Ankomst och återkomst

”Framme”, skrev Hillevi på sin FB-sida i torsdags. (Familjerna Silberg och Sandberg har åkt till Paris för att hälsa på Ebba.) Framme känns helt rätt i tiden när november går över till december . Advent betyder ankomst, inte väntan som vi gärna tror.  I fredags morse kom den första snön och några timmar senare sken solen för första gången på hur länge som helst.

Var det inte härligt att just Black Friday blev den dag som bjöd på mest solljus i hela november? Helt gratis!  Som vi har väntat. För väntar och längtar efter ljus gör vi alla. Estelle och Mary var märkbart uppspelta av snön och solen. Galopperade runt i gräshagen och Estelle testade fyrfotahopp, capriole tror jag den kallas på fackspråk, denna rörelse av den högre skolan.

Väntar gör vi som sagt. Jag väntar på Hillevis rapport efter besöket i det franska dressyrstallet där Ebba praktiserar.

I väntan på ljusare tider måste vi se till att synas i mörkret. Jonstaka Ridklubb tjuvstartade med adventsmingel redan för ett par veckor. På väg hem i mörkret konstaterade  Inger (klubbens ordförande) och jag att dagens ryttare är förståndigare jämfört med hur det var förr. Ingen rider ut idag utan reflexer på hästen och sig själv, både högt och lågt. Allra viktigast är de lågt sittande reflexerna. De återkastar ljuset från bilarnas strålkastare mycket bättre än reflexer högre upp. Det lärde jag mig häromkvällen på svenskan för nyanlända (information från NTF).

Den här tiden på året tillbringar hästar i allmänhet flera timmar ute i mörkret. Häromdagen blev jag glatt överraskad. Våra hästar har fått nya grimmor i självlysande neon. En present från Emma, som rider Mary emellanåt. Så bra!/Aina

PS. Hittade efterlängtade bilder från Paris i min telefon i morse. Hillevi hade skickat dem vid strax efter klockan sju. I gårdagens välfyllda schema ingick Saras kyrkobesök i nöjesområdet Sacre-Coeur. Nu har hon ett minnesvärt kryss på sin kyrklista inför konfirmationen i maj.

Estelle och Mary iförda nya reflexgrimmor.

 

Ingen bra idé

Undertecknad tillhör kategorin ”daglediga”. Det är människor som väldigt ofta får frågan: Vad gör du på dagarna? Precis som om vi skulle ha oceaner av tid att ösa ur.

Ja, vad blir svaret? -Jag bryter mot lagen. Det skulle jag kunna svara. Helt sanningsenligt. Och risk finns för fortsatt brottslighet.

I höst har vår stora ek i hästhagen skonat oss (och våra ponnyer) från ollon. Hästars njurar kan ta stryk av garvsyran i ekollon. Därför försöker vi räfsa upp de flesta av ollonen. I år har det alltså varit lugnt på den fronten. Eken har väl inte orkat sätta frukt efter förra årets enorma ollonskörd.

Istället har jag upptäckt en annan riskfaktor nära och även i  vår stora beteshage – idegran. Här kommer mitt brott in i handlingen.  ”Det händer att hästar och kor äter barren, vilket kan ge dödlig utgång. Hästar är mest känsliga, och sjukdomsförloppet är mycket snabbt.” Fakta om idegran som jag har hämtat på webben. Så nu förstår ni varför jag utan dåligt samvete plockar fram sekatören, när jag hittar idegran i hagen trots att denna växt är fridlyst i Halland.

Varför freda en giftig växt? Det kan man undra. Jag tror att fridlysningen har med idegranens ålder att göra, den kan bli urgammal. Vissa vilda bestånd anses härstamma från bronsåldern. Vi har hittat enstaka pyttesmå idegranar i vår gräshage. Frösådd från en buske i en grannträdgård. Det var min teori tills jag upptäckte en hel koloni idegranar i ett skogsparti bredvid vår hage. Fridlyst eller ej, den ska bort. Det är Annika och jag överens om. Hon avskyr idegran lika mycket som jag. Blev mycket upprörd när hon såg mitt senaste kap liggande på stenbordet utanför kökstrappan. -Elda upp dem genast!  -Jag är som Kurre, ville visa att jag duktig, ursäktade jag mig. Kurre är Sven-Arnes (Annikas sambos) katt. Han är fenomenal på att fånga smådjur, som han släpar in (levande) till mattes förskräckelse.

