Välkommen Dallea!

Lilla Dallea 2 år landade idag på Stommens gårdsplan. Både Ebba och Dallea ser nöjda ut. Jag har lånat bilden från Ebbas Instagram. Men kunde inte låta bli att lägga dit lite snöflingor i den eftersom jag precis har lärt en för mig ny metod för det i Photoshop.

Nu har Ebba och jag köpt en häst tillsammans. Det är tvååriga lilla Dallea e.Suarez- Don Frederico uppf. Anna Eliasson i Gislaved
Som gudmor måste man ju stötta sina gudbarn i deras religion. Blir de saliga av hästar, då får man köpa hästar med dem.

Dallea är en riktig liten Coronahäst. Ebba studerar numera juridik på högskolan i Göteborg. Undervisningen är på distans. Det måste vara väldigt knepigt att börja sina högskolestudier utan att ha några kurskamrater irl. Men nu har Ebba läst en termin och är på banan med sina studier. Tack vare distansstudierna bor hon hemma, och har möjlighet att ta hand om en liten häst. Och tack vare Coronan har jag mestadels varit hemma när jag inte varit på jobbet. Då går det inte åt speciellt mycket pengar. Därför har jag sparat lite mer pengar än beräknat under året, och kan vara med och stötta Ebba i hennes hästköp.

Vi hittade Dallea hos Stuteri Fashion i Ulricehamn, Ebba och Hillevi var och tittade på henne på trettonhelgen. Det som är en nackdel för många var tom en fördel för Ebba. Dallea är inte så stor. Men som tur var var hon lite större än Wille, som är hennes nya hagkamrat. Ett medvetet val. Wille är snäll och trygg. Medan Winston gillar att dra en repa, och vi vill ju inte att det första som händer är att någon av hästarna skadar sig. Sen får vi se hur länge Wille står ut med sin nya kompis som verkar vara en social tjej som helst vill äta ur samma hög med hö som Wille./Annika

Dallea tycker att det är mysigt att äta ur samma hög med hö som Wille, och även här kunde jag inte låta bli att testa mina nya skills i Photoshop.

Vill ni se en stjärna?

”Vill ni se en stjärna? Se på mej!” Ingen av oss i Team Fix kan sjunga som Zarah Leander gjorde på sin tid. Men stjärnor är vi, var en och på sitt sätt.

Jul och nyår har glidit förbi utan inlägg i vår dagbok. Varför? Jag tror att Annika var på rätt spår när hon konstaterade, att den här julen blir väldigt långdragen. Vi har firat i etapper och inte alla tillsammans som vi brukar. Julafton tillbringade familjen Silberg hemma i Sätuna och vi andra, Annika och Sven-Arne, Tommy med familj och de två gamlingarna, åt gemensam jullunch i före detta ladugården i Kuragården.

Etapp två, nyåret vakade vi in ännu mer utspridda än under julen. Ebba åkte till kompisen Linn i Södertälje, som hon delade rum med under året som praktikanter i dressyrstallet utanför Paris. Linn jobbar nu med hästar på Segersta Equestrian och Ebba läser juridik på distans varvat med ridning på hemmaplan. 

Själv hade jag stränga order om att kolla så att inte våra hästar råkade i panik, när skott och raketer for i luften. Runt tolvslaget brakade det loss, ett skjutande värre än något tidigare nyår. Dessbättre höll Estelle och Mary sig lugna i sina boxar, men jag läste på facebook att många hund- och hästägare tvingades ta hand om skrämda och oroliga djur. Förbud, tack!      

Så var vi framme vid etapp tre, då Team Fix sammanstrålade på restaurangen Räven och Rönnbäret i Dalsjöfors. Dit hade vi ungefär lika långt, vi hallänningar som körde från Varberg och familjen Silberg som kom från Sätuna i Västra Götaland. Totalt var vi åtta personer, som satt vid två bord enligt Folkhälsomyndighetens Corona-rekommendationer. Innan vi gick in hade vi bytt några paket ute på parkeringen. Mellan varmrätten och desserten sprang Ebba ut och hämtade var sitt paket till Annika och mig. Hon propsade på att vi skulle öppna dem på plats, så det gjorde vi förstås. Vilken överraskning, i paketen låg mössor med Team Fix logga inklusive stjärnan över i:et. Så nu vet ni. Vill ni se en stjärna, kolla på våra mössor! Här hemma var Jaya ombedd att plocka in Estelle och Mary framåt kvällskvisten. Tack för hjälpen! (Emma, vår ordinarie skötare, hade förhinder.)

