Bubbel och babbel

Det kallas noja. Du sitter i bilen, åker en liten bit innan du vänder hemåt för att kolla. Inte att du har låst dörren och inte heller att spisen är avstängd. Men det har med elström att göra. Nån som vet vad jag menar?

Så kom dagen för stallets återinvigning efter boxrenoveringen, lördagen 7 november. Mitt på dagen var det sagt. Kvart i tolv rullade Lisas bil med trailer in på gården. Den officiella mottagningskommitten med Annika i spetsen hade inte anlänt än. När Mary klev ut var det många känslor som bubblade upp. Nästan så att jag blev lite blank i ögonen. Hon är ju så fin, Mary.

Medan Mary inspekterade sin nygamla box, dök Emma med föräldrar upp inklusive Annika och Sven-Arne, som dukade fram medhavda smörrebröd, tre olika sorter om jag minns rätt, chokladbollar och kladdkaka med rosa hallonglasyr. Det hälldes bubbel i glasen och vi utbringade ett fyrfaldigt leve för far i huset, som påpassligt fyllde 80 år denna dag. Ljudnivån steg och ingen märkte att Sätunaborna hade parkerat och lastat ut, förrän Ebba stod framför oss med Estelle i grimskaftet. Nu var båda ponnyerna på plats efter två månader på var sitt håll, 40 mil från varandra. 

”Åh, så fint det blev” De nytillkomna gästerna beundrade förstås uppfräschningen av stallet.  Och nog var det på tiden. Efter att ha bollat frågan mellan oss, vi som var med då, kom vi fram till att stallet byggdes för 40 år sedan. Annika och Klas, Emmas pappa, turades om att berätta om utmaningarna i renoveringsjobbet. Allt gick inte som planerat.   

Dags att avsluta stallfesten för att hasta vidare till ett annat stall, före detta ungnötsstallet i Kuragården, som Tommy och hans familj inredde till festlokal för några år sedan. Ännu längre tillbaka i tiden stod Trygg och Munter, två muskulösa ardennerhästar, här i sina spiltor, när de inte drog plog eller vagn på gårdens åkrar.

Vi släppte ut Mary och Estelle i stallhagen. ”Glöm inte slå på strömmen!” förmanade Annika, innan hon åkte för att förbereda nästa kalas. För säkerhets skull såg jag till att Hillevi satte i kontakten från rätt strömaggregat. Om någon läsare undrar över detta tjat om strömmen. Det får bara inte hända att hästarna springer ut. Gården ligger nära en starkt trafikerad väg. Därför har vi elstängsel runt hagarna och en grind vid stallet.

 

Tre barn med respektive, fyra barnbarn plus festföremålet och hans fru – trots att vi var dussinet fullt höll vi coronaavstånd vid långbordet. God mat från Spiseriet, tårta i två versioner till kaffet och däremellan bildvisning. Jubilaren från en rund lintott, gänglig tonåring, stolt pappa till något rund morfar/farfar, bilder som jag plockat fram, hade Annika scannat och satt ihop till ett proffsigt program med invävd musikgissning. Hoppas på en repris vid något lämpligt tillfälle. 

Mätta och belåtna åkte Hillevi med familj hem till sitt och vi skjutsades hem till vårt, medan våra två äldsta barn och deras familjer tog hand om disk och städade efter kalaset. Estelle och Mary väntade i tryggt förvar i hagen. Nu slog mig tanken. Låste jag dörren? Vad tror ni, gjorde jag det? Nej, dörren till vårt hem hade stått olåst flera timmar, medan husets folk var på kalas. Men strömmen till elstängslet, den satte vi på. /Aina          

På tiden

Ni har väl märkt förändringen? För ett par veckor sedan förlorade vi en ljus timme på eftermiddagen från ena dagen till den andra. Nu skymmer det redan före klockan fem. Så skulle det inte behöva vara. Om… Ja, ni vet nog var jag står i den frågan.

-Vi ställer inte om klockan än. Vi väntar några veckor, brukade min mamma säga. Hon var en klok kvinna, hon insåg att vi behövde längre eftermiddagar om vi skulle hinna plocka upp potatisen i tid innan nattfrosten slog till. Då var det tidigt 80-tal. På den tiden ställde vi om klockan till vintertid redan i september.

Vill det sig väl slopar EU klockomställningen redan nästa år. Nu har vi (Team Fix) annat på programmet. Efter höstens renovering är det dags för återinvigning av vårt stall på lördag. Ny vägg mellan boxarna och nygamla skjutdörrar från Gladers stall, allt nymålat inklusive de vita stallväggarna. Uppsnyggat utanför stallet; Annika har planterat höstväxter i fönsterlådorna. Det stora frågetecknet vid måndagens fikastund med Annika och Sven-Arne var:  -Klarar hon att öppna boxdörrarna? Hon – det är jag. Svar: -Ja, det gör hon. Jag har tränat.

