Gröna ängars klöver

Vid frukostbordet vrider jag på huvudet (aj, det tar emot) för att kolla vägguret. Dags att gå ut till stallet. Mjau hörs från en höbal nära taket. Simon sträcker på sig och hoppar ner. Nu vankas det mat. Jag har inte gått förgäves.

Vi har ingen Bonnie längre. Boxen står tom. Även Simon, stallkatten, saknar sin kompis verkar det som. Söndagen för två veckor blev vårt 24-åriga sto akut sjuk med hög andningsfrekvens. Veterinärens cortisonspruta gav ingen effekt. Dagen därpå togs beslutet i samråd med Jenny Björkman, veterinären. Bonnie skulle inte lida mer. Emma, som ridit och pysslat om vår ponny sedan drygt ett år tillbaka, tog ett tårfyllt farväl på måndagskvällen. Och på tisdagen var det dags.

Bonnie var en älskvärd och vacker ponny. Och samtidigt ett sto med stark självkänsla. Hon  styrde och ställde i stallet och hagen. Jag vet att det var en tillfällighet men ändå slog mig tanken att Bonnie in i det sista styrde över sitt liv. Samverkande krafter bidrog till att hon fick ett värdigt slut. Tack Jenny!  Nu ligger hon begravd på en lugn och vacker plats. Tack Tommy för att du ordnade det så fint!  Annika har beställt en namnskylt till stenen.

Under årens lopp har Bonnie växelvis bott hos Hillevi, där hon såg dagens ljus,  och här hos oss. Mer om hennes livshistoria i ett senare dagboksinlägg. Alla vi i Team Fix har en långvarig relation till Bonnie. Därför kändes det fint,  att vi tillsammans kunde besöka hennes grav redan dagen efteråt.  På onsdagen var vi samlade för avskedet av kusinen Madelaines pappa Runar.  Då var också Hillevi och Johan på plats. Efter minnesstunden åkte Tommy och hans familj med oss och visade platsen där vårt avelssto vilar nära gröna ängars klöver. Den långa promenaden dit längs en åkerväg och klövervallen gjorde oss gott, vi hann prata med varandra.  Jag plockade en bukett klöverblommor,  som nu ligger utspridd i Bonnies hage här hemma. /Aina

 

Annonser

En vanlig tisdagskväll

En sån karamell! På en tisdagskväll dessutom. Team Fix segrare. Den sensationen suger vi länge på.

Ringde Hillevi framåt kvällningen i tisdags. Jag ville bara prata lite. -Vi är ute och åker en sväng, Ebba och jag. Jaha, tänkte jag. Mor och dotter på en shopping tur till Skövde eller Falköping. Så var det inget mer med det tills jag hörde: -Ser du någon skylt där står Linköping? -Sa du Linköping? Och det kallar du en liten sväng, skrek jag. Då kröp det fram. Tävlingsresa. En tisdagskväll. Sånt händer sommartid. I trailern fanns både Wille och Winston. Anmälda till start i samma klass LA:1P, läste jag när jag efter avslutat samtal letat fram tävlingen hos Heda Ridklubb i Equipe.

Något senare skickar Hillevi en gemensam ledtråd till Annika och mormor. Förutom de individuella starterna ställer Team Fix upp i en lagtävling med Ebba som ensam lagryttare på två ponnyer, dessutom i en svårare klass än sina två lagkonkurrenter. För min del varvade jag Allsång på Skansen med täta sittningar framför  datorn. -Varför dröjer Willes resultat? (Ebba startade honom först av alla i klassen.) Har det hänt något? Långt om länge tickade resultatlistan på Equipe igång. Ebba och Wille i ledning. Men ni vet ju. Aldrig ropa hej förrän sista medtävlaren är i mål. Nu var det bara Ebba och Winston kvar. Skulle hon lyckas hålla det lilla kvicksilvret på mattan. Jodå. Tvåa slagen av lillebror med några hundradels procent. Som grädde på moset lagseger till Team Fix. En sån kväll går hemresan lätt. Någon gång efter midnatt svängde mamma in på gårdsplan hemma i Sätuna och några timmar senare åkte Ebba till tillfälliga sommarjobbet hos Charkman i Skara.

Så himla roligt med denna fullträff för Ebba som om några dagar lämnar sina ponnyer hemma för äventyr i stora världen. Så roligt för mamma Hillevi, den ständiga chauffören. Så roligt för lillasyster  Sara, som emellanåt rider Wille och Winston på hemmaplan och som denna tisdagskväll höll stenkoll på Equipe med täta rapporter till pappa Johan.  Vi alla i Team Fix gläds med Ebba./AINA

 

 

 

Vill du plocka körsbär?

