Ekar

Kratta, kratta, kratta…. Ni hör hur det ekar. Eller ekar det bara i min skalle. Det dåliga samvetet som gör sig påmint.

Ekar blir med åren omfångsrika. Vet inte åldern på eken i hästhagen. Den är mäktig och varma sommardagar skänker den våra hästar skön skugga. So far, so good. Med höstvindarna kommer ångesten. Knaprar hästarna nerfallna ekollon. Då riskerar de att få i sig det farliga garvämnet som kan slå ut njurarna. I år har ollonen varit större och fler än någonsin. Bonnie och Estelle har fått hålla till godo med enbart gräshagen en hel månad. Vi har länge krattat och öst i skottkärran. Varje morgon har det legat nya ollon på marken tills för någon vecka sedan. Då hade vår ek fällt hela årets ollonskörd. Och äntligen.  När denna soliga söndag gick mot kväll,  krattade jag och fyllde  två skottkärror med ollon.

Slutkrattat? Ja, men har ekot tystnat? Nej, var gång jag slår på pumpen för att fylla  hästarnas vattenkar i gräshagen hör jag ett eko från i somras. -Mormor, om du trycker sakta på strömbrytaren  går pumpen igång. Jag är tacksam mot Sara som lärde mig knepet med pumpen. Sedan dess har jag inte längre behövt be någon annan i familjen om hjälp. En  skön känsla.

Oftast är det små händelserna som ger glädje. Som när jag ringde Hillevi förra söndagen och frågade: -Vad gör ni? Och fick till svar: -Sara och jag har varit ute och ridit. Och nu ska Ebba rida. Hon kom precis hem efter att ha övernattat på ridklubben med ungdomssektionen.

Livet med hästar är så mycket mer än bara tävlingar.  Tråkigheter ibland, javisst, men också så många roliga minnen från de små sammanhangen i vardag och helg./Aina