Det blir en invigning för Fix Teams närmast berörda, familjen, medhjälpare i stallet och våra ponnyer, så klart. Fix Estelle anländer från Sätuna i Västra Götaland tillsammans med familjen Silberg och från Malmö kommer Lisa och Fix Mary. Tänk vad beresta våra ponnyer är jämfört med oss 70-plusare här hemma på gården. När jag tänker efter, har vi denna coronasommar inte ens varit utanför Varbergs kommungräns.

För att återgå till sommartid kontra vintertid. Under 40 år har vi ställt om klockorna vår och höst. Det ska bli slut med det nästa år enligt ett beslut i EU. På tiden, tycker jag. Får vi sommartid året om, då? Det ger sig. Hoppas det. /Aina  

Det händer en del. Trots allt.


Han är min älskvärda vän. Han som får mig att ropa ”Siimoon” med min vänaste röst. Dessutom är handen ende just nu. Utom häromkvällen. Då dök det upp en vass konkurrent till den gråspräcklige.


Våra ponnyer åkte på hemester för drygt två veckor sedan. Mary hängde med Lisa till Malmö, där hon inkvarterats tillfälligt i ett stall nära Skånemetropolen. Samtidigt hämtade Hillevi hem Estelle till Sätuna,där Ebba fortsätter utbildningen av vår fyraåring.

Så här skrev Hillevi på Facebook häromdagen efter ett besök i ridhuset på Lunnagården. ”Idag har vi miljötränat 4-åriga Estelle e Cartier. Stella, som Annika fixade i smyg, är Fix Julies sista avkomma.” Jag blev faktiskt lite rörd över att hon nämnde Bonnie (Fix Julie). Några dagar innan, när vi plockade vildäpplen, passade jag på att titta till hennes grav. Jag tänker ofta på vår Bonnie.

https://youtu.be/Xy3M_2OnB48 länk till video med Ebba och Estelle
Det går framåt med Estelle och Mary verkar ha funnit sig till rätta i Skåne. Kanske inte så konstigt, där finns stora hagar med frodigt gräs. ”Hon är glad och på gott humör, rapporterar Lisa. Renoveringen av vårt stall är en bidragande orsak till våra ponnyers luftombyte. Den gamla boxinredningen ska bytas ut mot skjutdörrar. Tommy har svetsat och nu målar Annika galler tidigt och sent.


En kväll upptäckte hon den taggige, som smugit sig in i sadelkammaren och lagt sig till ro bredvid den emaljerade gjutjärnsgrytan, där vi förvarar Simons torrfoder. (Simon är min vän. stallkatten.) Igelkottar är sällsynta gäster hos oss. Morgonen därpå hade kotten lämnat stallet. Hoppas bara att den håller sig borta från vägen och bilarna.



Det händer alltså en del på stallbacken även när våra ponnyer är på bortaplan. Under alla år har det stått en telefonstolpe i vår hage bakom stallet. Dessbättre har inget av våra föl krockat med staget från stolpen, en hårt spänd wire. Nu har bredbandet tagit över den luftburna telekommunikationen. Häromdagen när stolparna plockades ner av Telias entreprenör, berättade jag för den ena killen att jag kände mig lättad över att staget försvann. Han förstod min oro.
-Jag nyper av staget en bit ner i marken, så ingen häst kan skada sig på det, lovade han.
Visst var det omtänksamt./Aina

En fullträff i hästväg. Och några till.

 

Ett uppskjutet kalas är också ett kalas för att travestera Ulf Lundell. I alla fall om kalaset blir av. Den 15 augusti firade Annika och Sven-Arne 2×60 år, kalaset som innan coronan satte stopp planerades i samband med SA:s födelsedag i maj.
Det är bara att konstatera. Augustikalaset blev så mycket bättre, såväl vädret denna sköna sommarkväll, och underhållningen. Gästerna, även andra än undertecknad, hade fått order om att infinna sig

i tid.

Sittande i en halvcirkel i trädgården med växthuset som fond satt vi och spekulerade om vad vi väntade på. Tommy träffade huvudet på spiken (inte så konstigt, han ju snickare), när han konstaterade att det är någon som Annika träffat i jobbet. Tror att familjen Karlbom från Hajvägen först av alla hajade vem som skulle svara för underhållningen, när en röd Mustang gled in på gräsmattan. Ur steg Elin Bengtsson, Karls och Gustavs kusin, och Erik, Elins gitarrspelande klasskompis.
På årets coronaanpassade studentexamen hade Annika hört Elin sjunga på en video med en röst och musikalitet som överträffade vad övriga elever
från estetlinjen bjöd på. Och vi som nu fick chansen att lyssna på Elins sång kunde inte annat än instämma.