 

Ärligt talat. Visst samlar du på något?  Det är många tusen år sedan mänskligheten lämnade samlarstadiet, då vi livnärde oss på vad vi hittade i naturen.  Ändå bor det en samlare i de flesta av oss.

Bonnie samlar på mat (reservkilon) inför, som hon tror, långa, magra vintrar. Ständigt tuggande på gräs eller ännu hellre körsbär, som fåglarna tappat på marken. Jag missunnar henne inte våra små vildkörsbär om hon bara spottade ut kärnorna. Det gör hon inte. Körsbärskärnor i en hästmage sätter stopp i maskineriet. Vi upplevde en sån incident för ett par veckor. Då var det nog bigarråerna som spökade. Bonnie blev loj och bajsade inte som hon brukar. Efter  en rejäl kur med loppfrön repade hon sig. Nu samlar jag körsbär innan Bonnie får gå ut i hagen. Samlar bajs gör jag också, i hagen och i stallet. Fyra rejäla högar i boxen på morgonen och jag är nöjd.

Bonnies dotter, Estelle, samlar på vuxenpoäng med Ebba i sadeln. Till en början var det lite si och så med gas och broms. Då tog de hjälp av mamma Hillevi på storebror Winston som draglok. Vad hände? Plötsligt hör mamma hur en flinande Ebba susar förbi på en galopperande och däremellan småbockande Estelle. Efter denna smått skräckfyllda ridtur har vår treåring gjort nya framsteg. Det går åt rätt håll, minsann.

Något som vi alla samlar på är roliga minnen, milstolpar i livet. En ovanlig födelsedag eller ja, vad helst som helst, kanske ett bad eller en ridtur i solnedgången en ljummen sommarkväll. Ett bröllop slår förstås det mesta. Anne Albertsson, vår kompis på Marila gård där Bonnie och Estelle gick på sommarbete några somrar, samlar minnespärlor på rad just nu. För någon månad sedan stod dottern Ida brud och i lördags var det Lisas tur. Annika och sambon Sven-Arne var gäster när Lisa sa ja till sin Victor i Borlunda kyrka nära Eslöv. Ett sagolikt bröllop i klass med att plocka körsbär, stora, söta körsbär, en vacker sommardag. Eller natt./Aina

Här är några filmsnutta på när Ebba rider Estelle

Körsbärsträdet i full blom under våren, och nu är körsbären ett minne blott efter ett besök av en starflock i veckan som gick.

Flygfärdiga

Vi fortsätter på flygtemat, flyger hit och dit med flygfärdiga ungar. Det har varit mycket sånt på sistone.

Sara slutade sjuan med avslutning på torsdagen 13 juni. Nyanlända mormor och morfar fångade upp barnbarnet i Falköping för hemfärd till Sätuna. Storasyster Ebba fixade något med klasskompisarna  inför morgondagens studentexamen och mamma Hillevi hade stämt träff med chauffören, som skulle köra de nykläckta efter utspringet på torget. Hemma konstaterar Sara att hon saknar nyckel. Men vad gör det? Solen skiner och vi häver oss i de nya utemöblerna på altanen tills Hillevi dyker upp.

Fredagen börjar vråltidigt för Ebba som får skjuts till champagnefrukosten av mamma. Därefter högtidlig avslutning på Ållebergsgymnasiet med föräldrar och syskon på plats. Vid det laget har ytterligare en del av släkten från Varberg samlats bland gratulanterna på torget. Medan studenterna åker runt i staden skyndar team Fix med flera hem till Sätuna för att förbereda kvällens tacos. -Har vi ätit tacos var eviga fredag i många år, så ska vi göra det på min student också, klargjorde Ebba, när menyn kom på tal.

Lördag var en mellandag före söndagens bal. Flertalet av de  långväga gästerna bröt upp. Först åkte Sven-Arne och morfar iväg. Kram och hejdå. När Tommy med familj hängde på husvagnen för avfärd, slog mig tanken. Var är nyckeln till vår bil? Ringde morfar. -Nyckeln? -Ojdå! -Hur långt har ni hunnit? -Fristad. Vänd om, Johan möter er! Lärdom av detta nyckeldrama. Åk inte på långresa utan en extra nyckel till bilen. Efter lunchen, (rester från gårdagens tacosbuffé) tog Annika bilder på hästar och ryttare. Mellan varven pustade vi ut på altanen. Stundtals satt jag där ensam, helt uppslukad av de många tornsvalornas hisnande uppvisning högt upp i det blå. Många flygfärdiga ungar i det gänget.

Söndagen ägnades åt Ebbas förberedelser inför kvällens studentbal på Mösseberg. När de festklädda gästerna poserat på den röda mattan sa vi hejdå till Johan. Efter ett litet missförstånd om i vilken bil min packning låg,kunde den grå SAABEN rulla mot Varberg.

