Procenten betyder inte allt

Linköpings fina anläggning

Festen blir inte roligare om procenthalten är hög. Snarare tvärtom. Dressyrtävlingar är också en slags fest. Där betyder procenten mycket. Men faktiskt inte allt, där heller.

Dressyrryttare strävar självklart efter höga poäng. Det ingår i tävlingsupplägget. Men alla når inte till toppen av olika anledningar. Det ingår också i konceptet. En tävling lämnar efter sig så mycket annat av värde, erfarenhet och ny kunskap, kompissnack, nya anläggningar och vyer, förtroliga samtal under långa bilresor. Hillevi beskrev väldigt fint lördagens tävling med Ebba och Fix Winston i ett  Face Book-inlägg..

”I  går var jag, Ebba o Winston, på en liten tur till Linköping. En relativt ny anläggning; Smedstad Ridcenter. Välplanerat, bra underlag och smakfullt! För Winston blev det spännande att komma in i den stora hallen, det blev som om han höll andan och han visste inte om han skulle gasa eller bromsa. Jäkligt svårt att rida på den här nivån där rörelserna kommer slag i slag men Ebba ger inte upp, tar med sig de bra bitarna o tittar framåt. Det är något man får lära sig när man rider Winston. På hemvägen tog vi en avstickare till konditoriet i Väderstad, ungefär i klass med Nordpolen i Vara. Det är något speciellt med Östergötland dessa stora bördiga åkrar och trevliga människor.”

Visst låter det som en rolig utflykt.  Att ha nått så långt att man får starta på nationell nivå är stort. Ebba tillhör den äldre kategorin ponnyryttare, överårig för EM. Det innebär mindre press, ryttarna rider för sin egen och ponnyns utbildning. De kan ta tävlingshetsen med en klackspark och bara ha roligt. Om procenten blir lägre än väntat. So what? ”Domarna ser vad de vill se.” Någon gnutta sanning ligger det nog i radiosportens  Christan Ohlssons kommentar från världscupfinalen i dressyr på Scandinavium.  Rätta mig om jag (och Ohlsson)  har fel, ni som är dressyrdomare.

En annan positiv bieffekt av en tävlingsutflykt är chansen att träffa gamla och nya vänner, fyrbenta och tvåbenta. En av de allra mest beresta ponnyerna, som startade i Linköping, är utan tvekan  B-Caprice, helsyster till Winstons lekkompis B Capriole. Som tvååring tillbringade Caprice vintern hos oss, några år senare gjorde hon den långa resan till Portugal, där hennes uppfödare, vår vän Kicki Linnell, bor numera. När Kicki avvecklade ridskolan flyttade Caprice tillbaka till Sverige och såldes. Nu tävlas hon med framgång på nationell nivå av en ung ryttare. Caprice, jag minns henne som en väldig lätthanterlig ungponny, blev ett angenämt återseende för Ebba och Hillevi./Aina

Länk till en liten filmsnutt med Ebba och Winston

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s