En fullträff i hästväg redan från start, alltså, Elin är hästtjej rider, islandshäst. Två andra hästtjejer skötte serveringen Alice och Freya från Jonstaka Ridklubb. Den rikliga och goda buffen kom från Hamnkocken, restaurangen som Olivias pappa driver. Olivia turas om med Emma att rida Estelle.

Mer om vår fyrbenta fyraåring senare i inlägget. På kalaset var vi alla tvåbenta i Team Fix samlade. Det händer inte ofta. Efter en natt på hotell Gästis
hann familjen Silberg med en kort visit i Vare. När vi tillsammans släppte över ponnyerna i gräshagen

briljerade Estelle med flera glädjevarv i galopp medan matglada Mary som vanligt körde nosen i det gröna.
På tal om fullträffar. Tre mornar i rad har Estelle fyllt sin krubba med bajs. Att få frukosten serverad på boxgolvet istället för krubban är tydligen skit samma för en träffsäker ponny. Hon är en glad ponny med

glimten i ögat, vår lilla Stella. Det märks tydligt på Annikas video från i tisdags kväll då Emma och Estelle galopperade varv efter varv på en stubbåker.


Innan vi sätter punkt för den här gången gratulerar vi familjens septemberflicka, Hillevi, som fyller år den
3 september. Grattis, grattis Hillevi från oss andra i Team Fix./Aina

För två år sedan firade Hillevi jämn födelsedag, så blir det ju även i år

På plats

Nu börjar bitarna ramla på plats i Team Fix sommarpussel. Först och främst. Efter ett år som praktikant i ett dressyrstall utanför Paris är Ebba på plats i Sätuna igen. Så efterlängtad.

Filip, Ebba och Sara strax efter Ebbas hemkomst från Frankrike.

Planet landade sen eftermiddag i onsdags i förra veckan. Mamma Hillevi och pappa Johan hämtade äldsta dottern, som dagen därpå fyllde 20 år. Födelsedagsbarnet hann rida både Winston och Wille före kvällens tacoskalas tillsammans med familjen Sandberg. På fredagens stort partaj med bästa gänget och pappa Johan i baren på önskemål från tjejkompisarna.

Jaha, tänkte jag, nu hinner Hillevi vila upp sig under helgen innan hon börjar arbeta på måndagen. Vet ju hur jobbigt det är med barnkalas. Vad läser jag på facebook? Jo, Hillevi är funktionär på framhoppningen hela dan. Jag ringer yngsta dottern på söndagskvällen. Då är hon på väg hem från Klockaregården, Falbygdens hästsportförenings anläggning. Jag får svar på varför hon utsätter sig för även detta uppdrag.när hon helt nyss ställt upp som tävlingsledare för klubbens ponnydressyr. ”Jag vet vad vårt fina underlag kostade. Därför plockar jag upp varenda hästskit.” Många steg blev det. Behöver jag tillägga att Hillevi är ridklubbens kassör.

Vid senaste hopptävlingen i Falköing hittade man Hillevi på framhoppningen. Alla som har varit på en hopptävling vet att det krävs en viss pondus på den platsen.

På lördagen var Annika på plats som överdomare, när Johanstaka ridklubb arrangerade sin jubileumsdressyr inklusive klubbmästerskap. Lisa och Fix Mary skilde sig från uppgiften med hedern i behåll. Det räcker långt. Klubbmästare för tredje året i rad (rätta mig om jag har fel) blev svårslagna Alexandra Nilson och Affekt. Grattis! Ännu en bit på plats. Nu laddar Annika för lördagens event.

På plats är även Mary och Estelle efter några dagars hemester på Marila gård medan nya mellanväggen kom på plats i vårt stall. Vägguret på sin plats under stallplaketter från en svunnen tid har fått nytt batteri, så nu vet jag vad klockan är slagen.

Efter detta sekels kallaste juli är solen också på plats. Denna tid i augusti brukar blinningar och andra flygfän plåga våra hästar. Dessbättre inte hittills i år. Funderar på om kylan i juli bromsade upp bromsar och deras släktingar. Eller också har svalorna gjort sitt jobb väl. Än någon månad är mina bevingade vänner på plats här, innan de ger sig av söderöver./Aina

Nu är det för sent

Konstigt folk det finns. Först jobbar de som galningar för att hinna göra färdigt allt före semestern. Vad gör samma människor när de äntligen är lediga från jobbet? Jo, de kastar sig över nya projekt, frivilligt och oavlönat.

