstans att det har blåst ovanligt mycket denna vinter. Vet inte hur många nätter jag har legat vaken och lyssnat på grenar och prylar som dansat omkring på gårdsplanen. En morgon hämtade jag vår tomma havretunna utanför grannens stenmur. Ställde den i lä vid stallväggen och tänkte att där står den kvar. Några nätter senare drog blåsten med sig samma tunna under trästaketet och tvärs över hagen innan den fångades upp av en annan stenmur. Tomma tunnor skramlar mest sägs det.

Så kom denna soliga söndag, nästan vindstilla. Annika och våra beridare, Olivia och Emma, hade planerat för vinterns första gemensamma  uteritt med Estelle och Mary. Inte i hagen innanför staket utan på gärdesvägar i omgivningen. Idealiskt väder för en sådan aktivitet. Vilken upplevelse att se dem skritta iväg. Ridsport är så mycket annat än tävling. Jag tänker på vad en av medlemmarna i Jonstaka Ridklubb berättade på vårt årsmöte i lördags. Hur hon vid ett tillfälle, när hennes häst var sjuk, ställde sig frågan: Vad vill jag göra tillsammans med min häst? Eventuella planer på att tävla vägde lätt mot lyckan att rida ut i skogen och känna sig fri från all stress i vardagen.

Lika underbart hade inte Hillevi och Sara det i söndags. När jag ringde fram på kvällen satt de i bilen med Winston i trailern efter ett veterinärbesök. Hovböld. Medicinering och fem dagars boxvila väntade. Vet inte vad Winston tyckte om att stå inne när stallkompisen Wille gick ut i hagen i morse.  Skönt i alla fall att som Hillevi ha en veterinär som nära vän och inom överkomligt avstånd en söndagskväll. /Aina.

Tomma tunnor skramlar…

Mätt efter helgerna

Emma och Sven-Arne fick följa med ner till Slöinge när det var dags för Estelle att mätas. På vägen ned hade vi vadslagning om vad slutresultatet skulle bli, och det blev Emma som vann vadet när hon gissade på att vi skulle åka hem med en C-ponny.

Efter all julmat och de många helgdagarna är vi inne i vardagslunken igen. Rätt skönt, eller? Mätt är även vår fyraåring Fix Estelle. Fast inte på mat om ni tror det.

I yngre dagar var jag 1.62 meter lång. Med åren har jag krympt till drygt 1,55 meter. Min längd motsvarar en liten ridhäst räknat i mankhöjd. Hästar är höga, människor långa – eller korta. En häst som mäter högst 1,48 kallas ponny. Ponnyer delas in i kategorier efter sin storlek, A, B, C, och D. De kontrollmäts i regel första gången som fyraåringar, därefter en andra gång som sexåringar och slutmäts, när de är åtta.

Hur hög är Estelle? Det har varit en återkommande fråga mellan oss i Team Fix det senaste halvåret. Är hon en stor C-ponny eller en liten D? Den 7 januari fick vi svaret. Annika hade bokat tid på veterinärkliniken i Slöinge för mätning. För att det ska gå rätt till sker mätning i närvaro av en veterinär och två mätmän, godkända  av Svenska Ridsportförbundet. Enligt intyget i Estelles pass är mankhöjden 1,39. Alltså en maxad C-ponny, gränsen går vid 1,40. En fyraårig ungponny hinner lägga ett par centimeter till höjden innan den har växt färdigt. Om två år är Estelle förmodligen en liten D-ponny.

Även  om vi gärna hade sett att Estelle varit en storlek större, så är vi nöjda med vår minsting. Hon är kärleksfull, nyfiken, vaken, snäll – varken bits eller sparkas. Och ridbar – det sista är inte minst viktigt./Aina.

 

Nu ljusnar det

Decenniets sista dag bjöd på sol. Skönt, tyckte jag efter en natt, då jag legat vaken länge och lyssnat på blåsten.

Dags att släcka ner 2019 – ett år som liksom vädret haft sina glada stunder och motsatsen också. Även dags att släppa in hästarna inför kvällen. Återkommer här i morgon 2020, hoppas jag. Eller en annan dag. Det är vår uppkoppling till fibernätet som spökar. ADSL-anslutningen upphör 31 december.

Här är jag – 2020.01.01 – fortfarande uppkopplad. Förvånad och glad. Tack för det, vem det nu är som håller i trådarna för nätet. Fortsätter på gårdagens tema. Det gångna året har varit händelserikt för Team Fix. I maj fanns det fem ponnyer hos Hillevis familj  i Sätuna och en i Varberg. Nu har vi möblerat om, hälften var. Hillevi och Sara turas om att rida  Winston och Willie. Estelle och Mary flyttade till Varberg i höstas. Då hade vi förlorat vårt avelsto, 24-åriga Fix Julie (Bonnie)  i augusti. En tung förlust av en ponny som betytt mycket för många. Några veckor senare flyttade Saras B-ponny Fridolf till sin nya ryttare.

Flyttkarusellen var delvis en följd av att Ebba drog till Frankrike i somras för att under ett år praktisera i ett dressyrstall. Hillevi och Sara behövde avlastning och vårt stall stod ju tomt. Ebba hade påbörjat inridningen av Estelle hemma i Sätuna. Emma och Olivia tog över, när Bonnies yngsta avkomma återvände till hemmastallet i sällskap med Mary..

