Det är både och

Lite suddigt bakat av Aina

Mössan är för stor. Imma på glasögonen. Nej, jag gnäller inte utan konstaterar bara fakta.

De senaste dagarna har vi haft minusgrader. Sol och vindstilla på dagarna, så varför klaga över att mössan glider ner över pannan och glasögonen immar igen, när jag hämtar varmvatten i pannhuset. Jag blandar varmt vatten i hästarnas vattenhinkar i hagarna. Läste på Facebook att Husaby Hästklinik varnar för kolik, när kylan sätter in och hästarna inte får i sig tillräckligt med vatten.

Våra två ponnyer, mor och dotter,  går i var sin hage just nu. Bonnie råkade ut för en incident härom lördagen tillsammans med sin nya ryttare Emma, trampade i ett hål i marken och gick omkull. Emma klarade sig dessbättre oskadd. Bonnie drog på sig en skada och går i en mindre sjukhage på dagarna. Även om hon har återhämtat sig förvånansvärt snabbt för sin ålder räknar vi med en lång konvalescens. Matlusten och humöret är inget fel på.  Härom morgonen, när jag tog ut Estelle först, markerade hon tydligt sitt ogillande med en spark i boxväggen: ”Vad är detta för nymodighet, här är det jag som går ut först.”

Estelle ser till att jag håller igång. Hon hittar fortfarande ollon under eken. Medan jag räfsar allt vad jag orkar, lägger hon mulen in till mitt öra: ”Lyssna, jag knaprar ollon. Gottigott.” Vad kan jag annat göra än att räfsa och hoppas att den farliga garvsyran har klingat av vid det här laget.

Nej, det här med hästar är ingen lätt lek. I söndags drog Ebba med sig mamma mamma Hillevi på tränaren Pether Marknes clinic i Linköping. Jag pratade med dem på hemvägen och frågade. -Vad lärde ni er då? Svar: -Det är svårt att rida Grand Prix och hästar är olika precis som vi människor. Det måste man acceptera.”

Nej, det blir inte alltid som man vill. Dagens pepparkaksbak går inte till historien som det mest lyckade, även om jag vet att burken snart står tom. Det är såna smällar man får ta.  Jag  letar jag fram ett annat recept närmare jul och gör ett nytt försök./Aina

Annonser

Nu tränar vi bara

”Jag minns hur du sprang efter bussen.” Det är inte första gången jag hör den kommentaren från jämnåriga, som åkte till skolan med samma buss som jag. Senast hände det i fredags.

Det stämmer. En snäll chaufför backade flera hundra meter för att plocka upp ungen som sprang efter bussen. Tydligen det mest bestående intrycket jag gjorde  under min skoltid.

På den vägen är det fortfarande.  Det tycks inte hjälpa hur mycket en obotlig tidsoptimist tränar på ett komma tid. För tränar gör jag på både det enda och det andra. Just nu tränar jag på att förlika mig med att det är mörkt så tidigt på eftermiddagen. Vill inte påstå att jag varken har lyckats eller misslyckats  med  min träning.  Läste någonstans ”att du har inte misslyckats förrän du börjar skylla på andra”. Det kan vara bra att hålla i minnet om  träningen inte ger förväntat resultat.

Under vinterhalvåret ligger Ebba och Sara lågt på tävlingssidan med Winston respektive Wille.  Däremot tränar de som vanligt. Det gäller att hålla igång trots mörka kvällar, att inte ge upp även om det tar emot ibland.

En som också tränas så smått är vår Estelle. Numera låter hon sig longeras i lina, hon accepterar sadel och träns. Ja, hon tillåter faktiskt att en lätt person hänger över ryggen. Mer kan man inte begära av en tvååring./Aina

 

 

Han gick sin egen väg

Födelsedagsfirande

Ebba och Kalle

Nykomling

Första ridturen

Spännande

Snögubbe

Vilket Gäng! Här sitter Hillevi längst till vänster på Fix Julie

Nu lever han  i minnenas värld – lilla, fina shetlandsponnyn Kalle som varit till glädje för så många. Sent i tisdags kväll för en vecka sedan berättade Hillevi den sorgliga nyheten. Hon hade hittat Kalle död i hagen.

