Bara lite gnäll

Mary och Estelle på uteritt med Emma och Olivia.

Jag hade tänkt gnälla över det tråkiga vädret. Nu gör jag inte det överväldigad av söndagens sol från den blåaste himlen på länge. En dag att lägga på minnet.

På ett sätt har den milda vintern varit god mot oss stallfolk. Inga bekymmer över frusna vattenledningar, inga hala isar i hagarna. Men regnet och blåsten…. Läste någonstans att det har blåst ovanligt mycket denna vinter. Vet inte hur många nätter jag har legat vaken och lyssnat på grenar och prylar som dansat omkring på gårdsplanen. En morgon hämtade jag vår tomma havretunna utanför grannens stenmur. Ställde den i lä vid stallväggen och tänkte att där står den kvar. Några nätter senare drog blåsten med sig samma tunna under trästaketet och tvärs över hagen innan den fångades upp av en annan stenmur. Tomma tunnor skramlar mest sägs det.

Så kom denna soliga söndag, nästan vindstilla. Annika och våra beridare, Olivia och Emma, hade planerat för vinterns första gemensamma  uteritt med Estelle och Mary. Inte i hagen innanför staket utan på gärdesvägar i omgivningen. Idealiskt väder för en sådan aktivitet. Vilken upplevelse att se dem skritta iväg. Ridsport är så mycket annat än tävling. Jag tänker på vad en av medlemmarna i Jonstaka Ridklubb berättade på vårt årsmöte i lördags. Hur hon vid ett tillfälle, när hennes häst var sjuk, ställde sig frågan: Vad vill jag göra tillsammans med min häst? Eventuella planer på att tävla vägde lätt mot lyckan att rida ut i skogen och känna sig fri från all stress i vardagen.

Lika underbart hade inte Hillevi och Sara det i söndags. När jag ringde fram på kvällen satt de i bilen med Winston i trailern efter ett veterinärbesök. Hovböld. Medicinering och fem dagars boxvila väntade. Vet inte vad Winston tyckte om att stå inne när stallkompisen Wille gick ut i hagen i morse.  Skönt i alla fall att som Hillevi ha en veterinär som nära vän och inom överkomligt avstånd en söndagskväll. /Aina.

Tomma tunnor skramlar…

Mätt efter helgerna

Emma och Sven-Arne fick följa med ner till Slöinge när det var dags för Estelle att mätas. På vägen ned hade vi vadslagning om vad slutresultatet skulle bli, och det blev Emma som vann vadet när hon gissade på att vi skulle åka hem med en C-ponny.

Efter all julmat och de många helgdagarna är vi inne i vardagslunken igen. Rätt skönt, eller? Mätt är även vår fyraåring Fix Estelle. Fast inte på mat om ni tror det.

I yngre dagar var jag 1.62 meter lång. Med åren har jag krympt till drygt 1,55 meter. Min längd motsvarar en liten ridhäst räknat i mankhöjd. Hästar är höga, människor långa – eller korta. En häst som mäter högst 1,48 kallas ponny. Ponnyer delas in i kategorier efter sin storlek, A, B, C, och D. De kontrollmäts i regel första gången som fyraåringar, därefter en andra gång som sexåringar och slutmäts, när de är åtta.

Hur hög är Estelle? Det har varit en återkommande fråga mellan oss i Team Fix det senaste halvåret. Är hon en stor C-ponny eller en liten D? Den 7 januari fick vi svaret. Annika hade bokat tid på veterinärkliniken i Slöinge för mätning. För att det ska gå rätt till sker mätning i närvaro av en veterinär och två mätmän, godkända  av Svenska Ridsportförbundet. Enligt intyget i Estelles pass är mankhöjden 1,39. Alltså en maxad C-ponny, gränsen går vid 1,40. En fyraårig ungponny hinner lägga ett par centimeter till höjden innan den har växt färdigt. Om två år är Estelle förmodligen en liten D-ponny.

Även  om vi gärna hade sett att Estelle varit en storlek större, så är vi nöjda med vår minsting. Hon är kärleksfull, nyfiken, vaken, snäll – varken bits eller sparkas. Och ridbar – det sista är inte minst viktigt./Aina.

 

Nu ljusnar det

Decenniets sista dag bjöd på sol. Skönt, tyckte jag efter en natt, då jag legat vaken länge och lyssnat på blåsten.

Dags att släcka ner 2019 – ett år som liksom vädret haft sina glada stunder och motsatsen också. Även dags att släppa in hästarna inför kvällen. Återkommer här i morgon 2020, hoppas jag. Eller en annan dag. Det är vår uppkoppling till fibernätet som spökar. ADSL-anslutningen upphör 31 december.