Förra veckan bjöd faktiskt på något så ovanligt som vinterväder. Jag serverade våra ponnyer deras hötappar i snötäckta hagar. I lördags gnistrade snökristallerna som stjärnor i solskenet. I går hade nattens regn sopat bort det mesta av snön. Jag klagar inte trots busvädret med regn och blåst, skönt att slippa snön som ställer till problem på många ställen i övriga Sverige. Men nu ska det bli kallare även här, flera minusgrader enligt väderlekstjänsten. Mössväder med andra ord./Aina

En fråga om tid

Likt tomten i Viktor Rydbergs dikt står jag där grå vid stalldörren och grubblar över underliga ting. Gåtan, som jag delar med tomten, har jag inget svar på. Däremot har jag fått svar på en tidsnära undran. 

Hittills har vintern varit snäll mot oss stalldrängar. Den mörka årstiden kommer vi inte ifrån men frost och halka har vi sluppit. Än så länge. Vad det nya året bär med sig, det vet vi inget om utom att ljuset är på väg tillbaka. Skönt! ”Allt e lättare på sommaren”. Det tycker de flesta av oss. Även Plura som härom lördagen valde att tolka Ana Diaz låt i ”Så mycket bättre”.  

Efter semestern på var sitt håll hittade våra ponnyer snabbt sina gamla roller. Mary markerade tydligt för Estelle att ”här är det jag som är äldst, jag går först”. I umgänget med hästar underlättar det om de fyrbenta vet sin plats. Estelle vill egentligen vara i centrum. En social ponny som pockar på uppmärksamhet. Det fick hennes äldre bröder känna på under ”semestern” i Sätuna. ”Särskilt Wille tyckte det var skönt att slippa den där lilla loppan”, rapporterar Hillevi.

Wille och Winston har haft en längre period med enbart promenader vid hand. (Det heter väl så, när ryttaren går vid sidan och leder hästen?) Mary och Estelle får sin årliga influensaspruta på fredag och hovslagaren är också på gång. Sedan väntar några barfotaveckor innan det är dags för mer regelbunden träning under ryttare. Det senare är inget som stalldrängen befattar sig med. Mat, ut- och insläpp och mockning står däremot oftast på schemat, vardag som helg. Det är välgörande för kropp och själ med återkommande rutiner. Speciellt mockandet lämpar sig för meditation. 

Efter renoveringen bytte en del prylar plats. Först nu börjar jag känna mig hemma i vårt nygamla stall. Då och då har jag spanat efter väggklockan. Jaja, den kommer väl upp samtidigt som de gamla stallplaketterna. Det var min tanke, tills jag en dag råkade höja blicken något högre än jag brukar. Vad ser jag? Ovanför dörren till sadelkammaren hänger en klocka. Därmed var ordningen återställd? Knappast. Är det samma gamla stallklocka som fått ny plats? Hur länge har den hängt där utan att jag lagt märke till den? Tacksam för svar på frågorna i en kommentar från någon som vet. Men tiden, den har jag koll på nu. Det är bra. /Aina      
    

Bubbel och babbel

Det kallas noja. Du sitter i bilen, åker en liten bit innan du vänder hemåt för att kolla. Inte att du har låst dörren och inte heller att spisen är avstängd. Men det har med elström att göra. Nån som vet vad jag menar?

Så kom dagen för stallets återinvigning efter boxrenoveringen, lördagen 7 november. Mitt på dagen var det sagt. Kvart i tolv rullade Lisas bil med trailer in på gården. Den officiella mottagningskommitten med Annika i spetsen hade inte anlänt än. När Mary klev ut var det många känslor som bubblade upp. Nästan så att jag blev lite blank i ögonen. Hon är ju så fin, Mary.

Medan Mary inspekterade sin nygamla box, dök Emma med föräldrar upp inklusive Annika och Sven-Arne, som dukade fram medhavda smörrebröd, tre olika sorter om jag minns rätt, chokladbollar och kladdkaka med rosa hallonglasyr. Det hälldes bubbel i glasen och vi utbringade ett fyrfaldigt leve för far i huset, som påpassligt fyllde 80 år denna dag. Ljudnivån steg och ingen märkte att Sätunaborna hade parkerat och lastat ut, förrän Ebba stod framför oss med Estelle i grimskaftet. Nu var båda ponnyerna på plats efter två månader på var sitt håll, 40 mil från varandra. 

