Plötsligt händer det

Sara och Fridolf juni 2017

Förra söndagen skrevs det manus och spelades in film hemma hos Sara, och Ebba i Sätuna. Ebba höll i kameran(mobilen) och regisserade. Sara agerade, och red. Målet var att få ihop en presentationsvideo till Dressagepowers instagramtävling #dressagepwerministars. En tävling öppen för de mellan 12-15 år.

Lyssna på Marina Mattssons presentation så får ni reda på det hägrande priset.

Nu förstår ni att tjejerna hade lite att jobba för.

Idag på väg till den sedvanliga fredagsträningen ringde det på mamma Hillevis telefon. Det var en något exalterad Sara som en liten stund senare ringde vidare för att berätta det otroliga. Sara hade vunnit två träningsdagar för Marina Mattsson och 2 biljetter med VIP-mingel till SIHS. (Stockholm International Horse Show).

Ni kan tro att Sara red som hejsan på träningen idag för Annelie Borgh. Som också gärna hade vunnit det priset. Men vem vill inte vara i Saras sits idag?

Annonser

Är det normalt?

Härmed utnämner jag mig själv till helgens vinnare. Jag städade badrummet. Grundligt. Plockade fram en gammal tandborste och gjorde ren plastskenan under mellanväggen till duschen. Torkade skåpluckorna i köket.

Städivern var mitt tappra försök att på distans ge Ebba och Sara tur i helgens lagtävling. Tror ni det hjälpte? Njae. Såväl ryttare som Fridolf och Winston gjorde sitt bästa men LA-domaren snålade med poängen. I en lagtävling där ryttarna tävlar i två olika klasser blir det väldigt fel om inte domarna är någorlunda samkörda, det vill säga om LB-domaren håller sig till den gängse skalan medan LA-domaren ligger i snitt fem till tio procent lägre.

Bortsett från besvikelsen över halvbra resultat i de två sista tävlingarna har Sara och Fridolt haft en enastående säsong. Vem kunde tro att de från förra sommarens enstaka LC-seger skulle utvecklas till ett stabilt LA-ekipage. Samma för Ebba. Först en strålande försäsong med Mary och i höst ett DM-brons med Winston. Och det viktigaste av allt, glädjen över att denna hyperkänsliga ponny fungerar under ryttare igen.

För egen del tänker jag plocka fram min gamla käpphäst igen. Sommartid året om. I söndags var det dags att gå över till det som kallas normaltid. Att från den ena dagen till den andra släcka lampan på himlen en timme tidigare.  Det är inte normalt. I varje fall inte för oss som sysslar med hästar. Det är stöld, stöld av dagsljus. /Aina.

Och i dag skiner solen

Evelina och Kiraya plockade hem segern i Jonstakas KM för ponny.

Knäskurade jag köksgolvet? Plockade jag in blommor i blått och gult? Jag gjorde varken det en eller andra i söndags. Var det mitt fel? Många av oss som är involverade i ridsporten live eller på distans har så små tricks för oss, när våra nära och kära tävlar.

Så här långt har ni säkert räknat ut att andra lagomgången gick åt skogen för Ebba och Sara och laget från Falbygden och Vartofta.  Sara och Fridolf höll sig på mattan någorlunda men Winston…. Han är väldigt glad numera även på hemmaplan. När han kommer på tävling blir han ännu mer uppspelt. Stojande ungar och en hund, som dök upp utan förvarning, fick honom att tappa koncentrationen – och poängen. I det här läget hade nog inte ett nytorkat köksgolv hemma hos mig räddat situationen. Helst vill man att det ska gå bra varje tävling. Det är bara att konstatera, att det gör det inte. Motgång föder framgång, sägs det. Hoppas att det stämmer.

För övrigt hände det faktiskt något riktigt roligt på ponnyfronten i helgen. Jonstaka Ridklubb, som Annika och jag tillhör, höll sitt klubbmästerskap i dressyr på lördagen. I ponnyklassen försvarade Evelina Olofsson och Kiraya sin titel från förra året. I lilla JRK är de flesta ryttarna kvinnor i sin bästa ålder. Efter att ponnyernas vandringspris varit vilande i många år, har vi äntligen tävlande ponnyryttare. Evelina som fick ihop nästan 70 procent i Lätt B:2 hade i år konkurrens av ett annat ekipage. Det tar sig. Ännu fler ponnystarter nästa år?

