Någon som vet varför?

Du är törstig och längtar efter ett glas vatten. Bartendern häller upp vatten i ett rent glas. Bredvid på disken har en annan gäst lämnat ett halvdrucket glas med vatten, stort som en blomvas. Självklart dricker du ur det rena glaset. Det gör inte Simon.

Simon är vår kära stallkatt. Oftast väntar han på mig  vid köksdörren på morgonen. Vi gör sällskap till stallet, där han först av alla får sitt torrfoder i sadelkammaren. Vid sidan om matskålen står en annan  rostfri skål fylld med färskt vatten. Den är ren, skålen. Annika diskar ur den med jämna mellanrum. Tror ni att Simon dricker? Nej, han går ut i hagen, där han ställer sig på bakbenen och dyker ner i en av  hästarnas halvfulla vattenhinkar. En engångsföreteelse? Knappast. Det händer nästan dagligen. Hans företrädare, vår gamla trogna, svarta stallkatt, gjorde likadant.

Någon märklig instinkt hos kattsläktet gör att de hellre dricker vatten ur en mörk plasthink än ur en ren skål. Någon som vet varför? Skriv svaret i en kommentar. Har det nyss regnat dricker Simon ur vattenpölarna på gården. För att inte tala om var innekatter helst sörplar vätska.

Tro nu inte att jag är allvarligt oroad över Simons dryckesvanor. Katter följer sin egen vilja och går dit där de vill. Det senare oroar mig mer. Skogsdungen på andra sidan vår starkt trafikeradeväg  lockar. Särskilt nu på våren. Allt emellanåt beger sig Simon på utflykt. Det oroar mig.

Från hästfronten kommer en glad rapport. I morse åkte  Annika, Olivia och Lisa med Mary och Estelle i var sin transport till Marila gård för ett träningspass på ridbanan där. Olivia och Lisa red Estelle och Mary medan Annika filmade. I morgon bär av det på en gemensam uteritt på ponnyernas hemmaplan. Därutöver kommer Emma ett par dagar i veckan och rider antingen Mary eller Estelle.

Även från Ebbas praktikplats i dressyrstallet utanför Paris hörs glada tongångar. Frankrike har lättat på Corona-restriktionerna. I måndags fick hästägarna komma till stallet för första gången på ett par månader. Ebba och hennes kompisar firade egna utsläppet från karantänen med ett besök på MC Donalds drive thru. Vanliga restauranger håller fortfarande stängt.

Normalt är maj en månad då folk har mer än fullt upp på programmet. Det är tävlingar, födelsedagskalas, andra fester och resor om vartannat. Nu sker allt det här i det lilla formatet. Sven Arne, Annikas sambo, fyllde jämnt i måndags. Lördagens fest är framflyttad till augusti. Den allra närmsta familjen firade SA med tårtkalas på söndagen och på själva födelsedagen åkte han och Annika på en utflykt till norra Skåne.  Hillevi och Johan firade svågern på avstånd hemma i Sätuna. Samma upplägg  fast tvärtom blir det för oss när Sara konfirmeras i pingst. /Aina.

Socialt distanserad fika i Kuragården

Födelsedagsfirande i Båstad

 

Det rullar på

Även om inte allt är som vanligt i vår, så rullar det på med det ena och det andra. I alldeles för snabbt tempo tyvärr. Dagarna när våren låter oss ana det härliga som vi har framför oss, bara ränner iväg. Det är som bäst nu .

Oavsett  coronapandemin, som påverkar livet för de flesta av oss, så ska djuren ha sin skötsel som vanligt. Mat, motion, mockning. Den rullar varje dag mellan stallet och gödselstacken, skottkärran. Tillverkas i Sverige än idag. Ett fantastiskt redskap men inte helt självklar i alla stallar utomlands. Vid ett besök  på en ridskola i Polen för ett antal år sedan såg jag hur personalen lastade bajset i en träbalja, som de sedan hjälptes åt att bära ut på dyngstacken.

Vår slitstarka skottkärra gör sitt jobb, plikttroget,  utom häromdagen. Råkade placera hjulet på en ojämnhet i marken, när jag tillfälligt skulle parkera den fullastade kärran utanför stallet. Blev bokstavligen påmind  om innebörden i ordspråket ”liten tuva kan välta ett stort lass”

Händer det inte värre saker är det bra. Det kan inte rulla på för jämnan, ett och annat  avbrott får man ta. Det fick även Ebba, när hon åkte av från  en av hästarna i dressyrstallet utanför Paris, där hon praktiserar. Hästen, som blev skrämd och stegrade sig, landade på Ebbas fot. ”Det kunde gått mycket värre”, konstaterade Ebba, som rider igen efter att ha hoppat omkring ett par dagar med kryckor.