”Åh, så fint det blev” De nytillkomna gästerna beundrade förstås uppfräschningen av stallet.  Och nog var det på tiden. Efter att ha bollat frågan mellan oss, vi som var med då, kom vi fram till att stallet byggdes för 40 år sedan. Annika och Klas, Emmas pappa, turades om att berätta om utmaningarna i renoveringsjobbet. Allt gick inte som planerat.   

Dags att avsluta stallfesten för att hasta vidare till ett annat stall, före detta ungnötsstallet i Kuragården, som Tommy och hans familj inredde till festlokal för några år sedan. Ännu längre tillbaka i tiden stod Trygg och Munter, två muskulösa ardennerhästar, här i sina spiltor, när de inte drog plog eller vagn på gårdens åkrar.

Vi släppte ut Mary och Estelle i stallhagen. ”Glöm inte slå på strömmen!” förmanade Annika, innan hon åkte för att förbereda nästa kalas. För säkerhets skull såg jag till att Hillevi satte i kontakten från rätt strömaggregat. Om någon läsare undrar över detta tjat om strömmen. Det får bara inte hända att hästarna springer ut. Gården ligger nära en starkt trafikerad väg. Därför har vi elstängsel runt hagarna och en grind vid stallet.

 

Vi höll ordentliga avstånd vid middagen

Jubilaren Arne och hans fru Aina

Sara och Hillevi kom tillsammans med resten av familjen ner över dag.

Tre barn med respektive, fyra barnbarn plus festföremålet och hans fru – trots att vi var dussinet fullt höll vi coronaavstånd vid långbordet. God mat från Spiseriet, tårta i två versioner till kaffet och däremellan bildvisning. Jubilaren från en rund lintott, gänglig tonåring, stolt pappa till något rund morfar/farfar, bilder som jag plockat fram, hade Annika scannat och satt ihop till ett proffsigt program med invävd musikgissning. Hoppas på en repris vid något lämpligt tillfälle. 

Mätta och belåtna åkte Hillevi med familj hem till sitt och vi skjutsades hem till vårt, medan våra två äldsta barn och deras familjer tog hand om disk och städade efter kalaset. Estelle och Mary väntade i tryggt förvar i hagen. Nu slog mig tanken. Låste jag dörren? Vad tror ni, gjorde jag det? Nej, dörren till vårt hem hade stått olåst flera timmar, medan husets folk var på kalas. Men strömmen till elstängslet, den satte vi på. /Aina          

På tiden

Ni har väl märkt förändringen? För ett par veckor sedan förlorade vi en ljus timme på eftermiddagen från ena dagen till den andra. Nu skymmer det redan före klockan fem. Så skulle det inte behöva vara. Om… Ja, ni vet nog var jag står i den frågan.

-Vi ställer inte om klockan än. Vi väntar några veckor, brukade min mamma säga. Hon var en klok kvinna, hon insåg att vi behövde längre eftermiddagar om vi skulle hinna plocka upp potatisen i tid innan nattfrosten slog till. Då var det tidigt 80-tal. På den tiden ställde vi om klockan till vintertid redan i september.

Vill det sig väl slopar EU klockomställningen redan nästa år. Nu har vi (Team Fix) annat på programmet. Efter höstens renovering är det dags för återinvigning av vårt stall på lördag. Ny vägg mellan boxarna och nygamla skjutdörrar från Gladers stall, allt nymålat inklusive de vita stallväggarna. Uppsnyggat utanför stallet; Annika har planterat höstväxter i fönsterlådorna. Det stora frågetecknet vid måndagens fikastund med Annika och Sven-Arne var:  -Klarar hon att öppna boxdörrarna? Hon – det är jag. Svar: -Ja, det gör hon. Jag har tränat.

Det blir en invigning för Fix Teams närmast berörda, familjen, medhjälpare i stallet och våra ponnyer, så klart. Fix Estelle anländer från Sätuna i Västra Götaland tillsammans med familjen Silberg och från Malmö kommer Lisa och Fix Mary. Tänk vad beresta våra ponnyer är jämfört med oss 70-plusare här hemma på gården. När jag tänker efter, har vi denna coronasommar inte ens varit utanför Varbergs kommungräns.

