Procenten betyder inte allt

Linköpings fina anläggning

Festen blir inte roligare om procenthalten är hög. Snarare tvärtom. Dressyrtävlingar är också en slags fest. Där betyder procenten mycket. Men faktiskt inte allt, där heller.

Dressyrryttare strävar självklart efter höga poäng. Det ingår i tävlingsupplägget. Men alla når inte till toppen av olika anledningar. Det ingår också i konceptet. En tävling lämnar efter sig så mycket annat av värde, erfarenhet och ny kunskap, kompissnack, nya anläggningar och vyer, förtroliga samtal under långa bilresor. Hillevi beskrev väldigt fint lördagens tävling med Ebba och Fix Winston i ett  Face Book-inlägg..

”I  går var jag, Ebba o Winston, på en liten tur till Linköping. En relativt ny anläggning; Smedstad Ridcenter. Välplanerat, bra underlag och smakfullt! För Winston blev det spännande att komma in i den stora hallen, det blev som om han höll andan och han visste inte om han skulle gasa eller bromsa. Jäkligt svårt att rida på den här nivån där rörelserna kommer slag i slag men Ebba ger inte upp, tar med sig de bra bitarna o tittar framåt. Det är något man får lära sig när man rider Winston. På hemvägen tog vi en avstickare till konditoriet i Väderstad, ungefär i klass med Nordpolen i Vara. Det är något speciellt med Östergötland dessa stora bördiga åkrar och trevliga människor.”

Visst låter det som en rolig utflykt.  Att ha nått så långt att man får starta på nationell nivå är stort. Ebba tillhör den äldre kategorin ponnyryttare, överårig för EM. Det innebär mindre press, ryttarna rider för sin egen och ponnyns utbildning. De kan ta tävlingshetsen med en klackspark och bara ha roligt. Om  blir procenten lägre än väntat. So what? ”Domarna ser vad de vill se.” Någon gnutta sanning ligger det nog i radiosportens  Christan Ohlssons kommentar från världscupfinalen i dressyr på Scandinavium.  Rätta mig om jag (och Ohlsson)  har fel, ni som är dressyrdomare.

En annan positiv bieffekt av en tävlingsutflykt är chansen att träffa gamla och nya vänner, fyrbenta och tvåbenta. En av de allra mest beresta ponnyerna, som startade i Linköping, är utan tvekan  B-Caprice, helsyster till Winstons lekkompis B Capriole. Som tvååring tillbringade Caprice vintern hos oss, några år senare gjorde hon den långa resan till Portugal, där hennes uppfödare, vår vän Kicki Linnell, bor numera. När Kicki avvecklade ridskolan flyttade Caprice tillbaka till Sverige och såldes. Nu tävlas hon med framgång på nationell nivå av en ung ryttare. Caprice, jag minns henne som en väldig lätthanterlig ungponny, blev ett angenämt återseende för Ebba och Hillevi./Aina

Länk till en liten filmsnutt med Ebba och Winston

Annonser

Det var inget aprilskämt

Sant eller ett aprilskämt? Det gäller att vara på sin vakt.  Första april är en lurig dag.

En hästtidning spred nyheten att dressyren återinför lydnadshindret. Förstår om den yngre generationen dressyrryttare höjde på ögonbrynen. Lydnadshinder, vadå? Ska vi hoppa också? 

Detta aprilskämt, jo det var ett skämt, väckte minnet av Faxir, Annikas första ridhäst. Redan som unghäst sa han ifrån: ”Jag hoppar inte.” Annika hade inget val. Ville hon tävla, ja då fick det bli dressyr. Inomhus. I lätt klass utomhus ingick lydnadshinder. Minns en dressyrtävling i Laholm. Solen sken, det låga hopphindret lyste vitt mot den gröna gräsmattan. Efter avslutad uppvisning på dressyrbanan vägrade Faxir ut sig.En rysare. Om jag minns rätt försvann lydnadshindret redan året därpå. Vilken lättnad.
Läs Hippsons och många andra aprilskämt med hästanknytning HÄR

Sara och Friolf

Nu till något som inte var något aprilskämt, Hillevis annons på Hästnet 1 april.Fridolf, barnbarnet Saras B-ponny, är till salu. Sara har hållit igång träningen av Fridde under hela vintern vid sidan om satsningen på D-ponnyn Fix William. Storasyster Ebba  kompletterade annonsen med en välgjord video, där ekipaget visar upp sig på  en dressyrtävling i Ulricehamn med avbrott för några skutt över hinder på hemmabanan i Sätuna. Fridde är mer dressyr- än hoppinriktad precis som Sara men aldrig att han skulle vägra ett lydnadshinder. Hoppas att denna lilla  pralin hamnar hos en lika uthållig ryttare som Sara. Den har inte varit lätt alla gånger – men utvecklande – ekipagets gemensamma resa från Lätt C till Lätt A./Aina

LÄNK till annonsen på Hestnet

Ebbas fina film som ligger ute på You Tube

 

 

Nu är vi på banan

Mormor följde med Sara och Wille som red LA:1 på nästan 65 procent i Alingsås.