Ett längre tävlingsavbrott på grund av Covid 19 fanns inte på kartan i januari. Nu vet vi. Arrangörer och tävlingsryttare kan inget annat än gilla läget och ställa om till andra alternativ. Ryttarna tränar sina hästar och ridklubbarna ägnar sig åt verksamheter som inte krockar med folkhälsomyndighetens rekommendationer. Jonstaka Ridklubb ordnade en  programridning i det lilla formatet hos Albertssons på Marila gård i påskas. Div III i hoppning blev likt alla tävlingar inställt. Men laget åkte upp till  Älvsered under påsken och tränade inverkansridning under ledning av banbyggaren och inverkansdomaren Emelie Andersson Livet har inte ställts på paus bland hästfolket. Det rullar på. /Aina

Olivia som kommer och rider Estelle när inte Emma gör det var med i Älvsered, och testade vattenmattan med Moraat.

Nu är det påsk igen

De blågula blommorna utanbfför stallet

Påsken 2020 går till historien. Inte för något gott, tänkte jag skriva men ångrade mig. Det kommer något gott ur coronaeländet också. Jag hoppas att vi fattar galoppen. Hur motsägelsefullt det låter på tal om galopp, så måste vi hejda oss. Dra ner på vår överkonsumtion av sånt som tär på jordens resurser.

För att fortsätta på coronatemat. Det får bli som det vill med påsken. Men julen. Då vill vi sitta tillsammans  i värmen från tända ljus vid dukat bord. Så tacksam över att coronan lät oss fira juli i frihet tillsammans med våra familjer utan strikta restriktioner från ovan.

Påsken är en kravlös högtid. Det är skönt. För många år sedan, när Gothenbourg Horse Show ofta  sammanföll med påskhelgen, firade hästfolket tillsammans i Scandinavium. Minns vårvärmen som strömmade emot oss när Annika lyckats locka ut Kyra Kyrklund och Matador för en bild utomhus.  Det var ganska länge sedan.

Mitt bästa minne från en påsk i närtid har jag från Nossebro, där Essunga Ryttarförening har sin anläggning med en gosig gammal stallkatt, som bor i serveringen. Ebba överraskade med att vinna såväl Lätt B som Lätt A med Winston. Ni kan tänka er Annikas förvåning, när vi ringde och berättade om bedriften. Visst var det påsk då, Hillevi? Ebba? Sara? Ni får rätta mig om jag har fel.

I år firar Team Fix påsk på olika håll. Oliva red Estelle i går och i morse åkte Annika med Mary till Lisa. I morgon är det Emmas tur. Våra tankar finns hos Ebba, som är kvar på sin praktik i det franska dressyrstallet. Paketen med svenskt påskgodis verkar ha fastnat på vägen trots att mamma Hillevi och vi (Annika och jag)  skickade dem i god tid.  Jaja, det är sådana små missöden, som  man också minns.  Ebba har det alla fall  varmare och skönare än vi, 25 grader i Paris för några dagar sedan, läste jag. Rider säkert i kortärmad tröja. Med eller utan godis, vi önskar Ebba och alla er andra en Glad Påsk med en bild från vårt blågula stallfönster/Aina.

Ebba i Nossebro för 6 år sedan

 

 

 

 

Det går framåt

Sommartid, nu är vi där. Som ett slag med en trollstav, vips och kvällarna är ljusa. Morgnarna lite längre. Även i coronatider finns en del att glädjas åt som en uteritt med glada ponnyer.

Fram för sommartid året om. Nästan alla som sysslar med hästar vill ha den ljusa timmen på kvällen. Vi daglediga kan dessutom, om vi känner för det, tänja på tiden för morgonutsläppet. Istället för att oroligt titta på klockan kan vi med gott samvete sitta kvar vid frukosten någon kvart längre innan vi går ut i stallet. Den kvarten tar vi och hästarna  igen med råge på kvällen.

Att se Estelle och Mary på väg ut i hagen på morgonen med halmstrån hängande kvar i svansarna. Det gör mig glad. Då tänker jag: Ni har sovit gott i natt.

