Nu är det för sent

Konstigt folk det finns. Först jobbar de som galningar för att hinna göra färdigt allt före semestern. Vad gör samma människor när de äntligen är lediga från jobbet? Jo, de kastar sig över nya projekt, frivilligt och oavlönat.

Mellangenerationen i Team Fix tillhör definitivt den kategorin. Vilken dag Annikas semester börjar, vet jag inte. I morgon kanske. Hon hade kompledigt i fredags och nu har hon på allvar kört igång semesterprojektet ”stallrenovering”. Med hjälp av Emmas pappa Klas byter hon ut vår slitna stallinredning (från tidigt 1980-tal) mot nygamla skjutdörrar och mellanväggar från klubbkompisen Inger Johanssons stall. Mellan varven förbereder hon Jonstaka Ridklubbs jubileumstävling, som äger rum lördagen den 8 augusti.

Hillevi påbörjade sin semester för två veckor sedan med en störtdykning i rollen som tävlingsledare för Falbygdens Hästsportförenings ponnydressyr. På lördagskvällen slängde hon fram några överblivna köttbullsmackor med rödbetssallad på köksbordet därhemma innan hon landade i soffan helt slut efter en lyckad men arbetsintensiv tävling.i coraonatid. Det fina är att det finns en hel hop medhjälpare som offrar helger och semesterdagar inte bara inom våra egna klubbar och ridsporten överlag utan i alla sporter.

Sara och Wille på promenad

Efter ett långt tävlingsuppehåll startade Sara och Wille i LA på hemmaplan. Tyvärr missade ekipaget sin tredjeplacering på grund av en misslyckad mellantrav. I ett sms till mormor, som följde klassen via Equipe, förklarade Sara vad som hände: ”Lilla Wille tyckte det var läskigt vid domaren och blev väldigt spänd. Det förstörde uppridningen, första volten vid domaren och mellanraden. Synd men kul att vi rättade till det mot slutet.” Ord som gick direkt till mormors hjärta.

Starkt gjort av Sara att hon trots en dyrbar miss i början koncentrerade sig på fortsättningen och slutförde programmet med flaggan i topp. Visst är det roligt med segrar och placeringar men den bestående behållningen av att tävla dressyr måste vara att man lär sig hålla tankarna i styr, koncentration med andra ord. Just den egenskapen har man glädje och nytta av vid de flesta tillfällen i livet. Och det är just den egenskapen jag saknar. Jag velar hit och dit, tankarna fladdrar och istället för att slutföra ett projekt börjar jag på ett nytt. Felet måste vara att jag aldrig har tävlat dressyr. Eller över huvud taget lärt mig rida med någon reda. Nu är det för sent.

Ni som är yngre och tävlar mer eller mindre framgångsrikt. Till er riktar jag några kloka ord som jag läste i dressyrryttaren Sofie Relanders blogg på Tidningens Ridsports webb. ”Var inte rädda att misslyckas, låt aldrig rädslan begränsa er från att kanske lyckas.”/Aina

Jonstakas maffiga jubileumsrosett

En gång för länge sedan

Det var en gång för ganska länge sedan. Närmare bestämt 30 år sedan. Då var jag yngre än min yngsta dotter. Undrar ni kanske hur den ekvationen går ihop? Det beror på hur man räknar.

På tal om ålder har jag kopierat ett av yngsta dottern Hillevis inlägg på Face Book. Så här skrev hon för ett par veckor sedan:

”I går hade Ridponnynytt landat i brevlådan. Omslaget pryds av våra ponnyers mormors far Kingsettle Tankah. Han blev 40 år,. Om Wille som är 12 år blir lika gammal, så har jag häst tills jag fyller 80 år. Det känns bra! ”

Visst skulle det kännas bra om Wille fick hålla sig ung lika högt upp i åldern som sin mormors far. Kingsettle Tankah, född 1963, EM-vinnaren Mr Bentos far godkändes för ridponnyavel, när har var 25 år. Det blev upptakten till Avelsföreningen Svensk Ridponny, som bildades 1990. Kingsettle Tankah, föreningens första godkända hingst, fick RP-numret 100.

Här är Mr Bento med Helen Svensson i sadeln /Annika

Annika och jag kom i kontakt med Robert Lundberg, Kingens ägare och senare även avelsföreningens första ordförande, efter en artikel om fenomenet Mr Bento i Tidningen Ridsport. Robert uppmuntrade oss att börja med ridponnyavel. Han erbjöd oss att köpa sitt sto Comtesse, som var dräktig med Kingen. Annika och Hillevi viftade bort mina protester och Tessie hamnade hos Team Fix. På den vägen är det.