Vad som gläder oss i Team Fix extra mycket är att Kiraya (Veronas Bo-Gi – Fix Felicia uppf Anna Olofsson) är moster till Winston och hans syskon. Däremot kan vi inte tillgodoräkna oss några släktpoäng hos ekipaget som vann ridhästklassen utom möjligen Lisa Albertsson, ryttarens dotter, som red Fix Mary innan Ebba tog över. Grattis ändå, Anne Albertsson och Harriet! /Aina

PS. Tolka rubriken som ni vill. Solen sken faktiskt en liten stund i måndags förmiddag, när jag började skriva det här inlägget.

På Kiraya sken en blågul rosett

 

Surrigt och snurrigt

Andraplacering för Allianslaget Vartofta-Falbygden. Glada tjejer; Ebba Lagerstrand, Fanny Norling, Sara Silberg och Ebba Silberg. Foto: Lousie Norling

I vanliga fall när Ebba och Sara tävlar tittar jag ideligen på klockan, springer mellan köket och datorn. Ska jag våga klicka fram Equipe? Har resultatet kommit? Men i söndags tappade jag kollen. Det har inte hänt förut.

Det finns en förklaring. Alla pratglada besökare på årets pumpamarknad i Kuragården. Gamla vänner och nya vänner. Och Amerikaklockan hemma på vinden. På Annikas bild från ett besök hos biodlaren Inga-Karin hade jag sett en klocka med ett likadant motiv, en bikupa. Hon berättade att det uret hade hon köpt av en granne till oss. Ett märkligt sammanträffande. När Inga-Karin dök upp i söndags bestämde jag mig för att åka hem och hämta klockan på vinden. Vi ville båda veta om det verkligen fanns två klockor med samma udda motiv. Ett segelfartyg eller ett vackert landskap men en bikupa – det var väl inte den bild som prydde väggen i var mans hem?

När jag svänger in på vägen mot vårt hus ser jag Bonnie beta i hagen. -Oj, tänker jag. -Det är en timme sedan Sara och Ebba red. Jag rusar in, inte upp på vinden utan till datorn. Det har gått jättebra för Sara och Fridolf, en andraplats, och halvskapligt för Ebba och Winston. Laget, en kombination mellan Falbygdens hästsportförening och Vartofta, blev tvåa.  Hämtar klockan, dammar av den värsta smutsen efter den sekellånga vistelsen på vinden, åker tillbaka, lägger ifrån mig klockan på ett bord och ringer Hillevi för att gratulera till lagets andraplats. Det surrar av röster omkring mig. Jag lyckas uppfatta att Ebba vann individuellt men Sara då, som låg mycket bättre till. Jo, hon hamnade utanför placering. Snurrigt värre. De två kategori B-ekipagen presterade bättre än de större ponnyerna denna gång. I vanliga fall brukar det vara tvärtom.

Till saken hör att Winston var på bushumör. Det kostade men poängen räckte ändå till vinst. Han var glad, konstaterade lagledande Hillevi som förklaring till buset. Och alla fyra lagryttarna var förstås också glada över de blå rosetterna från Nygårds RS. Omgång 2 i division II går i Tranemo om två veckor. Och jo, de två Amerikauren med bikupemotiv är identiska men vårt är tyvärr ganska skruttigt./Aina

Släkten är bäst

Robban och Kingen

Om en släkting gör något bra. Visst blir du stolt och glad. Släkten är inte alltid värst. Ibland är släkten bäst.

För två veckor sedan hade Avelsföreningen Svensk Ridponny sin riksutställning i Bollebygd. Samma helg gick DM i dressyr för ponnyer i Västra Götaland. Fix Winston och Ebba red hem bronsmedaljen. Denna roliga nyhet berättade vi om i förra dagboksinlägget. Så nu förstår ni varför Team Fix inte visade någon ponny på riksutställningen. Desto roligare att Likstahöjdens Anemon, en släkting till våra ponnyer, blev reserv Best in Show.  Skimmelstoet, klassvinnare med 42 poäng, härstammar till RP 100 Kingsettle Tankah i andra led liksom Fix Julie, mamma till Winston och hans syskon. Anemons mamma är ett connemarasto, Julies pappa är RC Juno Rory, alltså samma kombi som i vår avel.