Vi tvåbenta i Team Fix har kontakt nästan dagligen men träffas sällan. Desto roligare att vi alla strålade samman i Sätuna på julafton. Ett tack till  Emma och hennes familj som tog hand om våra ponnyer i Varberg. Annika och jag var nyfikna på att höra Ebba berätta om hästarna och hennes vardag i det franska dressyrstallet. Ebba, som tidigare bara ridit våra egna ponnyer, tränar nu dressyrhästar på en nivå som de flesta hobbyryttare bara drömmer om. Det känns bra att åren med Winston och Wille, två inte helt okomplicerade ponnyer, gett utdelning.

Redan på natten till annandag jul skjutsade Hillevi och Johan sin äldsta dotter till Landvetter för att hon skulle hinna med morgonplanet till Paris. Vid tiotiden på förmiddagen satt hon till häst. Många timmar i sadeln per dag blir det, många steg också, cirka 30.000. Och jag som är nöjd om min stegräknare visar på 10.000. Nej, Ebba klagar inte. Hon får utbildning och erfarenhet av hästar i olika åldrar.

Hemma i Sätuna på annandagen sadlade Hillevi och Sara Wille respektive Winston för uteritt efter en kort  vintervila före jul. -Vi red två pigga och glada ponnyer, rapporterade Hillevi. Här i Varberg har Annika med hjälp av Lisa, Emma och Olivia passat på att motionera Estelle och Mary under mellandagarna. På nyårsafton travade Estelle med Emma i sadeln. Det går framåt. En aning ljusare på morgon och kväll har det också blivit. Och riktigt ljust har vi numera stundtals i hagen vid stallet, där Emmas pappa hjälpt Annika att montera belysning på en stolpe. För än dröjer det innan mörka eftermiddagstimmar ger vika för längre och ljusare dagar. /Aina

 

 

Ojdå, snart är det jul

”Strömmen till gräshagen”. Jag var på väg in när jag kom på att jag hade glömt. Vände tillbaka till stallet. Hörde någon ropa: ”Du springer fram och tillbaka och får inget gjort.” Så sant. Det blev många steg idag. Exakt hur många vet jag inte för mobilen med stegräknaren låg inne på laddning i morse.

Det är som det brukar dagarna före jul. Kaos här och där. Där är i Paris, där strejken ställer till problem i kollektivtrafiken. Hoppas att Ebba kom med planet till Sverige på torsdagskvällen som planerat. Tror att fler än jag längtar efter julafton. Då får vi träffa Ebba, som ska vara hemma på en kort visit under helgen. Sedan väntar dressyrstallet utanför Paris på sin svenska praktikant igen.

Riktigt hur vi/jag ligger till med julförberedelserna har jag dålig koll på. Annika har i alla fall hängt upp lite grannlåt i julens tecken på stallväggen. Just på den platsen hänger under övrig tid på året ett väggur. Så nu vet jag  varken vad klockan är eller var. Vet bara att snart är det jul och att det är hög tid att bringa lite ordning i kaoset. En god början är kanske att komma i säng i vettig tid för en gångs skull. I morgon på morgonen kommer hovslagaren och det hänger på mig att Mary och Estelle får sin frukost i tid./Aina

och nu är hästarna hovar ompysslade och fina till jul.

Ankomst och återkomst

”Framme”, skrev Hillevi på sin FB-sida i torsdags. (Familjerna Silberg och Sandberg har åkt till Paris för att hälsa på Ebba.) Framme känns helt rätt i tiden när november går över till december . Advent betyder ankomst, inte väntan som vi gärna tror.  I fredags morse kom den första snön och några timmar senare sken solen för första gången på hur länge som helst.

Var det inte härligt att just Black Friday blev den dag som bjöd på mest solljus i hela november? Helt gratis!  Som vi har väntat. För väntar och längtar efter ljus gör vi alla. Estelle och Mary var märkbart uppspelta av snön och solen. Galopperade runt i gräshagen och Estelle testade fyrfotahopp, capriole tror jag den kallas på fackspråk, denna rörelse av den högre skolan.

Väntar gör vi som sagt. Jag väntar på Hillevis rapport efter besöket i det franska dressyrstallet där Ebba praktiserar.

I väntan på ljusare tider måste vi se till att synas i mörkret. Jonstaka Ridklubb tjuvstartade med adventsmingel redan för ett par veckor. På väg hem i mörkret konstaterade  Inger (klubbens ordförande) och jag att dagens ryttare är förståndigare jämfört med hur det var förr. Ingen rider ut idag utan reflexer på hästen och sig själv, både högt och lågt. Allra viktigast är de lågt sittande reflexerna. De återkastar ljuset från bilarnas strålkastare mycket bättre än reflexer högre upp. Det lärde jag mig häromkvällen på svenskan för nyanlända (information från NTF).

Den här tiden på året tillbringar hästar i allmänhet flera timmar ute i mörkret. Häromdagen blev jag glatt överraskad. Våra hästar har fått nya grimmor i självlysande neon. En present från Emma, som rider Mary emellanåt. Så bra!/Aina

PS. Hittade efterlängtade bilder från Paris i min telefon i morse. Hillevi hade skickat dem vid strax efter klockan sju. I gårdagens välfyllda schema ingick Saras kyrkobesök i nöjesområdet Sacre-Coeur. Nu har hon ett minnesvärt kryss på sin kyrklista inför konfirmationen i maj.

Estelle och Mary iförda nya reflexgrimmor.