Här rider Hillevi och Tessie nere på stranden vid Läjet en gång för ganska länge sedan.

För 30 år sedan var jag 51 år, ett år yngre än vad min yngsta dotter är idag. Så räknar jag. Då var jag tveksam till fler hästar, tyckte att vi hade tillräckligt omkring oss. Nu tycker jag tvärtom. Det är härligt att den yngre generationen i Team Fix blickar framåt även om Annika förskräckt kommenterade Hillevis inlägg med att ”då är jag ju 87”..

Betydligt närmare i tid är Hillevis uppdrag redan på söndag som tävlingsledare för Falbygdens Hästsportförenings nationella ponnydressyr. Just i detta ögonblick skickade hon bilder på en nyinköpt trailer. Den gamla har strejkat sedan en tid tillbaka. En ny trailer, det är en investering för framtiden.

Den nyinköpta trailern är ett riktigt lyxåk. Verkligen en satsning på framtiden.

Annika och gänget i Jonstaka ridklubb håller på och organiserar klubbens jubileumsdressyr i början av augusti. Med hänsyn till den pågående coronapandemin förstås.

Så här såg Jonstakas möte ut hemmifrån Ainas dator.

Förra veckan skötte Sara och hennes kompisar Clara och Moa den elektroniska tidtagningen vid hopptävlingarna på hemmaarenan i Falköping, Sist men inte minst har vi alla i Team Fix börjat nedräkningen inför Ebbas hemresa från den ettåriga dressyrpraktiken i Frankrike. Ebba har bokat biljett hem till den 5 augusti. Dagen efter fyller hon 20 år. Oj, vad vi längtar./Aina .

 

Det finns sånt som är värre än ….

En gammal men gullig bild på Winston när han fick agera midsommarbrud.

Kan ni föreställa er en sjuåring i vit frottéjacka med en rutig skolväska hängande tvärs över bröstet? Det var jag, på min första skoldag. för drygt 70 år sedan. Uppfylld av denna händelse, så olik vardagen därhemma, låg jag på kvällen i min säng med en hemsk tanke malande i skallen: Hur ska jag stå ut under sommarlovet?

Tio månader senare efter min första examen i Vare småskola gjorde sig minnet från höstens första skoldag påmint: Hur kunde jag vara så dum? Sommarlovet var ju belöningen efter ett långt skolår. Sommarlov – ett så vackert ord, Ett ord som rymmer allt som är skönt och roligt: bad, kattungar, ljusa kvällar, utefika, grönt gräs och blommor. I vuxen ålder och med egna barn i skolåldern kom hästarna med i bilden. Uteritter, ridläger, tävlingar och den skönaste sommarbilden av alla, en grön hage med betande hästar.

I skrivande stund är det midsommarafton. Det har redan gått en vecka sedan kassörskan i butiken där jag handlar på fredagar glatt förkunnade: ”Idag är en härlig dag! ”Och så la hon till med aningen lägre röst; ”Önskar att jag säger så ikväll också.” Möjligen att en sjuåring inbillar sig att sommarlovet består av enbart ljuvliga, kravlösa dagar . Vi andra vet att sommarlovet är som livet, toppenbra vid sällsynta tillfällen, mindre roligt eller rent av skitdåligt ibland och däremellan helt vanliga dagar.

Veckan som gått har för vår del bjudit på sol .Våra ryttare Emma, Lisa och Olivia har hunnit med flera sköna uteritter. Likadant för Hillevi och Sara i Sätuna.  Emma inledde midsommarafton med en barbackaritt på Mary medan Annika, Emmas pappa Clas och Sven-Arne snickrade hinderstöd. Sedan kom det efterlängtade regnet följt av det vi hästägare helst vill slippa på sommaren, en kort men oväntad urladdning från ovan. Jag stod i stallet, Mary och Estelle tog skydd under björken i stallhagen medan åskvädret drog över.  Inget önskeläge.

Nu skiner solen igen och våra fyrbenta stallkompisar betar i gräshagen precis som  det ska vara på midsommar. I Sätuna har Hillevi samlat det gamla vanligt gänget inklusive ponnysportens evergreen lady Margareta Wetterberg till den traditionella sillunchen. Om allt gick enligt planen firar Ebba och hennes kompisar svensk midsommar på fransk mark hos hoppryttaren Felicia Gårdlund som jobbar som beridare i ett stall norr om Paris. Avslutar dagens rapport med att önska alla våra läsare en skön midsommar från Team Fix. Och kom ihåg! Det finns sånt som är värre än sommarlov. Men åskväder, det kan vi vara utan./Aina.