Här är jag – 2020.01.01 – fortfarande uppkopplad. Förvånad och glad. Tack för det, vem det nu är som håller i trådarna för nätet. Fortsätter på gårdagens tema. Det gångna året har varit händelserikt för Team Fix. I maj fanns det fem ponnyer hos Hillevis familj  i Sätuna och en i Varberg. Nu har vi möblerat om, hälften var. Hillevi och Sara turas om att rida  Winston och Willie. Estelle och Mary flyttade till Varberg i höstas. Då hade vi förlorat vårt avelsto, 24-åriga Fix Julie (Bonnie)  i augusti. En tung förlust av en ponny som betytt mycket för många. Några veckor senare flyttade Saras B-ponny Fridolf till sin nya ryttare.

Flyttkarusellen var delvis en följd av att Ebba drog till Frankrike i somras för att under ett år praktisera i ett dressyrstall. Hillevi och Sara behövde avlastning och vårt stall stod ju tomt. Ebba hade påbörjat inridningen av Estelle hemma i Sätuna. Emma och Olivia tog över, när Bonnies yngsta avkomma återvände till hemmastallet i sällskap med Mary..

Vi tvåbenta i Team Fix har kontakt nästan dagligen men träffas sällan. Desto roligare att vi alla strålade samman i Sätuna på julafton. Ett tack till  Emma och hennes familj som tog hand om våra ponnyer i Varberg. Annika och jag var nyfikna på att höra Ebba berätta om hästarna och hennes vardag i det franska dressyrstallet. Ebba, som tidigare bara ridit våra egna ponnyer, tränar nu dressyrhästar på en nivå som de flesta hobbyryttare bara drömmer om. Det känns bra att åren med Winston och Wille, två inte helt okomplicerade ponnyer, gett utdelning.

Redan på natten till annandag jul skjutsade Hillevi och Johan sin äldsta dotter till Landvetter för att hon skulle hinna med morgonplanet till Paris. Vid tiotiden på förmiddagen satt hon till häst. Många timmar i sadeln per dag blir det, många steg också, cirka 30.000. Och jag som är nöjd om min stegräknare visar på 10.000. Nej, Ebba klagar inte. Hon får utbildning och erfarenhet av hästar i olika åldrar.

Hemma i Sätuna på annandagen sadlade Hillevi och Sara Wille respektive Winston för uteritt efter en kort  vintervila före jul. -Vi red två pigga och glada ponnyer, rapporterade Hillevi. Här i Varberg har Annika med hjälp av Lisa, Emma och Olivia passat på att motionera Estelle och Mary under mellandagarna. På nyårsafton travade Estelle med Emma i sadeln. Det går framåt. En aning ljusare på morgon och kväll har det också blivit. Och riktigt ljust har vi numera stundtals i hagen vid stallet, där Emmas pappa hjälpt Annika att montera belysning på en stolpe. För än dröjer det innan mörka eftermiddagstimmar ger vika för längre och ljusare dagar. /Aina

Aina och Ebba

Ebba på snabbesök

Sara Testar nya EU-bilen

Pense utanför stallet jueln 2019

Hela familjen högt uppe i Eiffeltornet

Ebba student

Sven-Arne hjälpte till att måla staket

Domaren tyckte att Estelle hade ett uttryckfullt huvud, och det kan vi hålla med om

Ebba på väg till Paris

Fix Julie fick en fin gravsten

Ebba med Wille och Winston fick en fin avslutning på ponnytävlandet.

Ebba som lagledare

Ebba och Estelle

Aina Wille och Sara

Emma och Fix Julie

 

 

Ojdå, snart är det jul

”Strömmen till gräshagen”. Jag var på väg in när jag kom på att jag hade glömt. Vände tillbaka till stallet. Hörde någon ropa: ”Du springer fram och tillbaka och får inget gjort.” Så sant. Det blev många steg idag. Exakt hur många vet jag inte för mobilen med stegräknaren låg inne på laddning i morse.

Det är som det brukar dagarna före jul. Kaos här och där. Där är i Paris, där strejken ställer till problem i kollektivtrafiken. Hoppas att Ebba kom med planet till Sverige på torsdagskvällen som planerat. Tror att fler än jag längtar efter julafton. Då får vi träffa Ebba, som ska vara hemma på en kort visit under helgen. Sedan väntar dressyrstallet utanför Paris på sin svenska praktikant igen.

Riktigt hur vi/jag ligger till med julförberedelserna har jag dålig koll på. Annika har i alla fall hängt upp lite grannlåt i julens tecken på stallväggen. Just på den platsen hänger under övrig tid på året ett väggur. Så nu vet jag  varken vad klockan är eller var. Vet bara att snart är det jul och att det är hög tid att bringa lite ordning i kaoset. En god början är kanske att komma i säng i vettig tid för en gångs skull. I morgon på morgonen kommer hovslagaren och det hänger på mig att Mary och Estelle får sin frukost i tid./Aina

och nu är hästarna hovar ompysslade och fina till jul.