Glad blev jag också när Annika visade videofilmerna från Lisas och Olivias senaste uteritt med Mary respektive Estelle. Det går framåt med vår fyraåring, i full galopp dessutom nu när det har torkat upp i markerna. Att Estelle vägrade gå ut på stranden tar vi med ro. Reserverad mot allt nytt, sådan är hon. När hon väl låter sig övertygas, då konstrar hon inte längre. I förmiddags red Emma henne med sin pappa inom räckhåll medan Annika åkte iväg för att fotografera en eldsvåda. Även Mary var med på noterna både på uteritten och eftermiddags då Lisa red henne hemma hos sig på Marila gård.

Grönt är skönt. Det tycker säkert gänget, däribland ”vår” Emma, som klarat sitt gröna kort efter vårens kurs med Annika som handledare. Ingen vet hur länge  tävlingsstoppet på grund av Covid 19 pågår.  En sak är säker. Det kommer att bli tävlingar igen. Utan grönt kort ingen start för unga ryttare, som passerat 14-årsgränsen.

Pandemin har kastat omkull planer, alla har vi lärt innebörden av att ”ställa in” och ”ställa om”. Ryttare, som tränat och siktat mot OS eller andra mästerskap på olika nivåer, arrangörer och vi andra som planerat för ett födelsekalas eller någon annan trevlighet har tvingats acceptera situationen. Ebba hade tänkt åka hem några dagar under påsken. Nu hänger det på henne och övriga praktikanter att alla hästar rids och mår bra, när deras ägare inte längre får besöka stallet. I hopp om att stoppa smittan har Frankrike infört  strängare restriktioner än vad vi har i Sverige. Hushållen får vänta flera dagar på leverans av matvaror, som beställs i livsmedelsaffären. Utegångsförbud gäller en kilometer från hemmet. Påträffar polisen någon krake som överträtt gränsen utdöms dryga böter.

Saras konfirmation blir också annorlunda, förmodligen livesändning från kyrkan. Det är bara att gilla läget, glädjas åt våren och se framåt./Aina

 

 

 

 

 

Nygammalt

Vad grunnar hon på nu? En gammal danslåt? Nej, det är inte min melodi. Jag tänker hylla en äldre dam och en halvgammal norrman. Samt prisa våren, den bästa av årstider.

De flesta hästar föds på våren. Fix Felicia RP 1027l kom till världen redan 5 mars för 29 år sedan. Felicia e Kingsettle Tanka RP 100 ue Comtesse, anmoder till våra ponnyer, föddes och fick tre avkommor hos Hillevi innan hon flyttade till nuvarande ägare, vår vän Anna Olofsson, där hon fick ytterligare tre föl. Enligt traditionen uppvaktades Felicia med knäckebrödstårta på födelsedagen. Den höga åldern har hon i arv efter pappa Kingsettle Tanka som blev 40 år. Felicia är en av få eller kanske den enda av Kingens avkommor som fortfarande lever.

Helt ung är inte heller norrmannen Geir Gulliksen, 60-åringen som vann sin första World Cup-seger i årets tävlingar på Scandinavium. Själv upplevde jag dramatiken inklusive ryttarens avramling under prisutdelningen från fåtöljen framför teven här hemma. Minns att jag träffade Geir på en nationell hopptävling i Göteborg för många år sedan, jag tror det var 1986. -Jag vill prenumerera på Tidningen Ridsport, kan du ordna det, frågade han efter segerintervjun. Klart att jag kunde. Gissar att Geir läste Ridsport med stort intresse även efter den senaste segern i Göteborg. Den otäcka incidenten vid prisutdelningen fick det goda med sig att FEI ser över säkerheten vid prisceremonierna.

Tyvärr missar Geir Word cup-finalen i Las Vegas. Som så mycket annat är den inställd på grund av risken för coronasmitta. Det är även Royal Winsor Horse Show i maj  och därmed grusades 50-åriga Jonstaka Ridklubbs planer på en jubileumsresa dit. Att ställa in på grund smittsam sjukdom är inget nytt för ridsportens folk. Falbygdens Hästsportförening, där Hillevi är kassör, ställer in vårens stora hopptävling för andra året i rad. Förra året härjade ett smittsamt hästvirus.

Covid 19 sätter förmodligen stopp också för Ebbas planerade Sverigebesök under påsken. I Frankrike råder väldigt stränga restriktioner. Mamma Hillevi och vi andra får så länge nöja oss med den glada bilden, där Ebba och hennes kompisar i dressyrstallet visar upp Uhip Wears vårkollektion. Äntligen är det vår på riktigt efter en regnblöt och blåsig vinter. ”Vår är det när boxgolvet ser ut som ryamatta av hästarnas vinterpäls.” Hört i radioprogrammet Söndagsmorgon i P4 för någon vecka sedan, när programledaren bad lyssnarna skicka in udda vårtecken. Stämmer. Estelle har börjat fälla av vinterpälsen. Blommande påskliljor hör också våren till. Jag blev glatt överraskad när jag upptäckte påskliljor vid staketet mot vägen. Lökarna petade Annika och Sven-Arne i jorden efter höstens staketmålning. /Aina

Länk till UHIP Ebba står 2:a från vänster på första bilden

 

 

 

 

Där och här

Rosa rattmuff packas upp

Winston med hjärta på rumpan.