 

Sånt man minns

Handen på hjärtat. Hur många av er fixar en riktigt snygg fickparkering? Jag vet en cool tjej som gör det.

För ett år sedan bestämde sig Sara för att hon skulle konfirmeras. I  lördags på pingstafton var det dags. På grund av coronapandemin blev det en annorlunda version, drygt 30 konfirmander delades upp i sex grupper, som konfirmerades var för sig, tre grupper på lördagen och tre på söndagen. Sara ingick i sista lördagsgruppen. På söndagen ringde yngsta barnbarnet  till mormor och berättade om den stora dagen. För att säkert komma i  tid körde hon själv sin mopedbil före mamma Hillevi och pappa Johan.

– Jag gjorde världens snyggaste fickparkering utanför S:t Olofs kyrka i Falköping. Såg mig om efter mina kompisar men hittade ingen.  Tänkte jag går väl  in i kyrkan. Den var tom!

I det ögonblicket insåg Sara misstaget. Konfirmation i Slöta kyrka någonstans ute på landet istället för Sankt Olof, som det först var meningen. De flesta av oss hade nog drabbats av panik i den situationen. Inte Sara. Hon ringde till pappa som per telefon lotsade henne på rätt väg ur stan. Något sen anslöt Sara till sin grupp, som samlats tre kvart före ceremonin i kyrkan.

Tack vare sin omväg  hann Sara med två kyrkobesök på sin konfirmationsdag.Nästan i klass med mamma Hillevi, som  hann vinna en dressyrtävling i Susedalen med sin ponny Pålle före sin konfirmation i kyrkan på Läjet. Hur vi lyckades lösa logistiken begriper jag inte. Minns bara att Hillevis ryttarkompis Karin Johansson tävlade Aramis i kategori D och att hennes pappa Rune körde hem båda  ponnyerna.

Både Karin och Hillevi tillhör de ponnyryttare som vunnit Jonstakas Ridklubbs klubbmästerskap i dressyr, fast inte samma år förstås. Färskaste klubbmästaren är  Annie Kroon Ejlersen/Björkens Caliber som i konkurrens med tre andra ekipage samlade flest poäng i sin klass vid klubbens Pay and Ride i maj.

För att återgå till vår kära Pålle. När Hillevi träffade Johan flyttade hon till Broddetorp inte långt från new forest ponnyn Pålles hemtrakt. Via ridsporten blev hon snabbt vän med Anki Bragd. Till sin förvåning upptäckte de nya vännerna att de ovetande om varandra ridit ponnyer som var syskon. Vänskapen höll i sig. På Saras konfirmation var gudmor Anki och hennes Charlie de enda gästerna. Vi firade med tårta på distans här hemma. Storasyster Ebba är kvar på sin praktik i dressyrstallet utanför Paris. Det gick bra det också, fast helst hade vi varit på plats allesammans./Aina

Någon som vet varför?


Du är törstig och längtar efter ett glas vatten. Bartendern häller upp vatten i ett rent glas. Bredvid på disken har en annan gäst lämnat ett halvdrucket glas med vatten, stort som en blomvas. Självklart dricker du ur det rena glaset. Det gör inte Simon.

Simon är vår kära stallkatt. Oftast väntar han på mig  vid köksdörren på morgonen. Vi gör sällskap till stallet, där han först av alla får sitt torrfoder i sadelkammaren. Vid sidan om matskålen står en annan  rostfri skål fylld med färskt vatten. Den är ren, skålen. Annika diskar ur den med jämna mellanrum. Tror ni att Simon dricker? Nej, han går ut i hagen, där han ställer sig på bakbenen och dyker ner i en av  hästarnas halvfulla vattenhinkar. En engångsföreteelse? Knappast. Det händer nästan dagligen. Hans företrädare, vår gamla trogna, svarta stallkatt, gjorde likadant.

Någon märklig instinkt hos kattsläktet gör att de hellre dricker vatten ur en mörk plasthink än ur en ren skål. Någon som vet varför? Skriv svaret i en kommentar. Har det nyss regnat dricker Simon ur vattenpölarna på gården. För att inte tala om var innekatter helst sörplar vätska.

Tro nu inte att jag är allvarligt oroad över Simons dryckesvanor. Katter följer sin egen vilja och går dit där de vill. Det senare oroar mig mer. Skogsdungen på andra sidan vår starkt trafikeradeväg  lockar. Särskilt nu på våren. Allt emellanåt beger sig Simon på utflykt. Det oroar mig.