Med denna långa utläggning vill jag säga: Idegranen i täppan eller vild är ingen bra idé, den må vara hur grön och vacker som helst. Hugg ner skiten! Jag kan inte tänka mig att fridlysningen gäller planterad idegran.

För övrigt rullar det på i stallet,  här  och i Sätuna. Lisa har klippt Mary. Idag hade Estelle ryttare på ryggen. Ebba du behöver inte oroa dig! Enligt Annika uppförde sig Stella riktigt bra. Sara meddelar att hon och Winston är bästa kompisar nu. Snart drar det ihop sig för familjen Silbergs utflykt till franska huvudstaden vari ingår ett besök i stallet där Ebba praktiserar. Spännande./Aina.

Frågor och svar

Två förvånade ponnyer.

Vad är det som händer i vår hage? Mary och Estelle glömde bort att äta av ren förvåning.  Då ska ni veta att våra ponnyer går i hagar vid en starkt trafikerad väg. De är vana vid starka ljud och konstiga fordon.

Den som frågar får oftast ett svar. I förra dagboksinlägget beskrev jag hur svårt det är att skilja mellan Mary och Estelle, två bruna nästan identiska ponnyer. Svårt? Det var ju lätt som en plätt. Vår vän Kerstin Collin, Kerstin på Olsegården, kollade tydligen bilden på Lisa tillsammans med Mary och Estelle extra noga. I en kommentar på Face-book  upplyste hon om manarna ligger på var sin sida.

Visst har du rätt, Kerstin! Marys man ligger på vänster sida och Estelles på höger. Hur ska man tolka detta faktum? Att Mary är republikan och Estelle monarkisten i Team Fix. Obs ett skämt från avdelningen ”vilda fantasier”. Ställde istället frågan till Ebba, proffset i Team Fix, som svarade så här. Hästen är ofta svagast i den sida där manen ligger. Någon som har en annan förklaring? Hör av er, så vi får rett ut de här med olikriktade manar.

Ebba har återvänt till sin praktikplats i dressyrstallet utanför Paris efter några dagar  hemma i Sätuna i samband med högskoleprovet. Då passade hon på att klippa Winston. Han var snäll, rapporterade hon. Då, ja. Skulle tro att Sara har en piggelin att rida nu.

Om ni liksom Mary och Estelle undrar över vem som bökat omkring i hagen, så kommer svaret här. En grävare förberedde vår bredbandsinstallation. Det gick varken ljud- eller spårlöst förbi.

Att vi glidit in i den mörka årstiden har väl inte undgått någon. På söndag blir det mörkt en timme tidigare på eftermiddagen.  Vill det sig väl slipper vi tidsomställningen nästa år. Och blir det som jag vill, får vi sommartid året om. /Aina

Bredband på G

Omstart

Estelle och Mary tillbringar den mesta av tiden med mulen i backen för att inte missa en gnutta gräs.

Minus fem grader i måndags morse. Shortsen, som valsat runt i tvättmaskinen inför vinterförvaringen, hade knappt hunnit torka på strecket. Nu långkalsonger, mössa och vantar.  Även i stallet har vi gjort en omstart. Två nygamla ponnyer på plats.

För drygt en vecka sedan kom Hillevi och Sara med Mary och Estelle i transporten. Då var det fortfarande nästan sommar eller kallsommar, Hillevis uttryck som barn för soliga höstdagar. Härligt att mötas av ett försynt gnägg, när jag hälsar god morgon i stallet. Tanken är att Estelle i vinter mest ska smälta erfarenheterna från sommaren i Sätuna med ryttare på ryggen. Storasyster Mary har rollen som Estelles sällskap i hagen, och dessutom hoppas vi att hon fungerar som  promenadponny tillsammans med Emma.

