”Jag minns hur du sprang efter bussen.” Det är inte första gången jag hör den kommentaren från jämnåriga, som åkte till skolan med samma buss som jag. Senast hände det i fredags.
Det stämmer. En snäll chaufför backade flera hundra meter för att plocka upp ungen som sprang efter bussen. Tydligen det mest bestående intrycket jag gjorde under min skoltid.
På den vägen är det fortfarande. Det tycks inte hjälpa hur mycket en obotlig tidsoptimist tränar på ett komma tid. För tränar gör jag på både det enda och det andra. Just nu tränar jag på att förlika mig med att det är mörkt så tidigt på eftermiddagen. Vill inte påstå att jag varken har lyckats eller misslyckats med min träning. Läste någonstans ”att du har inte misslyckats förrän du börjar skylla på andra”. Det kan vara bra att hålla i minnet om träningen inte ger förväntat resultat.
Under vinterhalvåret ligger Ebba och Sara lågt på tävlingssidan med Winston respektive Wille. Däremot tränar de som vanligt. Det gäller att hålla igång trots mörka kvällar, att inte ge upp även om det tar emot ibland.
En som också tränas så smått är vår Estelle. Numera låter hon sig longeras i lina, hon accepterar sadel och träns. Ja, hon tillåter faktiskt att en lätt person hänger över ryggen. Mer kan man inte begära av en tvååring./Aina