Från hästfronten kommer en glad rapport. I morse åkte  Annika, Olivia och Lisa med Mary och Estelle i var sin transport till Marila gård för ett träningspass på ridbanan där. Olivia och Lisa red Estelle och Mary medan Annika filmade. I morgon bär av det på en gemensam uteritt på ponnyernas hemmaplan. Därutöver kommer Emma ett par dagar i veckan och rider antingen Mary eller Estelle.

Även från Ebbas praktikplats i dressyrstallet utanför Paris hörs glada tongångar. Frankrike har lättat på Corona-restriktionerna. I måndags fick hästägarna komma till stallet för första gången på ett par månader. Ebba och hennes kompisar firade egna utsläppet från karantänen med ett besök på MC Donalds drive thru. Vanliga restauranger håller fortfarande stängt.

Normalt är maj en månad då folk har mer än fullt upp på programmet. Det är tävlingar, födelsedagskalas, andra fester och resor om vartannat. Nu sker allt det här i det lilla formatet. Sven Arne, Annikas sambo, fyllde jämnt i måndags. Lördagens fest är framflyttad till augusti. Den allra närmsta familjen firade SA med tårtkalas på söndagen och på själva födelsedagen åkte han och Annika på en utflykt till norra Skåne.  Hillevi och Johan firade svågern på avstånd hemma i Sätuna. Samma upplägg  fast tvärtom blir det för oss när Sara konfirmeras i pingst. /Aina.

 

Det rullar på

Även om inte allt är som vanligt i vår, så rullar det på med det ena och det andra. I alldeles för snabbt tempo tyvärr. Dagarna när våren låter oss ana det härliga som vi har framför oss, bara ränner iväg. Det är som bäst nu .

Oavsett  coronapandemin, som påverkar livet för de flesta av oss, så ska djuren ha sin skötsel som vanligt. Mat, motion, mockning. Den rullar varje dag mellan stallet och gödselstacken, skottkärran. Tillverkas i Sverige än idag. Ett fantastiskt redskap men inte helt självklar i alla stallar utomlands. Vid ett besök  på en ridskola i Polen för ett antal år sedan såg jag hur personalen lastade bajset i en träbalja, som de sedan hjälptes åt att bära ut på dyngstacken.

Vår slitstarka skottkärra gör sitt jobb, plikttroget,  utom häromdagen. Råkade placera hjulet på en ojämnhet i marken, när jag tillfälligt skulle parkera den fullastade kärran utanför stallet. Blev bokstavligen påmind  om innebörden i ordspråket ”liten tuva kan välta ett stort lass”

Händer det inte värre saker är det bra. Det kan inte rulla på för jämnan, ett och annat  avbrott får man ta. Det fick även Ebba, när hon åkte av från  en av hästarna i dressyrstallet utanför Paris, där hon praktiserar. Hästen, som blev skrämd och stegrade sig, landade på Ebbas fot. ”Det kunde gått mycket värre”, konstaterade Ebba, som rider igen efter att ha hoppat omkring ett par dagar med kryckor.

Ett längre tävlingsavbrott på grund av Covid 19 fanns inte på kartan i januari. Nu vet vi. Arrangörer och tävlingsryttare kan inget annat än gilla läget och ställa om till andra alternativ. Ryttarna tränar sina hästar och ridklubbarna ägnar sig åt verksamheter som inte krockar med folkhälsomyndighetens rekommendationer. Jonstaka Ridklubb ordnade en  programridning i det lilla formatet hos Albertssons på Marila gård i påskas. Div III i hoppning blev likt alla tävlingar inställt. Men laget åkte upp till  Älvsered under påsken och tränade inverkansridning under ledning av banbyggaren och inverkansdomaren Emelie Andersson Livet har inte ställts på paus bland hästfolket. Det rullar på. /Aina

Olivia som kommer och rider Estelle när inte Emma gör det var med i Älvsered, och testade vattenmattan med Moraat.

Nu är det påsk igen

De blågula blommorna utanbfför stallet

Påsken 2020 går till historien. Inte för något gott, tänkte jag skriva men ångrade mig. Det kommer något gott ur coronaeländet också. Jag hoppas att vi fattar galoppen. Hur motsägelsefullt det låter på tal om galopp, så måste vi hejda oss. Dra ner på vår överkonsumtion av sånt som tär på jordens resurser.

För att fortsätta på coronatemat. Det får bli som det vill med påsken. Men julen. Då vill vi sitta tillsammans  i värmen från tända ljus vid dukat bord. Så tacksam över att coronan lät oss fira juli i frihet tillsammans med våra familjer utan strikta restriktioner från ovan.