Alla känner honom som Kalle men hans riktiga namn var Charad. Kalle fyllde 30 år den 20 april.  Vi lärde känna Erica Munter, här hon köpte vår Fix Julie som ridponny till sina döttrar. Några år senare erbjöd  hon Hillevi att köpa stallets lilla maskot till Ebba, som då var ett och ett halvt år. Ni kan räkna själva; Ebba är 18 år nu. Det känns som om Kalle  alltid har funnits hos Hillevi och hennes familj i Sätuna.

Så många ljusa minnen som denna ponny lämnat efter sig. Barnkalasen när Hillevi spände Kalle framför sulkyn och kompisarna från dagis bjöds på en åktur. Ebbas treårsdag när vi var där; mormor, morfar plus moster Annika och Sven-Arne som slöt upp efter en lillsemester på Visingsö i sällskap med goda vännen Karin och hennes son Tor. Födelsedagsbarnet och Tor turades om att rida på Kalle innan festen började.

Åren gick. Nästa ryttare blev förstås lillasyster Sara, fem år yngre än Ebba. Sedan tog grannbarnen över. Kalle har ställt upp för alla.

På senare tid har Kalle  mest lunkat omkring i hagen tillsammans med stallkompisarna. Med ålderns rätt har han då och då gjort utflykter även utanför hagen.

Shetlandsponnyer är kända för att nå en hög ålder. Kalle var frisk  intill sin sista dag utom att han på sistone tappade lite i vikt. I måndags morse traskade han ut i hagen som vanligt. Så här berättade Hillevi:

“Han gjorde aldrig något väsen av sig. Brukade gå kvar en stund extra i hagen, när de andra gått in. Nu fanns han inte där utan låg död på ett ställe där man inte kunde se honom. Han hade dragit sig undan precis som en katt gör, när den är färdig med livet.”

Kalle levde ett gott och långt liv som en älskad ponny. När det var dags somnade han i sin kära hage utan förvarning eller på tecken på smärta. Det var som om  han  ville  skona sin familj från ett tungt beslut. Kalle gick sin egen väg. /Aina

Ekar

Kratta, kratta, kratta…. Ni hör hur det ekar. Eller ekar det bara i min skalle. Det dåliga samvetet som gör sig påmint.

Ekar blir med åren omfångsrika. Vet inte åldern på eken i hästhagen. Den är mäktig och varma sommardagar skänker den våra hästar skön skugga. So far, so good. Med höstvindarna kommer ångesten. Knaprar hästarna nerfallna ekollon. Då riskerar de att få i sig det farliga garvämnet som kan slå ut njurarna. I år har ollonen varit större och fler än någonsin. Bonnie och Estelle har fått hålla till godo med enbart gräshagen en hel månad. Vi har länge krattat och öst i skottkärran. Varje morgon har det legat nya ollon på marken tills för någon vecka sedan. Då hade vår ek fällt hela årets ollonskörd. Och äntligen.  När denna soliga söndag gick mot kväll,  krattade jag och fyllde  två skottkärror med ollon.

Slutkrattat? Ja, men har ekot tystnat? Nej, var gång jag slår på pumpen för att fylla  hästarnas vattenkar i gräshagen hör jag ett eko från i somras. -Mormor, om du trycker sakta på strömbrytaren  går pumpen igång. Jag är tacksam mot Sara som lärde mig knepet med pumpen. Sedan dess har jag inte längre behövt be någon annan i familjen om hjälp. En  skön känsla.

Oftast är det små händelserna som ger glädje. Som när jag ringde Hillevi förra söndagen och frågade: -Vad gör ni? Och fick till svar: -Sara och jag har varit ute och ridit. Och nu ska Ebba rida. Hon kom precis hem efter att ha övernattat på ridklubben med ungdomssektionen.

Livet med hästar är så mycket mer än bara tävlingar.  Tråkigheter ibland, javisst, men också så många roliga minnen från de små sammanhangen i vardag och helg./Aina

 

Så mycket bättre

Sara med söndagens första blågula rosett som hon tog i LB:1.