Ankomst och återkomst

Sacré-Cœur

Hela familjen högt uppe i Eiffeltornet

Interiör från Sacré-Cœur där Sara samlade poäng inför konfirmationen.

Sara beställde musslor.

Eiffeltornet

Perspektivövningar i Paris

”Framme”, skrev Hillevi på sin FB-sida i torsdags. (Familjerna Silberg och Sandberg har åkt till Paris för att hälsa på Ebba.) Framme känns helt rätt i tiden när november går över till december . Advent betyder ankomst, inte väntan som vi gärna tror.  I fredags morse kom den första snön och några timmar senare sken solen för första gången på hur länge som helst.

Var det inte härligt att just Black Friday blev den dag som bjöd på mest solljus i hela november? Helt gratis!  Som vi har väntat. För väntar och längtar efter ljus gör vi alla. Estelle och Mary var märkbart uppspelta av snön och solen. Galopperade runt i gräshagen och Estelle testade fyrfotahopp, capriole tror jag den kallas på fackspråk, denna rörelse av den högre skolan.

Väntar gör vi som sagt. Jag väntar på Hillevis rapport efter besöket i det franska dressyrstallet där Ebba praktiserar.

I väntan på ljusare tider måste vi se till att synas i mörkret. Jonstaka Ridklubb tjuvstartade med adventsmingel redan för ett par veckor. På väg hem i mörkret konstaterade  Inger (klubbens ordförande) och jag att dagens ryttare är förståndigare jämfört med hur det var förr. Ingen rider ut idag utan reflexer på hästen och sig själv, både högt och lågt. Allra viktigast är de lågt sittande reflexerna. De återkastar ljuset från bilarnas strålkastare mycket bättre än reflexer högre upp. Det lärde jag mig häromkvällen på svenskan för nyanlända (information från NTF).

Den här tiden på året tillbringar hästar i allmänhet flera timmar ute i mörkret. Häromdagen blev jag glatt överraskad. Våra hästar har fått nya grimmor i självlysande neon. En present från Emma, som rider Mary emellanåt. Så bra!/Aina

PS. Hittade efterlängtade bilder från Paris i min telefon i morse. Hillevi hade skickat dem vid strax efter klockan sju. I gårdagens välfyllda schema ingick Saras kyrkobesök i nöjesområdet Sacre-Coeur. Nu har hon ett minnesvärt kryss på sin kyrklista inför konfirmationen i maj.

Estelle och Mary iförda nya reflexgrimmor.

 

Ingen bra idé

Undertecknad tillhör kategorin ”daglediga”. Det är människor som väldigt ofta får frågan: Vad gör du på dagarna? Precis som om vi skulle ha oceaner av tid att ösa ur.

Ja, vad blir svaret? -Jag bryter mot lagen. Det skulle jag kunna svara. Helt sanningsenligt. Och risk finns för fortsatt brottslighet.

I höst har vår stora ek i hästhagen skonat oss (och våra ponnyer) från ollon. Hästars njurar kan ta stryk av garvsyran i ekollon. Därför försöker vi räfsa upp de flesta av ollonen. I år har det alltså varit lugnt på den fronten. Eken har väl inte orkat sätta frukt efter förra årets enorma ollonskörd.

Istället har jag upptäckt en annan riskfaktor nära och även i  vår stora beteshage – idegran. Här kommer mitt brott in i handlingen.  ”Det händer att hästar och kor äter barren, vilket kan ge dödlig utgång. Hästar är mest känsliga, och sjukdomsförloppet är mycket snabbt.” Fakta om idegran som jag har hämtat på webben. Så nu förstår ni varför jag utan dåligt samvete plockar fram sekatören, när jag hittar idegran i hagen trots att denna växt är fridlyst i Halland.

Varför freda en giftig växt? Det kan man undra. Jag tror att fridlysningen har med idegranens ålder att göra, den kan bli urgammal. Vissa vilda bestånd anses härstamma från bronsåldern. Vi har hittat enstaka pyttesmå idegranar i vår gräshage. Frösådd från en buske i en grannträdgård. Det var min teori tills jag upptäckte en hel koloni idegranar i ett skogsparti bredvid vår hage. Fridlyst eller ej, den ska bort. Det är Annika och jag överens om. Hon avskyr idegran lika mycket som jag. Blev mycket upprörd när hon såg mitt senaste kap liggande på stenbordet utanför kökstrappan. -Elda upp dem genast!  -Jag är som Kurre, ville visa att jag duktig, ursäktade jag mig. Kurre är Sven-Arnes (Annikas sambos) katt. Han är fenomenal på att fånga smådjur, som han släpar in (levande) till mattes förskräckelse.

