Han gick sin egen väg

Nu lever han  i minnenas värld – lilla, fina shetlandsponnyn Kalle som varit till glädje för så många. Sent i tisdags kväll för en vecka sedan berättade Hillevi den sorgliga nyheten. Hon hade hittat Kalle död i hagen.
Alla känner honom som Kalle men hans riktiga namn var Charad. Kalle fyllde 30 år den 20 april.  Vi lärde känna Erica Munter, här hon köpte vår Fix Julie som ridponny till sina döttrar. Några år senare erbjöd  hon Hillevi att köpa stallets lilla maskot till Ebba, som då var ett och ett halvt år. Ni kan räkna själva; Ebba är 18 år nu. Det känns som om Kalle  alltid har funnits hos Hillevi och hennes familj i Sätuna.
Så många ljusa minnen som denna ponny lämnat efter sig. Barnkalasen när Hillevi spände Kalle framför sulkyn och kompisarna från dagis bjöds på en åktur. Ebbas treårsdag när vi var där; mormor, morfar plus moster Annika och Sven-Arne som slöt upp efter en lillsemester på Visingsö i sällskap med goda vännen Karin och hennes son Tor. Födelsedagsbarnet och Tor turades om att rida på Kalle innan festen började.
Åren gick. Nästa ryttare blev förstås lillasyster Sara, fem år yngre än Ebba. Sedan tog grannbarnen över. Kalle har ställt upp för alla.
På senare tid har Kalle  mest lunkat omkring i hagen tillsammans med stallkompisarna. Med ålderns rätt har han då och då gjort utflykter även utanför hagen.
Shetlandsponnyer är kända för att nå en hög ålder. Kalle var frisk  intill sin sista dag utom att han på sistone tappade lite i vikt. I måndags morse traskade han ut i hagen som vanligt. Så här berättade Hillevi:
“Han gjorde aldrig något väsen av sig. Brukade gå kvar en stund extra i hagen, när de andra gått in. Nu fanns han inte där utan låg död på ett ställe där man inte kunde se honom. Han hade dragit sig undan precis som en katt gör, när den är färdig med livet.”
Kalle levde ett gott och långt liv som en älskad ponny. När det var dags somnade han i sin kära hage utan förvarning eller på tecken på smärta. Det var som om  han  ville  skona sin familj från ett tungt beslut. Kalle gick sin egen väg. /Aina
Annonser

Ekar

Kratta, kratta, kratta…. Ni hör hur det ekar. Eller ekar det bara i min skalle. Det dåliga samvetet som gör sig påmint.

Ekar blir med åren omfångsrika. Vet inte åldern på eken i hästhagen. Den är mäktig och varma sommardagar skänker den våra hästar skön skugga. So far, so good. Med höstvindarna kommer ångesten. Knaprar hästarna nerfallna ekollon. Då riskerar de att få i sig det farliga garvämnet som kan slå ut njurarna. I år har ollonen varit större och fler än någonsin. Bonnie och Estelle har fått hålla till godo med enbart gräshagen en hel månad. Vi har länge krattat och öst i skottkärran. Varje morgon har det legat nya ollon på marken tills för någon vecka sedan. Då hade vår ek fällt hela årets ollonskörd. Och äntligen.  När denna soliga söndag gick mot kväll,  krattade jag och fyllde  två skottkärror med ollon.

Slutkrattat? Ja, men har ekot tystnat? Nej, var gång jag slår på pumpen för att fylla  hästarnas vattenkar i gräshagen hör jag ett eko från i somras. -Mormor, om du trycker sakta på strömbrytaren  går pumpen igång. Jag är tacksam mot Sara som lärde mig knepet med pumpen. Sedan dess har jag inte längre behövt be någon annan i familjen om hjälp. En  skön känsla.

Oftast är det små händelserna som ger glädje. Som när jag ringde Hillevi förra söndagen och frågade: -Vad gör ni? Och fick till svar: -Sara och jag har varit ute och ridit. Och nu ska Ebba rida. Hon kom precis hem efter att ha övernattat på ridklubben med ungdomssektionen.

Livet med hästar är så mycket mer än bara tävlingar.  Tråkigheter ibland, javisst, men också så många roliga minnen från de små sammanhangen i vardag och helg./Aina

 

Så mycket bättre

Sara med söndagens första blågula rosett som hon tog i LB:1.

Eller lite bättre. Det beror på vem man frågar. Utan tvivel var måndagsvädret det bästa hittills i oktober. :-). Utefika.

-Det kan bli mycket bättre. Det var Saras kommentar när jag ringde och gratulerade efter dubbelsegern med Wille,  Lätt C och  Lätt B,  i söndagens dressyr i Alingsås. Skön inställning trots att ekipaget satte sitt personbästa, 70 procent. Resultatet av gott teamwork, där inte minst storasyster  Ebba är delaktig. Wille har många förtjänster men han är en stor och stark ponny, nästan som en ridhäst. Sara har en del att tampas med.

Något som blivit,  om inte bättre, så mycket större är  rosetterna. Söndagens vinnarrosetter var lika gigantiska som den som Sara och Wille vann på jubilerande Grevagården för ett tag sedan. Alingsås Ryttarsällskap firade sina 50 år redan förra året och har tydligen ett antal jubileumsrosetter kvar i sitt lager. Vår hemma klubb i Varberg, Jonstaka ridklubb, har inte hunnit så långt  ännu. Alexandra Nilson/Affekt, våra nya klubbmästare, fick alltså nöja sig med en blågul rosett av mindre format. I gengäld får hon äran att pryda sitt hem tills nästa klubbmästerskap med vårt ständigt vandrande vandringspris. ett par gigantiska ljusstakar, en gång skänkta av Sven Littorin, framstående dressyrryttare och tränare. ”Så mycket bättre” är verkligen ett uttryck som stämmer in på årets klubbmästare. Tack vare en stor portion uthållighet  har Alexandra lyckats omvandla Affekt till den dressyrhäst han är nu.

Glädjande nog har vi åter ponnyryttare i klubben. Stort grattis  till årets klubbmästare på ponnysidan, Linnea Johansson med Merveilleux. Vandringspriset, en tennvas, är även den skänkt av Sven Littorin./AINA

KM 2018 Jonstaka Ridklubb

KM 2018 Jonstaka Ridklubb