Fix Julie, älskad vän

Året var 1998. Annika och jag  hade på uppdrag av Tidningen Ridsport bevakat EM för ponnyer. Nu satt vi i en buss på väg mot flygplatsen i Paris. Annikas telefon ringde. -Idag har vi fått ett diplomsto, kvittrade Hillevi.

I det ögonblicket bleknade Elin Hultbergs sensationella EM-guld på ponnyn Queen. Bara den som själv varit i den här situationen kan förstå hur stort Bonnies diplom från treårstestet var i våra ögon. Redan innan flygplanet lämnat Paris svävade vi i det blå.

Det finns ännu en anledning till att just den här episoden från ploppar fram ur minnet nu när Bonnie är borta.  Sedan en månad tillbaka praktiserar Ebba på en hästgård nära Paris. (Får en glimt från din  vardag där i ett inlägg längre fram, Ebba?)

Fix Julie RP1155 H (Bonny), f.1995, e. Juno Rory RC 56, u. Fix Felicia RP1027 H, ue. Kingsettle Tankah RP 100.  Så ser Bonnies officiella stamtavla ut.  Felicias förstfödda delade sitt namn med farmor, connemarastoet Brantshammars Julie RC 250. Sitt smeknamn Bonny/Bonnie (Annika och jag stavar olika) fick hon från första stund. Den lilla fölungen, som kom till världen medan Hillevi hade Felicia uppstallad hos familjen Werner, var en kaxig och matfrisk krabat. När hon inte snabbt nog fick mat, piskade hon upp sin mamma med bakbenen. Smeknamnet  Bonnie/Bonny,  hämtat ur filmen om rånarparet Bonnie and  Clyde, fick hon behålla livet ut.

Bonnies fina poäng, som gav henne diplom från  treårstestet, var ingen engångsföreteelse, även om det vid något tillfälle hände att domarpoängen hamnade betydligt längre ner på skalan. Vid den tiden fanns, och gör kanske fortfarande, olika meningar om rasstandarden för ridponnyer. Utmärkande var Bonnies  fina gångarter, särskilt traven. Inför ungponnychampionaten som fyra- och femåring tog Marita Linnell över utbildningen. Hemma hos Marita fick Erika Munther och dottern Sofie syn på Bonnie. Den lovande ungponnyn hamnade i Mölndal men karriären som tävlingsponny tog  en annan vändning efter en skada. Bonnie triangelmärktes efter försäkringsbolagets beslut, det vill säga hon fick inte längre tävlas.  Vi köpte tillbaka henne som avelssto. Under åren har hennes äldre avkommor, hon fick sex levande föl, skördat egna meriter som med råge räckte för att Bonnie tilldelades  titeln Elitsto av Avelsföreningen Svensk Ridponny.

Mellan varven, vi tog inte föl varje år, fungerade Bonnie som sällskaps- och promenadponny. Säkert är det fler än vi i Team Fix som har en relation till denna ponny. Ryttarna som red Bonnie  under hennes tidiga år och Jaya och Emma som öste kärlek över vår pensionär på senare tid.

Även om åren satte sina spår, 24 år är en ganska hög ålder för en ponny, hoppades vi att Bonnie skulle finnas kvar hos oss några år till. Mamma Fix Felicia, 28 år, lever ett gott pensionärsliv hos sin ”nya” ägare (sedan många år tillbaka) Anna Olofsson. Morfar godkända ridponnyhingsten  Kingsettle Tankah RP 100 var 40 år, när han lämnade denna världen och sin ägare Robert Lundberg, initiativtagare till Avelsföreningen Svensk Ridponny.

I  sommar när Estelle, vår treåring  tillfälligt flyttade till Sätuna för att ridas in, ägnade  Annika och jag hela vår omsorg åt Bonnie.  När hon  såg oss skyndade hon till hörnet i stallhagen i hopp om att få komma  över till gräshagen för några timmar.  Var det något som Bonnie uppskattade i detta livet, så var det mat. Även in i det sista. På väg ut i hagen brukade hon stanna upp för att snagga  gräset runt stallet. När jag matar vår stallkatt Simon ser jag hur gräset växer för varje dag. Skottkärran står på sin plats, oanvänd. Det är tomt utan vår Bonnie. Annika fångade allas våra känslor i texten på skylten, som nu sitter på gravstenen. ”Vi saknar dig så, älskade vän.”/Aina

    

Annonser

Gröna ängars klöver

Vid frukostbordet vrider jag på huvudet (aj, det tar emot) för att kolla vägguret. Dags att gå ut till stallet. Mjau hörs från en höbal nära taket. Simon sträcker på sig och hoppar ner. Nu vankas det mat. Jag har inte gått förgäves.

Vi har ingen Bonnie längre. Boxen står tom. Även Simon, stallkatten, saknar sin kompis verkar det som. Söndagen för två veckor blev vårt 24-åriga sto akut sjuk med hög andningsfrekvens. Veterinärens cortisonspruta gav ingen effekt. Dagen därpå togs beslutet i samråd med Jenny Björkman, veterinären. Bonnie skulle inte lida mer. Emma, som ridit och pysslat om vår ponny sedan drygt ett år tillbaka, tog ett tårfyllt farväl på måndagskvällen. Och på tisdagen var det dags.

Bonnie var en älskvärd och vacker ponny. Och samtidigt ett sto med stark självkänsla. Hon  styrde och ställde i stallet och hagen. Jag vet att det var en tillfällighet men ändå slog mig tanken att Bonnie in i det sista styrde över sitt liv. Samverkande krafter bidrog till att hon fick ett värdigt slut. Tack Jenny!  Nu ligger hon begravd på en lugn och vacker plats. Tack Tommy för att du ordnade det så fint!  Annika har beställt en namnskylt till stenen.

Under årens lopp har Bonnie växelvis bott hos Hillevi, där hon såg dagens ljus,  och här hos oss. Mer om hennes livshistoria i ett senare dagboksinlägg. Alla vi i Team Fix har en långvarig relation till Bonnie. Därför kändes det fint,  att vi tillsammans kunde besöka hennes grav redan nästa dag.  På onsdagen var vi samlade för avskedet av kusinen Madelaines pappa Runar.  Då var också Hillevi och Johan på plats. Efter minnesstunden åkte Tommy och hans familj med oss och visade platsen där vårt avelssto vilar nära gröna ängars klöver. Den långa promenaden dit längs en åkerväg och klövervallen gjorde oss gott, vi hann prata med varandra.  Jag plockade en bukett klöverblommor,  som nu ligger utspridd i Bonnies hage här hemma. /Aina