Påsken är en kravlös högtid. Det är skönt. För många år sedan, när Gothenbourg Horse Show ofta  sammanföll med påskhelgen, firade hästfolket tillsammans i Scandinavium. Minns vårvärmen som strömmade emot oss när Annika lyckats locka ut Kyra Kyrklund och Matador för en bild utomhus.  Det var ganska länge sedan.

Mitt bästa minne från en påsk i närtid har jag från Nossebro, där Essunga Ryttarförening har sin anläggning med en gosig gammal stallkatt, som bor i serveringen. Ebba överraskade med att vinna såväl Lätt B som Lätt A med Winston. Ni kan tänka er Annikas förvåning, när vi ringde och berättade om bedriften. Visst var det påsk då, Hillevi? Ebba? Sara? Ni får rätta mig om jag har fel.

I år firar Team Fix påsk på olika håll. Oliva red Estelle i går och i morse åkte Annika med Mary till Lisa. I morgon är det Emmas tur. Våra tankar finns hos Ebba, som är kvar på sin praktik i det franska dressyrstallet. Paketen med svenskt påskgodis verkar ha fastnat på vägen trots att mamma Hillevi och vi (Annika och jag)  skickade dem i god tid.  Jaja, det är sådana små missöden, som  man också minns.  Ebba har det alla fall  varmare och skönare än vi, 25 grader i Paris för några dagar sedan, läste jag. Rider säkert i kortärmad tröja. Med eller utan godis, vi önskar Ebba och alla er andra en Glad Påsk med en bild från vårt blågula stallfönster/Aina.

Ebba i Nossebro för 6 år sedan

 

 

 

 

Det går framåt

Mary medd Lisa och Estelle med Olivia på uteritt
Sommartid, nu är vi där. Som ett slag med en trollstav, vips och kvällarna är ljusa. Morgnarna lite längre. Även i coronatider finns en del att glädjas åt som en uteritt med glada ponnyer.

Fram för sommartid året om. Nästan alla som sysslar med hästar vill ha den ljusa timmen på kvällen. Vi daglediga kan dessutom, om vi känner för det, tänja på tiden för morgonutsläppet. Istället för att oroligt titta på klockan kan vi med gott samvete sitta kvar vid frukosten någon kvart längre innan vi går ut i stallet. Den kvarten tar vi och hästarna  igen med råge på kvällen.

Att se Estelle och Mary på väg ut i hagen på morgonen med halmstrån hängande kvar i svansarna. Det gör mig glad. Då tänker jag: Ni har sovit gott i natt.

Glad blev jag också när Annika visade videofilmerna från Lisas och Olivias senaste uteritt med Mary respektive Estelle. Det går framåt med vår fyraåring, i full galopp dessutom nu när det har torkat upp i markerna. Att Estelle vägrade gå ut på stranden tar vi med ro. Reserverad mot allt nytt, sådan är hon. När hon väl låter sig övertygas, då konstrar hon inte längre. I förmiddags red Emma henne med sin pappa inom räckhåll medan Annika åkte iväg för att fotografera en eldsvåda. Även Mary var med på noterna både på uteritten och eftermiddags då Lisa red henne hemma hos sig på Marila gård.

Grönt är skönt. Det tycker säkert gänget, däribland ”vår” Emma, som klarat sitt gröna kort efter vårens kurs med Annika som handledare. Ingen vet hur länge  tävlingsstoppet på grund av Covid 19 pågår.  En sak är säker. Det kommer att bli tävlingar igen. Utan grönt kort ingen start för unga ryttare, som passerat 14-årsgränsen.

Pandemin har kastat omkull planer, alla har vi lärt innebörden av att ”ställa in” och ”ställa om”. Ryttare, som tränat och siktat mot OS eller andra mästerskap på olika nivåer, arrangörer och vi andra som planerat för ett födelsekalas eller någon annan trevlighet har tvingats acceptera situationen. Ebba hade tänkt åka hem några dagar under påsken. Nu hänger det på henne och övriga praktikanter att alla hästar rids och mår bra, när deras ägare inte längre får besöka stallet. I hopp om att stoppa smittan har Frankrike infört  strängare restriktioner än vad vi har i Sverige. Hushållen får vänta flera dagar på leverans av matvaror, som beställs i livsmedelsaffären. Utegångsförbud gäller en kilometer från hemmet. Påträffar polisen någon krake som överträtt gränsen utdöms dryga böter.

Saras konfirmation blir också annorlunda, förmodligen livesändning från kyrkan. Det är bara att gilla läget, glädjas åt våren och se framåt./Aina