Mellangenerationen i Team Fix tillhör definitivt den kategorin. Vilken dag Annikas semester börjar, vet jag inte. I morgon kanske. Hon hade kompledigt i fredags och nu har hon på allvar kört igång semesterprojektet ”stallrenovering”. Med hjälp av Emmas pappa Klas byter hon ut vår slitna stallinredning (från tidigt 1980-tal) mot nygamla skjutdörrar och mellanväggar från klubbkompisen Inger Johanssons stall. Mellan varven förbereder hon Jonstaka Ridklubbs jubileumstävling, som äger rum lördagen den 8 augusti.

Hillevi påbörjade sin semester för två veckor sedan med en störtdykning i rollen som tävlingsledare för Falbygdens Hästsportförenings ponnydressyr. På lördagskvällen slängde hon fram några överblivna köttbullsmackor med rödbetssallad på köksbordet därhemma innan hon landade i soffan helt slut efter en lyckad men arbetsintensiv tävling.i coraonatid. Det fina är att det finns en hel hop medhjälpare som offrar helger och semesterdagar inte bara inom våra egna klubbar och ridsporten överlag utan i alla sporter.

Sara och Wille på promenad

Efter ett långt tävlingsuppehåll startade Sara och Wille i LA på hemmaplan. Tyvärr missade ekipaget sin tredjeplacering på grund av en misslyckad mellantrav. I ett sms till mormor, som följde klassen via Equipe, förklarade Sara vad som hände: ”Lilla Wille tyckte det var läskigt vid domaren och blev väldigt spänd. Det förstörde uppridningen, första volten vid domaren och mellanraden. Synd men kul att vi rättade till det mot slutet.” Ord som gick direkt till mormors hjärta.

Starkt gjort av Sara att hon trots en dyrbar miss i början koncentrerade sig på fortsättningen och slutförde programmet med flaggan i topp. Visst är det roligt med segrar och placeringar men den bestående behållningen av att tävla dressyr måste vara att man lär sig hålla tankarna i styr, koncentration med andra ord. Just den egenskapen har man glädje och nytta av vid de flesta tillfällen i livet. Och det är just den egenskapen jag saknar. Jag velar hit och dit, tankarna fladdrar och istället för att slutföra ett projekt börjar jag på ett nytt. Felet måste vara att jag aldrig har tävlat dressyr. Eller över huvud taget lärt mig rida med någon reda. Nu är det för sent.

Ni som är yngre och tävlar mer eller mindre framgångsrikt. Till er riktar jag några kloka ord som jag läste i dressyrryttaren Sofie Relanders blogg på Tidningens Ridsports webb. ”Var inte rädda att misslyckas, låt aldrig rädslan begränsa er från att kanske lyckas.”/Aina

Jonstakas maffiga jubileumsrosett

En gång för länge sedan

Det var en gång för ganska länge sedan. Närmare bestämt 30 år sedan. Då var jag yngre än min yngsta dotter. Undrar ni kanske hur den ekvationen går ihop? Det beror på hur man räknar.

På tal om ålder har jag kopierat ett av yngsta dottern Hillevis inlägg på Face Book. Så här skrev hon för ett par veckor sedan:

”I går hade Ridponnynytt landat i brevlådan. Omslaget pryds av våra ponnyers mormors far Kingsettle Tankah. Han blev 40 år,. Om Wille som är 12 år blir lika gammal, så har jag häst tills jag fyller 80 år. Det känns bra! ”

Visst skulle det kännas bra om Wille fick hålla sig ung lika högt upp i åldern som sin mormors far. Kingsettle Tankah, född 1963, EM-vinnaren Mr Bentos far godkändes för ridponnyavel, när har var 25 år. Det blev upptakten till Avelsföreningen Svensk Ridponny, som bildades 1990. Kingsettle Tankah, föreningens första godkända hingst, fick RP-numret 100.

Här är Mr Bento med Helen Svensson i sadeln /Annika

Annika och jag kom i kontakt med Robert Lundberg, Kingens ägare och senare även avelsföreningens första ordförande, efter en artikel om fenomenet Mr Bento i Tidningen Ridsport. Robert uppmuntrade oss att börja med ridponnyavel. Han erbjöd oss att köpa sitt sto Comtesse, som var dräktig med Kingen. Annika och Hillevi viftade bort mina protester och Tessie hamnade hos Team Fix. På den vägen är det.