Best in show blev RP-hingsten Nässlehults Nobelium med samma poäng som Anemon. Jag minns Nobelium som spenslig ett-åring på riksutställningen i Billdal. Sedan dess har han vuxit till sig, blivit godkänd för avel och visat sin hopptalang på tävlingsbanan. Förra helgen ställde Bis-vinnaren upp i lag-SM i fälttävlan. Därför representerade Anemone ridponnyerna på Årets ponny i samband med ungponnychampionat i Vetlanda samma helg.

I vanliga fall hör även Anemon hemma på tävlingsbanan. Läs mer om denna allsidiga ponny i ryttarens blogg

. Det är nu snart 30 år sedan Robert Lundberg då 25-åriga hingst Kingsettle Tankah blev godkänd för ridponnyavel och anledningen till att Avelsförening Svensk Ridponny bildades. Rätt fantastiskt att denna hingst fortfarande gör sig påmind såväl i utställningsringen som i tävlingssammanhang./Aina.

Nu är han där – igen

Grattis Ebba och Winston till DM-bronset, Foto: Sara Silberg

Många är det. Kan inte hålla ordning på alla. Nu har även Ebba och Fix Winston gjort det. Vunnit brons på ett mästerskap, alltså.

Medlemmarna i Team Fix har flaxat runt lite varstans under den gångna helgen. Annika satt fast i en leråker hos Strömma Farmlodge. Ett öde som hon delade med de flesta bilburna besökarna på matdagarna i Tvååker med den skillnaden att besöket för hennes del  var ett uppdrag i jobbet på HN. Morfar och jag hade åkt till Arboga i Västmanland för att delta i ett skoljubileum. Hillevi, Ebba och Sara med Winston och Fridolf i transporten drog till Alingsås och DM i dressyr (Västergötlands ridsportdistrikt).

Morfar och jag startade vår utflykt redan på torsdagen med övernattning i Sätuna. Vi hann fram i tid så att jag kunde hänga med på träningen hos Anneli Borgh i Källby. Jag visste att Winston hittat sitt gamla jag igen, men att han var SÅ bra, det var en överraskning.  Och inte bara för mig, tror jag. Även Anneli verkade förvånad.

Man vinner guld och tar silver eller brons. Jag vet det, men den här gången handlar det om en seger oavsett valören. För ett år sedan var söndagens bronsmedalj lika avlägsen som månen. Vägen dit har varit lång, snårig, påfrestande och oviss för de inblandade, Winston själv, Ebba och mamma Hillevi. Förra vårens starter i nationell klass gick inte riktigt enligt planen och på försommaren visade Winston tydligt att något var fel. Men vad, det var till en början inte helt lätt att sätta fingret på. Det blev en lång viloperiod samt byte av sadel och flera resor till sadelmakaren Kristin Krantz i Mjölby, som stoppade om den nya sadeln allt efter det att Winston återfick sin muskulatur. Under vintern och våren har Ebba tålmodigt och noggrant följt träningsprogrammet för att bygga upp ponnyns muskler och kondition igen.

Nej, Winston gick inte lika superbra i söndags som på träningen i torsdags men tillräckligt bra för en bronsplats bland de tolv ekipage som gjorde upp om DM-medaljerna. Stallkompisen, Saras Fridolf, brallade bort åtskilliga poäng i galoppen och även Winston upplevde stundtals miljön i ridhuset som hotfull. Men ändå. Drygt 68 procent i Lätt A1P, det är mer än godkänt. -Nu är han på banan igen, konstaterade en glad Ebba på söndagskvällen, efter det att hon och Sara i det begynnande höstmörkret ridit Mary och William på de omgivande grusvägarna.  Dagen till ära hade pappa Johan monterat lampor i belysningen  runt ridbanan. Skönt att som omväxling till ridning på mörka vägar kunna rida några av veckans träningspass på en upplyst ridbana. Se, det var en ljus söndag!