Med denna långa utläggning vill jag säga: Idegranen i täppan eller vild är ingen bra idé, den må vara hur grön och vacker som helst. Hugg ner skiten! Jag kan inte tänka mig att fridlysningen gäller planterad idegran.

För övrigt rullar det på i stallet,  här  och i Sätuna. Lisa har klippt Mary. Idag hade Estelle ryttare på ryggen. Ebba du behöver inte oroa dig! Enligt Annika uppförde sig Stella riktigt bra. Sara meddelar att hon och Winston är bästa kompisar nu. Snart drar det ihop sig för familjen Silbergs utflykt till franska huvudstaden vari ingår ett besök i stallet där Ebba praktiserar. Spännande./Aina.

Frågor och svar

Två förvånade ponnyer.

Vad är det som händer i vår hage? Mary och Estelle glömde bort att äta av ren förvåning.  Då ska ni veta att våra ponnyer går i hagar vid en starkt trafikerad väg. De är vana vid starka ljud och konstiga fordon.

Den som frågar får oftast ett svar. I förra dagboksinlägget beskrev jag hur svårt det är att skilja mellan Mary och Estelle, två bruna nästan identiska ponnyer. Svårt? Det var ju lätt som en plätt. Vår vän Kerstin Collin, Kerstin på Olsegården, kollade tydligen bilden på Lisa tillsammans med Mary och Estelle extra noga. I en kommentar på Face-book  upplyste hon om manarna ligger på var sin sida.

Visst har du rätt, Kerstin! Marys man ligger på vänster sida och Estelles på höger. Hur ska man tolka detta faktum? Att Mary är republikan och Estelle monarkisten i Team Fix. Obs ett skämt från avdelningen ”vilda fantasier”. Ställde istället frågan till Ebba, proffset i Team Fix, som svarade så här. Hästen är ofta svagast i den sida där manen ligger. Någon som har en annan förklaring? Hör av er, så vi får rett ut de här med olikriktade manar.

Ebba har återvänt till sin praktikplats i dressyrstallet utanför Paris efter några dagar  hemma i Sätuna i samband med högskoleprovet. Då passade hon på att klippa Winston. Han var snäll, rapporterade hon. Då, ja. Skulle tro att Sara har en piggelin att rida nu.

Om ni liksom Mary och Estelle undrar över vem som bökat omkring i hagen, så kommer svaret här. En grävare förberedde vår bredbandsinstallation. Det gick varken ljud- eller spårlöst förbi.

Att vi glidit in i den mörka årstiden har väl inte undgått någon. På söndag blir det mörkt en timme tidigare på eftermiddagen.  Vill det sig väl slipper vi tidsomställningen nästa år. Och blir det som jag vill, får vi sommartid året om. /Aina

Bredband på G

Omstart

Estelle och Mary tillbringar den mesta av tiden med mulen i backen för att inte missa en gnutta gräs.

Minus fem grader i måndags morse. Shortsen, som valsat runt i tvättmaskinen inför vinterförvaringen, hade knappt hunnit torka på strecket. Nu långkalsonger, mössa och vantar.  Även i stallet har vi gjort en omstart. Två nygamla ponnyer på plats.

För drygt en vecka sedan kom Hillevi och Sara med Mary och Estelle i transporten. Då var det fortfarande nästan sommar eller kallsommar, Hillevis uttryck som barn för soliga höstdagar. Härligt att mötas av ett försynt gnägg, när jag hälsar god morgon i stallet. Tanken är att Estelle i vinter mest ska smälta erfarenheterna från sommaren i Sätuna med ryttare på ryggen. Storasyster Mary har rollen som Estelles sällskap i hagen, och dessutom hoppas vi att hon fungerar som  promenadponny tillsammans med Emma.

Våra nygamla ponnyer kände sig hemma med en gång. Hästar glömmer inte en plats där de bott tidigare. Det är ett känt faktum. Med två nästan identiska ponnyer i hagen har det däremot dykt upp ett par andra frågor. Vem är vem? Och vem av dessa damer bestämmer? Båda har stjärntecken i pannan men i motsats till Mary har Estelle skjuten  stjärn. Det har Annika gjort mig uppmärksam på.  Vem som bestämmer är mer oklart. Det verkar som om Estelle håller på att ta över kommandot.

I samband med flytten har antalet hästar i Sätuna halverats till två – Winston och Wille som Hillevi och Sara rider. Fridolf, Saras B-ponny, flyttade redan i augusti till en yngre ryttare i Stråvalla. -Skillnaden märks, intygar Hillevi. Självklart känns det bra för oss att stallkatten Simon fått sällskap igen. Det har varit tomt utan Bonnie.

Tycker ni att jag gnällde över kylan? Den var bara tillfälligt. Dagen efter visade termometern 15 plus i solen och långkalsongerna åkte av./Aina

Lisa kom och hälsade på Mary och Estelle.