Våra nygamla ponnyer kände sig hemma med en gång. Hästar glömmer inte en plats där de bott tidigare. Det är ett känt faktum. Med två nästan identiska ponnyer i hagen har det däremot dykt upp ett par andra frågor. Vem är vem? Och vem av dessa damer bestämmer? Båda har stjärntecken i pannan men i motsats till Mary har Estelle skjuten  stjärn. Det har Annika gjort mig uppmärksam på.  Vem som bestämmer är mer oklart. Det verkar som om Estelle håller på att ta över kommandot.

I samband med flytten har antalet hästar i Sätuna halverats till två – Winston och Wille som Hillevi och Sara rider. Fridolf, Saras B-ponny, flyttade redan i augusti till en yngre ryttare i Stråvalla. -Skillnaden märks, intygar Hillevi. Självklart känns det bra för oss att stallkatten Simon fått sällskap igen. Det har varit tomt utan Bonnie.

Tycker ni att jag gnällde över kylan? Den var bara tillfälligt. Dagen efter visade termometern 15 plus i solen och långkalsongerna åkte av./Aina

Lisa kom och hälsade på Mary och Estelle.

 

Vad gör Ebba nu för tiden?

Annika målar staket och hon har fixat i stallet med hjälp av Emma, för på lördag kommer Fix Estelle och Fix Mary. Hemma i Sätuna håller Hillevi och Sara igång  Wille respektive Winston efter jobb och skola, medan tranorna flyger in till nattlogit i Hornborgasjön. Men Ebba, då. Vad gör hon?

En av de sista dagarna i juli vinkade familjen Silberg av äldsta dottern, när hon klev på planet till Paris. Utanför den franska huvudstaden väntade praktikplatsen i ett svenskägt dressyrstall. Lite nervöst var det nog. Sedan dess har mamma Hillevi fått lugnande rapporter från Ebba. Om vardagslivet i stallet och om träningspassen på de inackorderade hästarna, då hon får testa rörelser som är mer än vad ponnyerna därhemma klarar av.

För ett par veckor sedan, en lördagskväll vid niotiden, ringde det på min mobiltelefon. Gissa vem! Det var Ebba. Så glad jag blev.
-Hur har du det? Mormor ville veta allt.
–Jo, jag trivs. Det är en god stämning här i stallet. Hästägarna, som kommer och rider sina hästar på helgerna, är trevliga, hälsar och pratar.
-Hästarna, ja. Jag visste att Ebba ridit en yngre häst, som inte hunnit så långt i sin utbildning.
–Jaså han. Han liknar Faxir. Va, tänkte jag. Vad vet Ebba om Faxir (moster Annikas första häst som Hillevi tog över)? Den hästen dog ju långt innan Ebba föddes. Aha, det hänger ju en jättestor tecknad tavla föreställande Faxir i vardagsrummet hos familjen Silberg.
– Mörkbrun med vit strimbläs, bits och sparkas, bekräftade Hillevi när jag berättade för henne om dotterns telefonsamtal. -Och snäll mot den han accepterade, fyllde Annika i.
Ebba och två andra svenska praktikanter rider och sköter om hästarna. De turas om att laga mat till sig själva. En dag hade Ebba plockat björnbär och gjort en paj.
-Kan du tänka dig mormor, jag lyssnar på P!, när jag jobbar i stallet. -Är det sant?Det gör ju jag med när jag stökar i köket. -Jag fyller på mitt svenska ordförråd, förklarade Ebba, som åker hem några dagar i oktober för att skriva högskoleprovet.
Hon är en klok flicka, Ebba. Det räcker långt./Aina

En nyttig erfarenhet

Domaren tyckte att Estelle hade ett uttrycksfullt huvud, och det kan vi hålla med om

I söndags var vi iväg med Estelle på riksutställningen på Grevagården. Hon var inte tränad nog för att vara med på treårstestet. Men vi ville inte massa tillfället att ge Estelle erfarenhet av att komma ut i stora välden. Hon har ju mest gått hemma och hängt sin gamla mamma i kjolarna tidigare.

