Som vanligt igen

-Var det inte det jag sa till dig. Makens kommentar, när Annika ringde och bad mig ta in hästarna lite tidigare. Ja, ni vet varför. Det är nyårsafton, eller var igår. Tidsperspektivet beror på när den här texten publiceras.

I lördags började teve sända Stjärnorna på slottet. Förste man ut var Peter Jöback, som berättade att den inspelning som sålt allra bäst är ”Jag kommer hem igen till jul”. Det fick mig att tänka på en annan stjärna, vår egen lilla Estelle. Hon kom hem exakt en vecka före jul efter att i ett halvår ha gått på bete och i lösdrift tillsammans med lekkompisar på Marila gård.

De första dagarna återförenad med mamma Bonnie var kanske inte så lattjo lajban för Stella, som fyller två år 2018. Bonnie markerade tydligt och ljudligt att ”kom inte nära”. Kanske ville hon säga att det där med en mjölkslick då och då som förr, det kan du glömma. Nu har allt återgått till det vanliga, de äter visserligen på var sin hötapp men under tystnad. Själv var jag lite nervös.  Skulle jag klara in- och utsläpp på egen hand? Annika hade varnat för att Estelle i uppjagat tillstånd rusar på utan att se sig för. Det gick bättre än väntat. Hon står still och väntar snällt när jag fäster och tar av grimskaftet. Uppför sig exemplariskt med andra ord.

Jag har lytt order. Plockat in mor och dotter något tidigare denna regniga nyårsafton. Bonnies dyblöta täcke hänger jag på tork i badrummet. I morgon är det nytt år. Önskar som vanligt våra läsare och samt oss själva, fyr- och tvåbenta, i Team Fix ett Gott Nytt år./Aina

Annonser

Först julafton sedan kom bomdagen

I år firade vi julafton uppe i Sätuna. Mycket mat och tomte i vanlig ordningen. På juldagen var Ebba ute i stallet redan klockan 7 för att hinna rida alla hästar innan kalkonlunchen som mormor lagade. Först ut var Winston, men då var det för mörkt att föreviga honom när han tränade på bommar.

Sedan var det frukost innan det var Marys tur. Ebba har ridit Mary barbacka den senaste tiden eftersom hon under hösten har breddat sig och trivs inte längre med Winstons sadel.Men det var inget hinder för Ebba och Mary att ta sig an några bomserier

Efter Mary kom Sara och Fridolf till banan. Fridolf är riktigt fin i kroppen nuförtiden och jobbar på fint över bommarna.

Sist ut var Wille, och man kan ju tro att bommarna skulle vara easy peasy för honom. Men inte. Han skojar till det och hittar på väldigt många varianter så det var med andan i halsen och inte med kameran framför ögat som vi tittade på honom.

Efteråt var det kalkonmiddag, och sedan begav sig halva sällskapet tillbaka mot Varberg för att sköta om hästarna där./Annika

Som att kissa på sig – fast tvärtom

Efter en kall men inte så snöig vinter har vi numera ganska mycket snö, och mer lär det vara på väg.

Fullt så mycket snö som på den här gamla bilden var det nog inte i hagen när Aina vinglade runt.

Att leta rätt på vantar och mössa och att kliva i gummistövlarna innan jag går ut till stallet på morgonen. Det tar emot. Jag längtar inte efter att kasta mig ut i en snöig hage. Men det finns andra som gör det.

Som härom morgonen när det hade snöat under natten. Om jag varit en unge på fem år hade jag otåligt stampat i golvet för att fort nog få komma ut i snön. Eller vårt ridponnysto Bonnie, 22 år på väg mot det 23:e. Hon skuttade ut med spetsade öron och sprang flera varv innan hon började kalasa på höet. Vet inte om hennes glädje smittade av sig, men även jag upptäckte hur skönt det var att komma ut och röra på sig. Det är som att kissa på sig – fast tvärtom.  Först känns det kallt och ruggigt, sedan blir det riktigt behagligt.

Just den här morgonen inspekterade jag staketet innan jag släppte ut Bonnie. (Dessbättre hade ingen bil kanat av vägen och förstört stängslet under natten men det har faktiskt hänt.) Vår hage är ovanligt långsträckt. Det är inte så att man från den ena kortsidan kan se till den andra. På väg tillbaka märkte jag av fotspåren i snön att jag hade gått i ett serpentinliknande mönster. Funderade på om det är svårare att gå rakt än att vingla hit och dit. Och att det nog inte är busenkelt att få till den där raka inridningen som inleder dressyrprogrammen.  Det är sådana tankar som dyker upp i hjärnan under en promenad i en hästhage med orört snötäcke.

Vad gör vi annars så här halvvägs in i december? Jag vet att Sara och Fridolf tränar inför en uppvisning nu på lördag, då ungdomssektionen hos Falbygdens hästsportförening håller i trådarna för julavslutningen. Misstänker att Ebba är starkt involverad i samma tillställning. Annika drillade i måndags ett gäng unga ryttare i Frillesås, som håller på och tar grönt kort. Minns när Ebba tog sitt gröna kort under jullovet. Och nu är det snart Saras tur./Aina

Snart är det dags för Sara att börja med sitt gröna kort

 

 

Festligt på Friends

I fredags åkte Hillevi, Ebba och Sara med ett flera timmar försenat tåg upp till till Stockholm. Målet var Friends och Sweden International Horse Show.

Men först var det övernattning och hotellfrukost. Det gällde att vara på plats när finalen   för Dressage Power Futures Stars startade. Biljetterna var en del av det fina priset med träning för Marina Mattsson som Sara vann för ett par veckor sedan.

I finalen kunde de se kända ansikten som Sofie Relander och Stefan Jansson. Som grädde på moset segrade Marina Mattsson med fine Quatermain. Han hade på onsdagskvällen blivit utsedd till Morgondagens häst i samband med Ryttargalan.

Sen var det kür i väldsklass med Isabell Werth och Therese Nilshagen på Dante Weltino.

Efteråt var det prisutdelning och mingel där Sara fick möjlighet att träffa Marina. Där bestämdes det att träningen kommer att äga rum en liten bit in på det nya året.

Alla intryck tog på krafterna. Så det var en trött trio som kom hem sent på lördagskvällen.

Men redan på söndagsförmiddag hade Ebba tillsammans med Sara knåpat ihop en uppvisning med jultema som Sara skall rida med Fridolf på ridklubbens luciashow.

Undrar om de inte hade hämtat lite ispiration från Kristian vin Krusenstiernas kür?