För att återgå till sommartid kontra vintertid. Under 40 år har vi ställt om klockorna vår och höst. Det ska bli slut med det nästa år enligt ett beslut i EU. På tiden, tycker jag. Får vi sommartid året om, då? Det ger sig. Hoppas det. /Aina  

Det händer en del. Trots allt.

Han är min älskvärda vän. Han som får mig att ropa ”Siimoon” med min vänaste röst. Dessutom är handen ende just nu. Utom häromkvällen. Då dök det upp en vass konkurrent till den gråspräcklige.

Våra ponnyer åkte på hemester för drygt två veckor sedan. Mary hängde med Lisa till Malmö, där hon inkvarterats tillfälligt i ett stall nära Skånemetropolen. Samtidigt hämtade Hillevi hem Estelle till Sätuna,där Ebba fortsätter utbildningen av vår fyraåring.

Så här skrev Hillevi på Facebook häromdagen efter ett besök i ridhuset på Lunnagården. ”Idag har vi miljötränat 4-åriga Estelle e Cartier. Stella, som Annika fixade i smyg, är Fix Julies sista avkomma.” Jag blev faktiskt lite rörd över att hon nämnde Bonnie (Fix Julie). Några dagar innan, när vi plockade vildäpplen, passade jag på att titta till hennes grav. Jag tänker ofta på vår Bonnie.

https://youtu.be/Xy3M_2OnB48 länk till video med Ebba och Estelle
Det går framåt med Estelle och Mary verkar ha funnit sig till rätta i Skåne. Kanske inte så konstigt, där finns stora hagar med frodigt gräs. ”Hon är glad och på gott humör, rapporterar Lisa. Renoveringen av vårt stall är en bidragande orsak till våra ponnyers luftombyte. Den gamla boxinredningen ska bytas ut mot skjutdörrar. Tommy har svetsat och nu målar Annika galler tidigt och sent.

En kväll upptäckte hon den taggige, som smugit sig in i sadelkammaren och lagt sig till ro bredvid den emaljerade gjutjärnsgrytan, där vi förvarar Simons torrfoder. (Simon är min vän. stallkatten.) Igelkottar är sällsynta gäster hos oss. Morgonen därpå hade kotten lämnat stallet. Hoppas bara att den håller sig borta från vägen och bilarna.

Det händer alltså en del på stallbacken även när våra ponnyer är på bortaplan. Under alla år har det stått en telefonstolpe i vår hage bakom stallet. Dessbättre har inget av våra föl krockat med staget från stolpen, en hårt spänd wire. Nu har bredbandet tagit över den luftburna telekommunikationen. Häromdagen när stolparna plockades ner av Telias entreprenör, berättade jag för den ena killen att jag kände mig lättad över att staget försvann. Han förstod min oro.
-Jag nyper av staget en bit ner i marken, så ingen häst kan skada sig på det, lovade han.
Visst var det omtänksamt./Aina

En fullträff i hästväg. Och några till.

 

Elin stod för underhållningen

Hillevi

Madde och Jonas

Sven-Arne tuggade och åt.

Freya och Alice

Filip, Ebba och Sara

Aina och Arne

Ett uppskjutet kalas är också ett kalas för att travestera Ulf Lundell. I alla fall om kalaset blir av. Den 15 augusti firade Annika och Sven-Arne 2×60 år, kalaset som innan coronan satte stopp planerades i samband med SA:s födelsedag i maj.
Det är bara att konstatera. Augustikalaset blev så mycket bättre, såväl vädret denna sköna sommarkväll, och underhållningen. Gästerna, även andra än undertecknad, hade fått order om att infinna sig

i tid.

Sittande i en halvcirkel i trädgården med växthuset som fond satt vi och spekulerade om vad vi väntade på. Tommy träffade huvudet på spiken (inte så konstigt, han ju snickare), när han konstaterade att det är någon som Annika träffat i jobbet. Tror att familjen Karlbom från Hajvägen först av alla hajade vem som skulle svara för underhållningen, när en röd Mustang gled in på gräsmattan. Ur steg Elin Bengtsson, Karls och Gustavs kusin, och Erik, Elins gitarrspelande klasskompis.
På årets coronaanpassade studentexamen hade Annika hört Elin sjunga på en video med en röst och musikalitet som överträffade vad övriga elever
från estetlinjen bjöd på. Och vi som nu fick chansen att lyssna på Elins sång kunde inte annat än instämma.