Jag och Hillevi ryktade och flätade Estelle på söndagsmorgonen medan Sara och Johan förberedde sig på ett kyrkobesök som var inledningen på Saras konfirmation.

På det stora hela skötte Estelle sig bra även om hon kanske var lite taggad i överkant till att börja med.

Strax innan visningen ringde Sara och berättade att de redan var klara i kyrkan, och precis lagom till visningen dök Sara upp, och kunde vara med och heja på från läktaren.

Domaren var måttligt imponerad av Estelle och poängen hon var inte mycket att skriva hem om 77877=36 poäng.

Jag tror bestämt att Hillevi blev lite sur, för hon och Estelle försvann snabbt ner till parkeringen. Sara och jag hade inte en chans att hänga på så vi fick komma rantande efter.

Även om poängen kunde varit lite bättre så var det en väldigt nyttig erfarenhet för Estelle att få komma ut och se sig omkring lite.

Jag hoppas vi kan ge henne mer av den varan i vinter. I veckan som gick var jag uppe i Älvsered och hämtade vårt släp som varit inne på reparation och fått nya väggar framtill, och om ett par veckor kommer Mary och Estelle ner till Varberg för att tillbringa vintern här. /Annika

 

Fix Julie, älskad vän

Året var 1998. Annika och jag  hade på uppdrag av Tidningen Ridsport bevakat EM för ponnyer. Nu satt vi i en buss på väg mot flygplatsen i Paris. Annikas telefon ringde. -Idag har vi fått ett diplomsto, kvittrade Hillevi.

I det ögonblicket bleknade Elin Hultbergs sensationella EM-guld på ponnyn Queen. Bara den som själv varit i den här situationen kan förstå hur stort Bonnies diplom från treårstestet var i våra ögon. Redan innan flygplanet lämnat Paris svävade vi i det blå.

Det finns ännu en anledning till att just den här episoden från ploppar fram ur minnet nu när Bonnie är borta.  Sedan en månad tillbaka praktiserar Ebba på en hästgård nära Paris. (Får en glimt från din  vardag där i ett inlägg längre fram, Ebba?)

Fix Julie RP1155 H (Bonny), f.1995, e. Juno Rory RC 56, u. Fix Felicia RP1027 H, ue. Kingsettle Tankah RP 100.  Så ser Bonnies officiella stamtavla ut.  Felicias förstfödda delade sitt namn med farmor, connemarastoet Brantshammars Julie RC 250. Sitt smeknamn Bonny/Bonnie (Annika och jag stavar olika) fick hon från första stund. Den lilla fölungen, som kom till världen medan Hillevi hade Felicia uppstallad hos familjen Werner, var en kaxig och matfrisk krabat. När hon inte snabbt nog fick mat, piskade hon upp sin mamma med bakbenen. Smeknamnet  Bonnie/Bonny,  hämtat ur filmen om rånarparet Bonnie and  Clyde, fick hon behålla livet ut.

Bonnies fina poäng, som gav henne diplom från  treårstestet, var ingen engångsföreteelse, även om det vid något tillfälle hände att domarpoängen hamnade betydligt längre ner på skalan. Vid den tiden fanns, och gör kanske fortfarande, olika meningar om rasstandarden för ridponnyer. Utmärkande var Bonnies  fina gångarter, särskilt traven. Inför ungponnychampionaten som fyra- och femåring tog Marita Linnell över utbildningen. Hemma hos Marita fick Erika Munther och dottern Sofie syn på Bonnie. Den lovande ungponnyn hamnade i Mölndal men karriären som tävlingsponny tog  en annan vändning efter en skada. Bonnie triangelmärktes efter försäkringsbolagets beslut, det vill säga hon fick inte längre tävlas.  Vi köpte tillbaka henne som avelssto. Under åren har hennes äldre avkommor, hon fick sex levande föl, skördat egna meriter som med råge räckte för att Bonnie tilldelades  titeln Elitsto av Avelsföreningen Svensk Ridponny.

