Dagens outfit

Alla hästar firar födelsedag på nyårsafton

Vad ska jag ta på mig? Denna eviga fråga drabbar oss i alla åldrar från förskolebarn till äldreäldre. Och i stallet också.

God morgon! Jo, oftast hälsar jag hästarna ”god morgon”, när jag sliter upp stalldörren. Är jag sen, hör jag hur Bonnie skrapar tänderna mot boxgallret. Det betyder: ”Skynda dig, vi är hungriga.” Jag pytsar ut blötlagd lucern och toppar med havre. Ytterst lite till Bonnie och mer till Estelle, som står i växten. Simon, stallkatten, påkallar också uppmärksamhet. Spinner och jamar försynt innan torrfodret skramlar ner i skålen.

När frukosten är serverad kommer stunden då jag ska ta beslut om dagens outfit. Bonnie är  klippt, så hon har täcke på sig i hagen men inte i boxen på natten. Jag känner på täcket som hänger på tork efter gårdagens regn. Nej, det är fortfarande fuktigt på insidan. Duntäcket är för varmt. Det får nog bli det gamla regntäcket, det håller bra mot blåsten men är inte regntät. Så där håller jag på och velar fram och tillbaka. Tur att Bonne ”bara” har tre täcken.

En annan tanke slog mig, när Annika lämnade hästarnas pass till mig efter veterinärens besök häromdagen (den årliga influensasprutan). Hur gamla är Bonnie och Estelle? Hästars ålder räknas inte från deras födelsedag utan vid nyår. Estelle är alltså tre år. Det är i den åldern hästar börjar skolan. Bonnie, då? Jag var tvungen att kolla i passet,  född -95. Ja, tänk om man fick räkna bort några år!/AINA

Det kommer att bli mer än bara havre och lucern till de hästar som är duktiga eller helt enkelt bara är söta.

Annonser

Ett under har skett – eller två.

När juldagsmorgon glimmar, jag vill stallet gå. Nej, hon sa inte riktigt så. Men närapå.

Till Hajvägen kom det dubbla tomtar i år.

Det kom långväga gäster på julafton. Familjen Silberg från Sätuna firade jul här hos oss. Innan vi åkte till familjen Karlbom i Läjet för att äta julmat,  hjälpte Ebba mig att ta in Bonnie och Estelle. Samtidigt erbjöd hon sig att fodra nästa morgon. Jaja, tänkte jag, vi får väl se vem som vaknar först.

Undrar vem som blev mest förvånad över undret i stallet på juldagsmorgonen, hästarna eller jag, som vaknade av att någon gläntade på sovrumsdörren vid halvniotiden. Dags för stallet, konstaterade jag och tassade in till Ebba, som låg och läste. -Bonnie och Estelle är ute och jag har mockat, berättade hon. Det visade sig att Ebba satt telefonen på ringning klockan sju och gått ut i stallet.

I motsatt till Bonnie och Estelle är hästarna i Sätuna vana vid tidig frukost. Familjen Silberg åkte hem redan på juldagen och på annandagen var Sara den morgontidiga i stallet. Skyndade sig att rida Fridolf och Wille inför dagens planerade utflykt till skidbacken i Falköping tillsammans med grannflickan Ellie. Men ack, det blev en utflykt med förhinder. Halsont och hög feber. Stackars Sara, som gillar att åka utför, tillbringade resten av dagen i tevesoffan under en filt. Dessbättre frisknade hon till ganska snabbt  och är nu i farten som vanligt.

Nästa under inträffade redan  i mellandagarna. Emma, som hälsar på våra hästar ett par gånger i veckan, har en hjälpsam pappa. Han kom för att fixa dörren till Estelles box, något som länge stått på min önskelista. Med hjälp av hemmavarande manfolk lyckades de greja den motsträviga dörren på nolltid. Jag, som av gammal vana tar i för kung och fosterland, åker nu baklänges i stallgången, när jag öppnar boxförren på morgonen. Så lätt går den. Det tackar jag för.