Här rider Hillevi och Tessie nere på stranden vid Läjet en gång för ganska länge sedan.

För 30 år sedan var jag 51 år, ett år yngre än vad min yngsta dotter är idag. Så räknar jag. Då var jag tveksam till fler hästar, tyckte att vi hade tillräckligt omkring oss. Nu tycker jag tvärtom. Det är härligt att den yngre generationen i Team Fix blickar framåt även om Annika förskräckt kommenterade Hillevis inlägg med att ”då är jag ju 87”..

Betydligt närmare i tid är Hillevis uppdrag redan på söndag som tävlingsledare för Falbygdens Hästsportförenings nationella ponnydressyr. Just i detta ögonblick skickade hon bilder på en nyinköpt trailer. Den gamla har strejkat sedan en tid tillbaka. En ny trailer, det är en investering för framtiden.

Den nyinköpta trailern är ett riktigt lyxåk. Verkligen en satsning på framtiden.

Annika och gänget i Jonstaka ridklubb håller på och organiserar klubbens jubileumsdressyr i början av augusti. Med hänsyn till den pågående coronapandemin förstås.

Så här såg Jonstakas möte ut hemmifrån Ainas dator.

Förra veckan skötte Sara och hennes kompisar Clara och Moa den elektroniska tidtagningen vid hopptävlingarna på hemmaarenan i Falköping, Sist men inte minst har vi alla i Team Fix börjat nedräkningen inför Ebbas hemresa från den ettåriga dressyrpraktiken i Frankrike. Ebba har bokat biljett hem till den 5 augusti. Dagen efter fyller hon 20 år. Oj, vad vi längtar./Aina .

 

Det finns sånt som är värre än ….

En gammal men gullig bild på Winston när han fick agera midsommarbrud.

Kan ni föreställa er en sjuåring i vit frottéjacka med en rutig skolväska hängande tvärs över bröstet? Det var jag, på min första skoldag. för drygt 70 år sedan. Uppfylld av denna händelse, så olik vardagen därhemma, låg jag på kvällen i min säng med en hemsk tanke malande i skallen: Hur ska jag stå ut under sommarlovet?

Tio månader senare efter min första examen i Vare småskola gjorde sig minnet från höstens första skoldag påmint: Hur kunde jag vara så dum? Sommarlovet var ju belöningen efter ett långt skolår. Sommarlov – ett så vackert ord, Ett ord som rymmer allt som är skönt och roligt: bad, kattungar, ljusa kvällar, utefika, grönt gräs och blommor. I vuxen ålder och med egna barn i skolåldern kom hästarna med i bilden. Uteritter, ridläger, tävlingar och den skönaste sommarbilden av alla, en grön hage med betande hästar.

I skrivande stund är det midsommarafton. Det har redan gått en vecka sedan kassörskan i butiken där jag handlar på fredagar glatt förkunnade: ”Idag är en härlig dag! ”Och så la hon till med aningen lägre röst; ”Önskar att jag säger så ikväll också.” Möjligen att en sjuåring inbillar sig att sommarlovet består av enbart ljuvliga, kravlösa dagar . Vi andra vet att sommarlovet är som livet, toppenbra vid sällsynta tillfällen, mindre roligt eller rent av skitdåligt ibland och däremellan helt vanliga dagar.

Veckan som gått har för vår del bjudit på sol .Våra ryttare Emma, Lisa och Olivia har hunnit med flera sköna uteritter. Likadant för Hillevi och Sara i Sätuna.  Emma inledde midsommarafton med en barbackaritt på Mary medan Annika, Emmas pappa Clas och Sven-Arne snickrade hinderstöd. Sedan kom det efterlängtade regnet följt av det vi hästägare helst vill slippa på sommaren, en kort men oväntad urladdning från ovan. Jag stod i stallet, Mary och Estelle tog skydd under björken i stallhagen medan åskvädret drog över.  Inget önskeläge.

Nu skiner solen igen och våra fyrbenta stallkompisar betar i gräshagen precis som  det ska vara på midsommar. I Sätuna har Hillevi samlat det gamla vanligt gänget inklusive ponnysportens evergreen lady Margareta Wetterberg till den traditionella sillunchen. Om allt gick enligt planen firar Ebba och hennes kompisar svensk midsommar på fransk mark hos hoppryttaren Felicia Gårdlund som jobbar som beridare i ett stall norr om Paris. Avslutar dagens rapport med att önska alla våra läsare en skön midsommar från Team Fix. Och kom ihåg! Det finns sånt som är värre än sommarlov. Men åskväder, det kan vi vara utan./Aina.