En fullträff i hästväg redan från start, alltså, Elin är hästtjej rider, islandshäst. Två andra hästtjejer skötte serveringen Alice och Freya från Jonstaka Ridklubb. Den rikliga och goda buffen kom från Hamnkocken, restaurangen som Olivias pappa driver. Olivia turas om med Emma att rida Estelle.

Mer om vår fyrbenta fyraåring senare i inlägget. På kalaset var vi alla tvåbenta i Team Fix samlade. Det händer inte ofta. Efter en natt på hotell Gästis
hann familjen Silberg med en kort visit i Vare. När vi tillsammans släppte över ponnyerna i gräshagen

briljerade Estelle med flera glädjevarv i galopp medan matglada Mary som vanligt körde nosen i det gröna.
På tal om fullträffar. Tre mornar i rad har Estelle fyllt sin krubba med bajs. Att få frukosten serverad på boxgolvet istället för krubban är tydligen skit samma för en träffsäker ponny. Hon är en glad ponny med

glimten i ögat, vår lilla Stella. Det märks tydligt på Annikas video från i tisdags kväll då Emma och Estelle galopperade varv efter varv på en stubbåker.

Innan vi sätter punkt för den här gången gratulerar vi familjens septemberflicka, Hillevi, som fyller år den
3 september. Grattis, grattis Hillevi från oss andra i Team Fix./Aina

För två år sedan firade Hillevi jämn födelsedag, så blir det ju även i år

På plats

Nu börjar bitarna ramla på plats i Team Fix sommarpussel. Först och främst. Efter ett år som praktikant i ett dressyrstall utanför Paris är Ebba på plats i Sätuna igen. Så efterlängtad.

Filip, Ebba och Sara strax efter Ebbas hemkomst från Frankrike.

Planet landade sen eftermiddag i onsdags i förra veckan. Mamma Hillevi och pappa Johan hämtade äldsta dottern, som dagen därpå fyllde 20 år. Födelsedagsbarnet hann rida både Winston och Wille före kvällens tacoskalas tillsammans med familjen Sandberg. På fredagens stort partaj med bästa gänget och pappa Johan i baren på önskemål från tjejkompisarna.

Jaha, tänkte jag, nu hinner Hillevi vila upp sig under helgen innan hon börjar arbeta på måndagen. Vet ju hur jobbigt det är med barnkalas. Vad läser jag på facebook? Jo, Hillevi är funktionär på framhoppningen hela dan. Jag ringer yngsta dottern på söndagskvällen. Då är hon på väg hem från Klockaregården, Falbygdens hästsportförenings anläggning. Jag får svar på varför hon utsätter sig för även detta uppdrag.när hon helt nyss ställt upp som tävlingsledare för klubbens ponnydressyr. ”Jag vet vad vårt fina underlag kostade. Därför plockar jag upp varenda hästskit.” Många steg blev det. Behöver jag tillägga att Hillevi är ridklubbens kassör.

Vid senaste hopptävlingen i Falköing hittade man Hillevi på framhoppningen. Alla som har varit på en hopptävling vet att det krävs en viss pondus på den platsen.

På lördagen var Annika på plats som överdomare, när Johanstaka ridklubb arrangerade sin jubileumsdressyr inklusive klubbmästerskap. Lisa och Fix Mary skilde sig från uppgiften med hedern i behåll. Det räcker långt. Klubbmästare för tredje året i rad (rätta mig om jag har fel) blev svårslagna Alexandra Nilson och Affekt. Grattis! Ännu en bit på plats. Nu laddar Annika för lördagens event.

Alla som red på över 62% fick en fin jubileumsrosett

Alexandra Nilsson tog även i år hem segern i KM

På plats är även Mary och Estelle efter några dagars hemester på Marila gård medan nya mellanväggen kom på plats i vårt stall. Vägguret på sin plats under stallplaketter från en svunnen tid har fått nytt batteri, så nu vet jag vad klockan är slagen.

Efter detta sekels kallaste juli är solen också på plats. Denna tid i augusti brukar blinningar och andra flygfän plåga våra hästar. Dessbättre inte hittills i år. Funderar på om kylan i juli bromsade upp bromsar och deras släktingar. Eller också har svalorna gjort sitt jobb väl. Än någon månad är mina bevingade vänner på plats här, innan de ger sig av söderöver./Aina