Eller lite bättre. Det beror på vem man frågar. Utan tvivel var måndagsvädret det bästa hittills i oktober. :-). Utefika.

-Det kan bli mycket bättre. Det var Saras kommentar när jag ringde och gratulerade efter dubbelsegern med Wille,  Lätt C och  Lätt B,  i söndagens dressyr i Alingsås. Skön inställning trots att ekipaget satte sitt personbästa, 70 procent. Resultatet av gott teamwork, där inte minst storasyster  Ebba är delaktig. Wille har många förtjänster men han är en stor och stark ponny, nästan som en ridhäst. Sara har en del att tampas med.

Något som blivit,  om inte bättre, så mycket större är  rosetterna. Söndagens vinnarrosetter var lika gigantiska som den som Sara och Wille vann på jubilerande Grevagården för ett tag sedan. Alingsås Ryttarsällskap firade sina 50 år redan förra året och har tydligen ett antal jubileumsrosetter kvar i sitt lager. Vår hemma klubb i Varberg, Jonstaka ridklubb, har inte hunnit så långt  ännu. Alexandra Nilson/Affekt, våra nya klubbmästare, fick alltså nöja sig med en blågul rosett av mindre format. I gengäld får hon äran att pryda sitt hem tills nästa klubbmästerskap med vårt ständigt vandrande vandringspris. ett par gigantiska ljusstakar, en gång skänkta av Sven Littorin, framstående dressyrryttare och tränare. ”Så mycket bättre” är verkligen ett uttryck som stämmer in på årets klubbmästare. Tack vare en stor portion uthållighet  har Alexandra lyckats omvandla Affekt till den dressyrhäst han är nu.

Glädjande nog har vi åter ponnyryttare i klubben. Stort grattis  till årets klubbmästare på ponnysidan, Linnea Johansson med Merveilleux. Vandringspriset, en tennvas, är även den skänkt av Sven Littorin./AINA

KM 2018 Jonstaka Ridklubb

KM 2018 Jonstaka Ridklubb

Hört talas om Rut?

Det har ni förstås inte, hört talas om Rut. Av en bestämd anledning  har den här damen hållit sig lite i skymundan. Sedan i måndags är det fritt fram för Rut.

-Vad gör ni? frågade jag när jag ringde  i söndags. -Vi övningskör, vi är i Varnhem, svarade Hillevi som satt som passagerare med Ebba vid ratten. Vi pratade om lite av varje men inte ett ord om vad som väntade dagen därpå. I måndags kom ett pm från en stolt och glad mamma. Ebba hade klarat sitt körkort.

Det gick snabbt och lätt. Övningskörning till och från sommarjobbet på Skara Sommarland gjorde sitt till plus en körskola med klokt upplägg. Och kanske, nej alldeles säkert, har Winston och de andra ponnyerna medverkat till att Ebba snabbt hittade rätt bakom ratten. Vi pratade faktiskt om det i somras, Ebba och jag. Att köra bil är lite som att rida. En ryttare, som lärt sig koordinera skänklar och händer och som dessutom tänker framåt, har mycket gratis som bilförare.

Rut har varit pappa Johans moster Brittas bil, avställd sedan några år tillbaka, i väntan på att Ebba skulle fylla 18 år. Lagom till födelsedagen 6 augusti  bogserades födelsedagspresenten hem till köksdörren i Sätuna. Där har Rut stått utom synhåll för andra än  familjen tills nu. Återstår besiktning innan Ebba kan ge sig ut på premiärturen med Rut. Namnet var givet – med både R och U på registringsskylten. Lycka till, Ebba och ta det lugnt med Rut../Aina.

Ebba och Winston

Nu vänder vi blad

 

Aina vänder blad, och vi band blad

Alla var inte lika engagerade

Pyntet på borden kom från Varberg

Senare på kvällen var det en riktig tårtbuffe

Att fylla 50 är ingen vanlig födelsedag. Hur många med ett antal år på nacken minns vad de gjorde på sin 14-årsdag eller när de fyllde 33? På 50-årsdagen däremot åker folk utomlands eller hittar på något minnesvärt hemmavid.