Inledningen på den här säsongen har varit lite seg, och då beror det inte bara på vädret. Många tävlingar har varit inställda pga alla smittor som förekommit. Sara och Wille skulle gjort säsongspremiär på hemmaklubben för fjorton dagar sedan. Men den tävlingen fick ställas in pga smitta i grannkommunen.

Nu verkar det har lugnat ner sig, även om det gäller att vara fortsatt försiktig. Sara och Wille fick därför göra årsdebut i Alingsås i lördags.

De startade i LA:1. Konkurrensen var hård men de lyckades  komma upp i nästan 65%. Stabilt och bra utan några missar. Nu är det bara att jobba vidare med detaljerna.

I Varberg tränade Jonstakas div III-lag för första gången tillsammans på söndagen. Tidigare hade de träffats avsuttet  för fjorton dagar sedan hemma hos Anna Olofsson.

Anna hade veckan före träffen firat Fix Felicias 28 årsdag. Felicia är mamma till Bonny, och därmed mormor till nästan alla våra uppfödningar. Felicia lever ett behagligt pensionärsliv hemma hos Anna och är väldigt fräsch för sin ålder. (Se filmen.)

Men nu tillbaka till Jonstakas div III-lag som tränade på Olsegården idag söndag. Alla kämpade på, och även om det inte riktig allt blev som planerat blev det långt över förväntan. Nu skall tjejerna träna vidare på egen hand ett par veckor innan det är dags för nästa samling./Annika

Här är tjejerna samlade efter träningen när de fick en stooor goodiebag med bla lagjackor sponsrade av Cresto som tillverkar fallskyddsprodukter. på bilden syns frev, Annie, Tuva, Linnea, Alice, Evelina och längst bak står lagledaren Ulrika Johansson.

Härligt, härligt och räligt

Luft klar som källvatten. Barmark och blå himmel. Vem klagar över vädret? Ingen. Det som oroar hästfolket sedan några veckor tillbaka  är spridningen av farlig hästinfluensa.

Ni vet hur det kan vara den här tiden på året. Blötsnö som klabbar på hästskor. Vattenpölar som fryser till blankis i hagen  efter en frostgradig natt. Jag säger inte att vi slipper undan detta elände innan våren är här på riktigt. Men så här långt har vintern varit snäll mot oss och våra hästar.

Normalt skulle de flesta tävlingsryttare gjort årets start vid det här laget. Nu är det inte normalt i Hästsverige. Vågar vi köra vår tävling eller ska vi ställa in? Det är den fråga som tävlingsarrangörer brottas med just nu. Anledningen är det virus som orsakar EHV-1, en influensa långt farligare än den mänskliga varianten. Det räcker med att kolla på Equipe. Endast ett fåtal klubbar ordnar tävlingar. Falbygdens Hästsportförening, där den Västgötabaserade delen av Team Fix huserar, har stängt anläggningen och ställt in en stor hopptävling och ponnydressyren 9 mars, den senare Ebbas debut som tävlingsledare. Den inställda hopptävlingen medför ett kännbart  ekonomiskt avbräck  men hellre det än att utsätta klubbens ridskola för smitta och ett längre uppehåll i verksamheten.

Vår (Annikas och min) lokala ridklubb, Jonstaka Ridklubb, hade sitt årsmöte i söndags för två veckor sedan. Vi ventilerade bl a den årliga dressyrtävlingen i maj. Då är förhoppningsvis faran över för den här gången. Till dess är det största försiktighet som gäller ute på tävlingsplatser eller träningar.  Läs gärna Anna Nybergs råd till ryttare och arrangörer i senaste Tidningen Ridsport som till exempel: Prisutdelning till fots utan hästar. Undvik att be en funktionär om hjälp med att hålla din häst eller ta ett täcke.

Det är bara att hoppas att försöken att stoppa smittan ger resultat. Efter att ha fått provsmaka på den härliga våren redan i februari längtar vi efter  att den försenade tävlingssäsongen ska komma igång på allvar./Aina

 

 

 

 

 

Ju mer vi är tillsammans

Estelle kommer gärna fram till staketet för att bli klappad.

Blir vi gladare om vi är mer tillsammans? Jag är inte säker på det. På kalas med allsångshäfte på bordet kanske men inte i relationen mor och dotter.

