Det är både och

Lite suddigt bakat av Aina

Mössan är för stor. Imma på glasögonen. Nej, jag gnäller inte utan konstaterar bara fakta.

De senaste dagarna har vi haft minusgrader. Sol och vindstilla på dagarna, så varför klaga över att mössan glider ner över pannan och glasögonen immar igen, när jag hämtar varmvatten i pannhuset. Jag blandar varmt vatten i hästarnas vattenhinkar i hagarna. Läste på Facebook att Husaby Hästklinik varnar för kolik, när kylan sätter in och hästarna inte får i sig tillräckligt med vatten.

Våra två ponnyer, mor och dotter,  går i var sin hage just nu. Bonnie råkade ut för en incident härom lördagen tillsammans med sin nya ryttare Emma, trampade i ett hål i marken och gick omkull. Emma klarade sig dessbättre oskadd. Bonnie drog på sig en skada och går i en mindre sjukhage på dagarna. Även om hon har återhämtat sig förvånansvärt snabbt för sin ålder räknar vi med en lång konvalescens. Matlusten och humöret är inget fel på.  Härom morgonen, när jag tog ut Estelle först, markerade hon tydligt sitt ogillande med en spark i boxväggen: ”Vad är detta för nymodighet, här är det jag som går ut först.”

Estelle ser till att jag håller igång. Hon hittar fortfarande ollon under eken. Medan jag räfsar allt vad jag orkar, lägger hon mulen in till mitt öra: ”Lyssna, jag knaprar ollon. Gottigott.” Vad kan jag annat göra än att räfsa och hoppas att den farliga garvsyran har klingat av vid det här laget.

Nej, det här med hästar är ingen lätt lek. I söndags drog Ebba med sig mamma mamma Hillevi på tränaren Pether Marknes clinic i Linköping. Jag pratade med dem på hemvägen och frågade. -Vad lärde ni er då? Svar: -Det är svårt att rida Grand Prix och hästar är olika precis som vi människor. Det måste man acceptera.”

Nej, det blir inte alltid som man vill. Dagens pepparkaksbak går inte till historien som det mest lyckade, även om jag vet att burken snart står tom. Det är såna smällar man får ta.  Jag  letar jag fram ett annat recept närmare jul och gör ett nytt försök./Aina

Annonser

Nu tränar vi bara

”Jag minns hur du sprang efter bussen.” Det är inte första gången jag hör den kommentaren från jämnåriga, som åkte till skolan med samma buss som jag. Senast hände det i fredags.

Det stämmer. En snäll chaufför backade flera hundra meter för att plocka upp ungen som sprang efter bussen. Tydligen det mest bestående intrycket jag gjorde  under min skoltid.

På den vägen är det fortfarande.  Det tycks inte hjälpa hur mycket en obotlig tidsoptimist tränar på ett komma tid. För tränar gör jag på både det enda och det andra. Just nu tränar jag på att förlika mig med att det är mörkt så tidigt på eftermiddagen. Vill inte påstå att jag varken har lyckats eller misslyckats  med  min träning.  Läste någonstans ”att du har inte misslyckats förrän du börjar skylla på andra”. Det kan vara bra att hålla i minnet om  träningen inte ger förväntat resultat.

Under vinterhalvåret ligger Ebba och Sara lågt på tävlingssidan med Winston respektive Wille.  Däremot tränar de som vanligt. Det gäller att hålla igång trots mörka kvällar, att inte ge upp även om det tar emot ibland.

En som också tränas så smått är vår Estelle. Numera låter hon sig longeras i lina, hon accepterar sadel och träns. Ja, hon tillåter faktiskt att en lätt person hänger över ryggen. Mer kan man inte begära av en tvååring./Aina