Inta bara Ebba och årets kull av tornsvalor är flygfärdiga. Häromdagen skickade Hillevi en film där Ebba rider Estelle i trav utan lina. Att en treårig unghäst låter sig styras runt på en ridbana under ryttare – det är väl ett bevis på mognad? Vilket mål Ebba har för sin flygfärd – den nyheten spar vi till ett annat tillfälle./Aina

Nu flyger vi

Livet är som berg- och dalbanan på Liseberg. Det går upp och det går ner. Ibland killar det extra mycket i magen.

Trots att regnet öste ner började vår uppåtgående trend faktiskt på Kristi Flygardag. Jonstaka Ridklubb, den lilla lokala ridklubben där Annika och jag är aktiva, arrangerade sin årliga dressyrtävling i torsdags på Olsegårdens anläggning i Tvååker. Vi brukar ha tur med vädret, det vill säga sol och lagom varmt. Dock inte den här gången. Vi behövde inte vattna banan. Det skötte han där uppe. Ryttarna höll god min  ”det är lika för alla”. I varje fall de som köpte kaffe i väntan på prisutdelningen.  De andra lastade sina hästar illa kvickt och pyste hem. Dyblöta funktionärer måste däremot stanna kvar tills sista startande lämnat banan. Slutord. En väl genomförd tävling med fler starter än vad vi vågade hoppas på.

På lördagen fick Annika och jag ett oväntat meddelande från Hillevi. Ebba och Winston  låg bra till hos en av tre domare  i en nationell FEI-klass. Och vi som inte ens visste att de tävlande.  Ingen placering men känslan av att den här gången gick det rätt väg, den betyder mycket. Samtidigt avslöjade Hillevi att Ebba tänkte starta Wille i Lätt A:1P på söndagen före lagtävlingen med ryttare från Falköping och Hjo. Ebba och Wille på tävlingsbanan – det var ett tag sedan. Nu började det killa i magen. Konstaterade att ekipaget ledde innan vi åkte till Nicolaijs konfirmation i Lindbergs kyrka. ”Vill veta”, skrev jag i meddelandet till Hillevi. Smög upp telefonen i kyrkbänken. Tack och lov för villiga Wille. Några timmar senare kunde  Ebba  som ledare för laget fira ännu en seger. Läs mer på Falköpingsortens HSF hemsida

Denna söndag kunde vi även glädjas åt placeringar för Jonstakas ryttare i ponnydressyren på Olsegården och att JRK:s lag,  det första sedan många år tillbaka, utvecklats och samlat värdefulla erfarenheter inför kommande äventyr på dressyrbanan. Hemma i Sätuna klättrade Sara upp red en barbackatur på Winston. Tävlingar i all ära men livet med hästar består till största delen av gemenskap med de fyrfota vännerna på hemmaplan./Aina.

 

Tina, var det du?

Ett lurv som Aina trodde var något Tina T glömt i förbifarten.

 

Bollar hittar vi  då och då i hagen. Inte så konstigt. Grannpojkarna på andra sidan staketet sparkar boll. Men en peruk…

En morgon för några  veckor sedan låg det en hög gråbrunt lurv på bänken utanför stallet. Aha, Annika har klippt Bonnie, tänkte jag. Vår åldermor, hon är  24 år,  fäller inte längre vinterpälsen så bra som yngre hästar. Mycket riktigt. I boxen stod Bonnie, nyfriserad. Vilken skillnad. Utan sin raggiga päls såg hon ut som den vackra ponny hon var i sin glans dagar. (Man borde kanske klippa sig.)

Någon dag senare grabbade jag tag i pälshögen på bänken för att slänga den i gödselkärran. Det var då jag upptäckte fyndet. Konfronterade Annika som berättade att Emma och hon plockat upp peruken i  hagen. Jag lät den ligga på bänken. Nu är den borta.  Någon har städat.  Eller? Alltså, det här gråbruna lurvet var misstänkt likt kalufsen på en känd äldre artist. Visst, jag medger, det låter osannolikt att Tina Turner skulle ha tappat peruken vid vägkanten utanför vår hage. Och att hon eller någon annan under nattens mörka timmar hämtat den från bänken utanför stallet. Någon som vet om Tina Turner eller hennes lookalike gästat våra trakter?

En nyklippt Bonny ser riktigt fin ut nu, och inte som en björn eller ett får.

Stänger avdelningen för fria fantasier. Här kommer en rapport från Team Fix i Sätuna  om hur det går för vår Estelle. Ebba har kravlat upp i sadeln mer än en gång utan protester från Stellas sida. Mera läskigt var det när vår treåring träffade på en flock nötkreatur under en promenad med Hillevi på  Bygdegårdsrundan. En ny men nyttig erfarenhet.  /Aina

Estelle med Ebba i sadel.