Wille efter ridtur

Saras EU-bild har fått en egen carport i Marys gamla stall.

Aina fick åka med Sara en tur

Ibland blir det inte som det var tänkt. Det blir mycket bättre. Som när mormor och morfar åkte till Sätuna en vecka senare än planerat för att Sara råkade bli krasslig. Istället fick vi fira den nyblivna femtonåringen på alla hjärtans dag. Det kunde inte bli bättre.

Trots regn och blåst som vanligt denna vinter hade Team Fix en hel del på schemat förra helgen.  Hillevi och Sara turades om att rida Winston och Wille på fredagskvällen och lördagsförmiddagen. Winston med hjärtan i pälsen från Ebbas klippning i höstas. Alla hjärtans dag alla dagar i stallet.  Efter lördagens ridtur  var det dags för utflykten till Falköping och invigning av födelsedagspresenten från moster Annika,  rattmuffen, tärningar och doftgran i rosa, viktiga attribut  i en mopedbil. Vid ratten satt  förstås Sara och mormor läste kartan ackompanjerad av musik från 50-talet. I Falköping sammanstrålade vi med  Hillevi, Johan och morfar som provianterat hästmat på Granngården. Buffé på en asiatisk restaurang med bland annat sushi, Saras favorit.

Femtonsårsdagen är inte vilken födelsedag som helst om det råkar stå en mopedbil hemma på gården.  Sara fyller 4 februari, två dagar senare fixade hon mopedkortet. -En investering inför det framtida körkortet, förklarade femtonåringen för mormor. Mopedbilen har sin plats i Marys exklusiva utestall. (Mary bor ju numera hos Team Fix i Varberg tillsammans med Estelle.) På utestallets innervägg sitter stallplaketterna i en prydlig rad påminnande om att vår ”danska kronprinsessa” med Ebba i sadeln hann leverera ett antal segrar och placeringar innan bensinen tog slut. Det är ju så med Mary att hon har haft sina ups and downs redan från unghäststadiet. Just nu är det uppåt, enligt Lisa och Emma som hjälps åt att rida henne.

Medan jag ”roade” mig i Sätuna rapporterade Annika om hur hon och Olivia tog Estelle till Marila gård för en utmaning på bortaplan. Denna gång krävdes en hel del longering och övertalning av tålmodiga Olivia innan vår fyraåring accepterade sin ryttare. En nyttig erfarenhet. På söndagen startade vårens grönt kortkurs med Annika som kursledare. Omgång två sker redan denna helg. En ny generation ryttare behöver sina gröna kort innan tävlingssäsongen går igång på allvar.

På söndagseftermiddagen skickade Ebba två färska filmer från praktikplatsen i dressyrstallet utanför Paris där hon red en pampig svenskfödd avelshingst och en fyraåring under utbildning. Som Wille och Winston fast några storlekar större!!! Kanske inte bara storleken som skiljer. Hur som helst, det var en helg med fullmatat schema på alla fronter för Team Fix./Aina

Praktiska övningar på Jonstakas Grön kortkurs

 

Oväntat återseende

Killarna som såg arabfölet Chadidja födas fick något blankt ögonen. – Det var så jävla fint att jag svalde snuset, försäkrade den ene grabben efter att ha bevittnat undret i stallet hos prästen Bengt-Åke Öhgren.

Så började ett reportage med rubriken ”Djur underrättar underverk med trasiga människor”, som Annika och jag gjorde för Tidningen Ridsport våren 2007. Under årens lopp har vi hunnit med många intervjuer hemma hos hästfolk. Besöket hos Bengt-Åke Öhgren, som under en  period var präst på Tidaholmsanstalten, ett fängelse för hårt belastade fångar, gjorde djupt intryck på oss båda. Frågan är om inte även vi fick lite blankt i ögonen då.