Nu är jag hemma igen och tar hand om Bonnie. ”Fridolf är bäst”, skrev Sara i somras på den vita tavlan i vårt stall. Ja, Fridolf är bäst. Han också! Vem kunde för ett år sedan tro, att den lilla busen skulle kunna starta Lätt A nu?/Aina

 

Grattis X två

Sara och Fridolf

-Idag skulle jag inte rida fel väg. Det var mitt mål, berättade Sara när hon ringde efter lördagens Lätt A4-debut med Fridolf i Ulricehamn.

Det målet klarade Sara galant. Inga större missar och med marginalen på deras sida blev en det en blågul rosett för ekipaget.

Rätt väg och de trasiga turstrumporna på, då går det bra. Lätt A4 är det svåraste programmet en kategori B-ryttare rider. Många krumelurer att komma ihåg.  Värdefull erfarenhet att ha i bagaget, när det är dags för någon av stallets D-ponnyer.

Grattis säger vi även till mamma Hillevi, som fyller år idag. Den läsvärda presenten kommer som vanligt i postlådan varannan vecka. /Aina

Hillevi tar sig en svängom med en av de röda männen på Johans 50-årsklas.

Det gjorde vi bra, Peder och jag

Va? Hon var ju inte ens där. Är det så ni tänker, när jag nu utnämner mej som en i det vinnande teamet runt EM-segrarna Peder Fredricson och All In?

Noggranna förberedelser ingår i framgångskonceptet. Det har jag förstått. För min del gick jag ”all in” i EM-förberedelserna vid midsommartid.  Det fanns inget annat val än de svenska färgerna, när penséerna i stallets fönsterlådor skulle bytas mot sommarblommor.  Inhandlade fyra plantor knallblå hänglobelia och två petunior i en något ljusare blå nyans till halva priset hos Träslövs Trädgård. Den blå växligheten fick sällskap av gul tagetes, som Annika dragit upp från fröstadiet. Vi är många som är delaktiga i helgens blågula framgång på Ullevi.

Till skillnad från övriga i Team Fix har jag följt EM från hemmaplan, lyssnat på radion och läst Tidningen Ridsports webb. Annika och kompisarna i Jonstaka Ridklubb har från läktarplats njutit och inspirerats av dressyren, hejat fram det svenska bronslaget och förundrats över Therese Nilshagens genombrott på hingsten Dante Veltino. Sätuna-gänget satsade på Falsterbo och tänkte avstå från Göteborg men ändrade sig.  På Falbygdens dressyrtävling för ridhästar helgen före EM, där trion Silberg plus Annika var funktionärer, vann Ebba två biljetter till lördagens hoppklass (för yngre ryttare) på Ullevi. Själv kunde hon inte utnyttja biljetterna; Ebba hade lovat att ta hand om hästar och hundar hemma hos bortresta goda vänner. Istället åkte mamma Hillevi och Sara till Göteborg.

Nu finns det faktiskt fler med turen på sin sida i denna story. Hitresta Kicki Linnell från Portugal och dottern Frida från Nossebro vann i en tävling på EM två biljetter till söndagens höjdpunkt. Vinnarna hade förhinder och överlät biljetterna till Annika som lät dem gå vidare till Hillevi och Ebba, som förunnades att uppleva denna svensk ridsports historiska seger på plats.

Jag då? Jo, jag sprang mellan teven och köksradion; vågade inte titta när Peder och All in hoppade utan lyssnade på Christian Olssons och Maria Gretzers redan nu klassiska referat. Oj, oj, oj, så nervöst. Så gott att sedan slå sig ner i gröna fåtöljen framför teven och se den svenska flaggan hissas mot en klarblå himmel. I vanliga fall är jag inte mycket för nationalism och nationsgränser men i sådana här sammanhang blir jag hur blågul som helst. Då är vi alla segrare. Tack alla! Tack Peder och All In!/Aina

Per Johansson från Varberg, och pappa till syskonen Ingvarsson med Robin i spetsen  åkte med Fredrik Persson som groom