Så vitt jag kan se

Blöta fingervantar. En lilltå som tar stryk i  trånga gummistövlar, där de värmande ullsulorna tar stor plats. Så vitt jag kan se, är det ingen vits med snö på vår breddgrad.

-Snö hör till vintern. Det får man vara beredd på, konstaterade Hillevi, när jag i söndags jämrade mig i telefon över helgens vita nederbörd. Jag vet, det har varit mycket värre. Minns när jag skottat en stig till stallet med nära meterhöga drivor på sidorna. Det kan hända att  min olust över det vita har med tilltagande ålder att göra. 🙂

Om inte min väderprognos slår fel, så har vi förmodligen snöslask i morgon och frostgrader nästa natt. Hur ser det ut i hagarna då? Jo, det ligger små, hårdfrusna snöhögar kvar, som  en knottrig tvättbräda eller värre. Och däremellan vattenpölar som frusit till blankis. Hoppas att jag målar upp ett skräckscenario i onödan.

Slutgnällt för denna gång. I morse upptäckte jag att Bonnie har fått en ny blå grimma med mjuk vaddering över nacke och nosrygg för att undvika skav. Blått är vårens färg. Snart är den här, den blå timmen mellan klockan fem och sex på eftermiddagen med sitt löftesrika blå skymningsljus. Våren är bäst,/Aina

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s