Bättre sent än…

Tårtan från Sikta på Johnssons gård som serverades i lördags med anledning av Sven- Arnes födelsedag, och besöket från Sätuna.

Inte en siffra rätt brukar man säga. Det stämmer inte här. Allra siffror var rätt utom månaden.  Att backa ett steg måste väl vara förlåtligt av en person som försöker dra ut på våren i det längsta.

När Hillevi och jag pratades vid i telefon senast, det måste ha varit i tisdags, upplyste  jag henne om att Estelle skulle fylla tre år dagen därpå. Någon timme efteråt slog mig tanken. Det är ju faktiskt maj månad nu. Vår treåring föddes 2016.04.15 – en glad dag mitt i april, som firades med tårta.

Om vi råkade glida förbi Estelles treårsdag i det tysta  tog vi skadan igen i lördags då Annika bjöd på tårtkalas. Sambon Sven-Arne fyllde år. Hillevi och Sara kom på en blixtvisit för att hämta Estelle, som så smått ska få testa hur det känns med en ryttare på ryggen. Det var alltså läge att dra ihop även övriga familjen till en tidig eftermiddagsfika. På distans gladdes vid med Ebba som fanns i Töreboda som lagledare för ponnydressyrlaget från Falköping/Hjo, trea nu i andra omgången efter den inledande segern för två veckor sedan.

Det som oroade oss i Team Fix en aning var den förestående lastningen av Estelle och den 20 mil långa resan till Sätuna. Vår lilla Stella hade hittills bara åkt någon mil vid enstaka tillfällen till sommarbete eller  tandläkaren efter att motvilligt gått på trailern. Den här gången gick det förvånansvärt lätt. När jag tittade ut genom fönstret, håller mig helst på avstånd, såg jag Hillevi stänga översta luckan på transporten. Estelle stod redan inne lugn och stilla. Annika behövde inte sätta sin plan i verket; att åka med några mil för att vid behov kunna ingripa och sedan hoppa av vid en närbelägen station för tågtransport hem. Nu var Sara med och det kändes tryggt.

Estelle gjorde sig snabbt hemmastadd med äldre syskon som sällskap. Men allra mest gillar hon tvåbenta.  -Hon är lite som en knähund, enligt Hillevi. En knähund med bestämd vilja. Det ger sig när hon är mogen för uppsutten träning. Team Fix har ingen brådska med varken det en eller det andra. Förresten grattis Estelle – en månad för sent. /Aina

Givetvis firade vi med prinsesstårta när Estelle kom till världen för tre år sedan och en månad. Det gäller att passa på att fira så fort tillfälle ges.

Välkommen sköna maj?

Finaste laget tog hem segern i div I med Ebba som stolt lagledare som ledde ärevarvet i galopp.

Redan maj. Kan inte förstå varför våren har så bråttom. För min del hade april gärna fått vara längre. Maj för den delen också. Vet hur det blir. Swish, så är det juni.

Bästa årstiden är våren. Därför vill man ta till vara varje ögonblick, helst bara njuta. Samtidigt är det massor  som ska fixas, ute och inne. Gäller även Team Fix. Förstår hur det känts för Annika, som tvingats hålla sig lugn efter en seg lunginflammation. Nu är hon äntligen på benen, varvar pappersexercis med trädgårdsjobb och inhopp i stallet. En kväll vågade jag knappt steppa in i sadelkammaren för att fylla Simons matskål. Inte van vid att där är så välstädat. Tänk om jag hade det lika städat och fint i mitt skafferi!

Våren är tävlingstid. Det krävs tid och engagemang för att arrangera tävlingar, före, under själva tävlingen och efteråt. Jonstaka ridklubb, där Annika är mycket mer aktiv än jag, har sin årliga dressyrtävling på Kristi Himmelsfärdsdag 30 maj. Falbygdens hästsportsförening, där resten av Team Fix huserar, avverkade lagdressyr för division 2 under förra helgen med Hillevi som tävlingsledare. Vad det innebär, vet bara de som själva haft det uppdraget. Till exempel att hitta någon som kan svara på svåra frågor om tillåten utrustning. Eller få tag i en ersättare för den ordinarie i kafeterian, som vaknat magsjuk någon morgon innan. Det sistnämnda problemet löste Hillevi  genom att kalla in sin frisör. Snacka om lojala vänner.

Alltså fullt ös från morgon till kväll för den kvinnliga delen av familjen Silberg. Ebba debuterade som lagledare. Sara hämtade protokoll, räknade och hoppade även in tillfälligt som skrivare. Tilläggas kan att dagen slutade i dur för arrangören. Det sammansatta laget med ryttare från Falbygden och Hjo vann premiären överlägset. Under ärevarvet till fots galopperade Ebba med hemmaklubbens fana i spetsen för sitt lag. Tur att hon har bra flås!/Aina

Nyskurat golv i sadelkammaren