Bonnie råkade ut för en skada i höstas. Sedan dess har hon och Estelle gått i var sin hage. För ett par veckor växlade vädret mellan snö, regn och frost. Bonnies hage förvandlades till en isbana. Vi hade inget annat val än att stänga av Estelles hage och släppa samman mor och dotter där.  Om de blev glada? Njae. Bonnie är en dominant mamma som styr och ställer över sin vuxna dotter. Bästa och mesta maten ska mor ha. Estelle får snällt flytta på sig när Bonnie jagar runt bland höhögarna.

Nu ska jag berätta vad som gör mig glad. Blå himmel och sol. Den senaste veckan har bjudit på flera dagar med önskeväder. Isen i hagarna smälte. Estelle fick tillgång till hela sin långsträckta hage och utlopp för unghästens  spring i benen. Treåringen är extremt sällskaplig och efter galopprundan  sprang hon till staketet för att kolla vem som gick på cykelbanan. (Det var jag.)  Bonnie njöt av solen i ett varmt hörn i trädgårdshagen. Och i rabatten vid stallet blommar snödropparna. Ni behöver inte påminna mig. Jag vet att  det är vinter än, men vi går mot ljusare tider. Redan nu dröjer sig dagsljuset kvar till klockan sex på kvällen./Aina

På förmiddagen rensade jag bort gamla torkade stänglar av citronmeliss som omgav snödropparna, och på eftermiddagen hade hunnit komma med i ett dagboksinlägg av Aina.

 

 

 

 

 

GRATTIS Sara 14 år

Idag gratulerar vi Sara som fyller 14 år. Tänk vad ett år går fort. Under året som gått har Sara tagit klivet från B-ponny till D-ponny. I helgen som gick gjorde de debut i LA med sin nya tävlingskompis Fix William.
Mormor och morfar brukar komma upp till Saras födelsedag, men i år får de vänta lite. Vi hoppas att du får en helbra dag med god tårta och fina presenter./Annika

 

Så vitt jag kan se

Blöta fingervantar. En lilltå som tar stryk i  trånga gummistövlar, där de värmande ullsulorna tar stor plats. Så vitt jag kan se, är det ingen vits med snö på vår breddgrad.

-Snö hör till vintern. Det får man vara beredd på, konstaterade Hillevi, när jag i söndags jämrade mig i telefon över helgens vita nederbörd. Jag vet, det har varit mycket värre. Minns när jag skottat en stig till stallet med nära meterhöga drivor på sidorna. Det kan hända att  min olust över det vita har med tilltagande ålder att göra. 🙂

Om inte min väderprognos slår fel, så har vi förmodligen snöslask i morgon och frostgrader nästa natt. Hur ser det ut i hagarna då? Jo, det ligger små, hårdfrusna snöhögar kvar, som  en knottrig tvättbräda eller värre. Och däremellan vattenpölar som frusit till blankis. Hoppas att jag målar upp ett skräckscenario i onödan.

Slutgnällt för denna gång. I morse upptäckte jag att Bonnie har fått en ny blå grimma med mjuk vaddering över nacke och nosrygg för att undvika skav. Blått är vårens färg. Snart är den här, den blå timmen mellan klockan fem och sex på eftermiddagen med sitt löftesrika blå skymningsljus. Våren är bäst,/Aina

En dödssynd i stallet

”I brist på bröd får man äta limpa.” Det gamla talesättet stämmer på mycket i livet. Och även  i stallet. Finns det inget hö får hästarna tugga i sig halm.

Om någon ung man råkar läsa vår dagbok kommer här ett gott råd. Du har kanske spanat in en hästtjej. Lär dej skilja mellan hö och halm! Ber hon dig lägga in halm i den nymockade hästboxen och du råkar strö ut hö… Ja, då har du gjort bort dig. Räkna inte med den tjejen längre.

En hästskötare i mogen ålder begår förstås inte denna dödssynd. Eller? Jo, det händer nästan varje morgon denna vinter att jag öppnar en bal och frågar mig själv: Är det här verkligen hö. Estelle undrar också medan Bonnie tuggar i sig vad som serveras.

Efter den torraste sommaren på mycket länge är man som hästägare lycklig över torr och fräsch halm  med inslag av hö. Vi kompletterar bristen på näringsrikt hö med blötlagd lucern. Jag är ingen expert men inbillar mig att den här fiberrika kosten egentligen är mer naturlig för hästar än proteinrikt hö. Ungefär som att byta ut vetefrallan mot en skiva fullkornsbröd.

Fibrer befrämjar matsmältningen hos folk och fä. Det är en god sak. Det tycker Estelle också, emellanåt bajsar hon i foderkrubban. Igår morse hade hon kommit på ett smartare alternativ. Varför inte använda vattenhinken som toa? Rätt tänkt, Estelle! Jag tog hinken och tömde innehållet runt krusbärsbusken. Hoppas på belöning till sommaren./Aina