Vid sidan om sin halvtidstjänst på fängelset drev Öhgren ett skoldaghem för stökiga ungdomar på sin gård utanför Tidaholm. Pojkarna, som hjälpte till  att vaka över fölstoet, var elever på skoldaghemmet. Två från början vilsna killar vars intresse för djur tog fart efter den här händelsen. I sitt arbete på Tidaholmsanstalten mötte prästen människor med stora problem och många hade dålig eller ingen kontakt med sina familjer. Istället för att träffa sina anhöriga på anstalten lät han fångarna under bevakade permissioner ta emot sina anhöriga hemma på hans gård. Naturen och djuren bidrog till att besöken blev mer avspända.

Anledningen till att jag drar fram detta minne nu är morfars och mitt senaste besök hos Hillevi och hennes familj i Sätuna. Ebbas och Saras farmor Valborg gick bort strax  före jul och några dagar senare dog Johans moster Britta. Vi var där för att delta i begravningen av de båda systrarna. På kvällen innan berättade Johan om hur han och hans bror visat prästen runt i den bygd där hans mamma och moster växt upp. -En mycket sympatisk präst, poängterade han. Bor han utanför Tidaholm, frågade jag som hört Bengt-Åke Öhgren tala på en skolavslutning i Broddetorps kyrka. Det var han, den före detta fängelseprästen.

Ett sådant varmt och personligt tal denna djur- och människokännare höll till minnet av Valborg och Britta. En hyllning till en bygd, som odlats sedan urminnes tider,  och dess människor. Ett vackert och ljust minne att lägga till samlingen av familjehögtider.

Snart är det dags för en ännu en utflykt till Sätuna.Denna gång har vi ett roligare ärende. Yngsta barnbarnet Sara fyller 15 år idag, 4 februari. Grattis Sara!!! Vi kommer och firar dig i efterhand. Vad som händer redan på torsdag avslöjar vi inte nu men misstänker att vi har dubbel anledning att fira dig. /Aina

PS. Arabfölet Chadidja, som när hon föddes hjälpte två stökiga killar att hitta rätt väg i livet, gick själv en storslagen framtid till mötes några år senare. Svenska Arabhästföreningen hade beslutat att skänka en häst till drottning Silvia. Hovstallet, som  testade den ena araben efter den andra, fastnade till sist för Chadidja efter ett tips från premieringsförrättaren och kusken Bengt Blomqvist.DS
Den som vill se Chadidja kan följa denna länk och hittar henne i mitten av sidan

Bara lite gnäll

Mary och Estelle på uteritt med Emma och Olivia.

Jag hade tänkt gnälla över det tråkiga vädret. Nu gör jag inte det överväldigad av söndagens sol från den blåaste himlen på länge. En dag att lägga på minnet.

På ett sätt har den milda vintern varit god mot oss stallfolk. Inga bekymmer över frusna vattenledningar, inga hala isar i hagarna. Men regnet och blåsten…. Läste någonstans att det har blåst ovanligt mycket denna vinter. Vet inte hur många nätter jag har legat vaken och lyssnat på grenar och prylar som dansat omkring på gårdsplanen. En morgon hämtade jag vår tomma havretunna utanför grannens stenmur. Ställde den i lä vid stallväggen och tänkte att där står den kvar. Några nätter senare drog blåsten med sig samma tunna under trästaketet och tvärs över hagen innan den fångades upp av en annan stenmur. Tomma tunnor skramlar mest sägs det.

Så kom denna soliga söndag, nästan vindstilla. Annika och våra beridare, Olivia och Emma, hade planerat för vinterns första gemensamma  uteritt med Estelle och Mary. Inte i hagen innanför staket utan på gärdesvägar i omgivningen. Idealiskt väder för en sådan aktivitet. Vilken upplevelse att se dem skritta iväg. Ridsport är så mycket annat än tävling. Jag tänker på vad en av medlemmarna i Jonstaka Ridklubb berättade på vårt årsmöte i lördags. Hur hon vid ett tillfälle, när hennes häst var sjuk, ställde sig frågan: Vad vill jag göra tillsammans med min häst? Eventuella planer på att tävla vägde lätt mot lyckan att rida ut i skogen och känna sig fri från all stress i vardagen.

Lika underbart hade inte Hillevi och Sara det i söndags. När jag ringde fram på kvällen satt de i bilen med Winston i trailern efter ett veterinärbesök. Hovböld. Medicinering och fem dagars boxvila väntade. Vet inte vad Winston tyckte om att stå inne när stallkompisen Wille gick ut i hagen i morse.  Skönt i alla fall att som Hillevi ha en veterinär som nära vän och inom överkomligt avstånd en söndagskväll. /Aina.

Tomma tunnor skramlar…