Mellan varven, vi tog inte föl varje år, fungerade Bonnie som sällskaps- och promenadponny. Säkert är det fler än vi i Team Fix som har en relation till denna ponny. Ryttarna som red Bonnie  under hennes tidiga år och Jaya och Emma som öste kärlek över vår pensionär på senare tid.

Även om åren satte sina spår, 24 år är en ganska hög ålder för en ponny, hoppades vi att Bonnie skulle finnas kvar hos oss några år till. Mamma Fix Felicia, 28 år, lever ett gott pensionärsliv hos sin ”nya” ägare (sedan många år tillbaka) Anna Olofsson. Morfar godkända ridponnyhingsten  Kingsettle Tankah RP 100 var 40 år, när han lämnade denna världen och sin ägare Robert Lundberg, initiativtagare till Avelsföreningen Svensk Ridponny.

I  sommar när Estelle, vår treåring  tillfälligt flyttade till Sätuna för att ridas in, ägnade  Annika och jag hela vår omsorg åt Bonnie.  När hon  såg oss skyndade hon till hörnet i stallhagen i hopp om att få komma  över till gräshagen för några timmar.  Var det något som Bonnie uppskattade i detta livet, så var det mat. Även in i det sista. På väg ut i hagen brukade hon stanna upp för att snagga  gräset runt stallet. När jag matar vår stallkatt Simon ser jag hur gräset växer för varje dag. Skottkärran står på sin plats, oanvänd. Det är tomt utan vår Bonnie. Annika fångade allas våra känslor i texten på skylten, som nu sitter på gravstenen. ”Vi saknar dig så, älskade vän.”/Aina

    

Gröna ängars klöver

Vid frukostbordet vrider jag på huvudet (aj, det tar emot) för att kolla vägguret. Dags att gå ut till stallet. Mjau hörs från en höbal nära taket. Simon sträcker på sig och hoppar ner. Nu vankas det mat. Jag har inte gått förgäves.

Vi har ingen Bonnie längre. Boxen står tom. Även Simon, stallkatten, saknar sin kompis verkar det som. Söndagen för två veckor blev vårt 24-åriga sto akut sjuk med hög andningsfrekvens. Veterinärens cortisonspruta gav ingen effekt. Dagen därpå togs beslutet i samråd med Jenny Björkman, veterinären. Bonnie skulle inte lida mer. Emma, som ridit och pysslat om vår ponny sedan drygt ett år tillbaka, tog ett tårfyllt farväl på måndagskvällen. Och på tisdagen var det dags.

Bonnie var en älskvärd och vacker ponny. Och samtidigt ett sto med stark självkänsla. Hon  styrde och ställde i stallet och hagen. Jag vet att det var en tillfällighet men ändå slog mig tanken att Bonnie in i det sista styrde över sitt liv. Samverkande krafter bidrog till att hon fick ett värdigt slut. Tack Jenny!  Nu ligger hon begravd på en lugn och vacker plats. Tack Tommy för att du ordnade det så fint!  Annika har beställt en namnskylt till stenen.

Under årens lopp har Bonnie växelvis bott hos Hillevi, där hon såg dagens ljus,  och här hos oss. Mer om hennes livshistoria i ett senare dagboksinlägg. Alla vi i Team Fix har en långvarig relation till Bonnie. Därför kändes det fint,  att vi tillsammans kunde besöka hennes grav redan nästa dag.  På onsdagen var vi samlade för avskedet av kusinen Madelaines pappa Runar.  Då var också Hillevi och Johan på plats. Efter minnesstunden åkte Tommy och hans familj med oss och visade platsen där vårt avelssto vilar nära gröna ängars klöver. Den långa promenaden dit längs en åkerväg och klövervallen gjorde oss gott, vi hann prata med varandra.  Jag plockade en bukett klöverblommor,  som nu ligger utspridd i Bonnies hage här hemma. /Aina