I förra inlägget gratulerade vi Hillevi och i en kommentar berättade hon själv om sin dag. Resten av veckan åt hon  tårta varje dag och i lördags var det dags för  finalen, festen i Kavlåsstugan nära Falköpings museum. Den sista bofasta i denna stuga var en diktare och lite av hans anda präglade festen. Gästerna delades in olika grupper. Min grupp fick med Anna-Karin Sandberg vid pennan ihop ett tal på rim, som handlade om Hillevi från hennes ankomst till världen till nutid via första äventyret till häst och besöket på akuten med bruten arm. En annan grupp med Birgitta Ek i spetsen  skrev en dikt om festföremålet. Några gäster band en grönskande bukett (nej inte ens grönkål saknades i denna komposition).  Yngsta gänget inklusive morfar sjöng en specialkomponerad visa. (Misstänker att grannarna Jan och Stina hade ett finger med där liksom i övrigt också.)  God mat, god stämning, ni förstår att det här blev en kväll att minnas. -Har vi gjort oss förtjänta av detta? Jag fick frågan av morfar. Ja, det kan man undra.

Nu är det vardag igen med mörkare kvällar. Ingen fest i sikte på ett tag. Team Fix i Sätuna håller i gång med träning och allt annat som hör hästlivet till. Här har Annika med hjälp av SA utökat gräshagen. Jaya och jag krattar ekollon. Försöket att släppa Bonnie och Estelle i hagen vid vägen fick vi avbryta när de fyrbenta visade mer intresse för nerblåsta ollon än det gröna gräset, som spirar efter sommarens torka. Visst känns det som vi har vänt blad, nu när även Hillevi firat sin dag. Det hindrar inte att vi bläddrar tillbaka då och då och gläds över de extra festliga tillfällena i livet./Aina

 

 

Dagens grattis

 

Hillevi och Price Royal alias Pålle som var en mångsidig ponny

Hillevi och Countesse

Vilket Gäng! Här sitter Hillevi längst till vänster på Fix Julie

Hillevi och Wille tränar inför kommande helg.

Inger Hillevi Magareta….

Hillevi och Ebba var nöjda med att vara åskådare

Hillevi med Wille, Sara och Ebba i samband med att Ebba red på en dressyrdomarkurs i början av året.

PÅ läktarplats Ebba, Sara ocgh Hillevi.

På första parkett Aina, Hillevi, Sara och Ebba

Hillevi tar sig en svängom med en av de röda männen på Johans 50-årskalas

En trött Hillevi pustar ut efter julstökandet

Hillevi studerar räkenskaper

Hillevi vet vad ett nytt underlag kostar, var snabbt framme och plockade upp skiten

Idag fyller en viktig person i Team Fix ett halvt sekel. Grattis Hillevi på din 50-årsdag.

Du är den absoluta ponnymamman.  Ebbas och Saras mamma kör till träningar och tävlingar. Kanske inte så konstigt med det, för det gör ju alla ponnymammor. Emellanåt rider hon någon av stallets ponnyer.  Som sällskap på uteritten eller om någon av döttrarna har annat på programmet. Inte heller det så ovanligt. På en punkt däremot skiljer hon sig från flertalet ponnymammor. Hillevi ägnar mycket tid åt ridklubben, är kassör i Falbygdens Hästsportförening.  Hon ställer upp som tävlingsledare, lagledare, parkeringsvakt eller var det behövs en frivillig insats.

Vi ser fram mot att få fira Hillevi på lördag. Idag gratulerar vi på distans och hoppas att födelsedagsbarnet själv berättar i en kommentar om hur bemärkelsedagen har firats. En som passade på att gratulera i förväg var Fix Wiliam. I går hedrade han både Hillevi och sin pappa Valdo,  Best in Show på Avelsföreningen Svensk Ridponnys Riksutställning i lördags. Sara och Wille tog den blå rosetten i Lätt C dressyr på tävlingen i Grästorp.

-Willes och min tredje tävling tillsammans, berättade Sara, som nu tagit steget upp till kategori D efter fyra år på B-ponny Fridolf./ Aina