I kväll plockade Annika in hästarna tidigt. Vi vet vad som väntar på nyårsafton. The same procedure as every year. Okey, Bonnie och Estelle. Ni får lite extra hö senare ikväll, så att nyårsnatten inte blir alltför lång innan frukosten serveras.  Gott Nytt år!/Aina

I år kommer det att vara ett lite mer stillsamt fyrverkeri på torget i Varberg, till glädje för både hästar och hundar.

 

N

¤¤¤GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR¤¤¤

Vi önskar alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. 2018 bjöd inte bara på välryktade ponnyer på tävling. Torkan gjorde att vi verkligen fick tänka till kring hästarnas utfodring. Tänk vad lyckliga vi blev över ett lass halm. Nu hoppas vi att 2019 kommer att bli lite lättsammare väderleksmässigt./Annika

Överraskningar, stora och små….

Bajs, ja.  Bajshumor? Knappast. Det som händer i vårt stall är på allvar. Eller hur, Estelle?

Jag hade mockat klart,  kört ut skottkärran och skulle lägga in ren halm i Estelles box. Det var då  jag slängde en blick mot den blå krubban, som till hälften var fylld med ett mörkbrunt innehåll. -Va, åt hon inte upp lucernen som hon fick som kvällsmat? Konstigt för morgonhavren har hon ju käkat upp, tänkte jag, innan jag gick i närkamp med det bruna, lucern och hö som vandrat ut sin rätta väg men på fel ställe. -Estelle, du vet väl att frukosten serveras genom luckan. Hur smart är det då att bajsa i mathon?

Överraskningar av den här sorten får man räkna med i ett stall. Värre än bajs i krubban är faktiskt motsatsen. En morgon utan inget bajs i boxhalmen. Då är det illa.

Jag kan för övrigt också rapportera om flera smakfullare överraskningar. Förra veckan kom det upp namntavlor på boxdörrarna, resultatet av Annikas pyssel vid datorn. På väggen under stallplaketterna från fornstora dagar hänger gröna girlanger med röda kulor. Inte nog med det. Den maffiga dörrkransen, återanvänd så klart, har inför julhelgen förärats gyllene  kastanjer bland det gröna. Skitsnyggt!

Om Team Fix i Sätuna hunnit julpynta i stallet vet jag inte. Förmodar att de har haft fullt upp med annat. I lördags anordnade  ungdomssektionen i Falbygdens Hästsportförening  sitt årliga jularrangemang med många festliga programpunkter. Bilderna på Facebook satte myror i huvudet på mormor i Varberg. Ryttare utklädda till tomtar på ponnyer med renhorn? Kunde det vara?  Jodå. Ett av ekipagen var förstås Ebba på Winston.  Och att Winston var den sötaste ponnyn av alla….  Det kom absolut inte som någon överraskning för oss i Team Fix./Aina.

Det är både och

Lite suddigt bakat av Aina

Mössan är för stor. Imma på glasögonen. Nej, jag gnäller inte utan konstaterar bara fakta.

De senaste dagarna har vi haft minusgrader. Sol och vindstilla på dagarna, så varför klaga över att mössan glider ner över pannan och glasögonen immar igen, när jag hämtar varmvatten i pannhuset. Jag blandar varmt vatten i hästarnas vattenhinkar i hagarna. Läste på Facebook att Husaby Hästklinik varnar för kolik, när kylan sätter in och hästarna inte får i sig tillräckligt med vatten.

Våra två ponnyer, mor och dotter,  går i var sin hage just nu. Bonnie råkade ut för en incident härom lördagen tillsammans med sin nya ryttare Emma, trampade i ett hål i marken och gick omkull. Emma klarade sig dessbättre oskadd. Bonnie drog på sig en skada och går i en mindre sjukhage på dagarna. Även om hon har återhämtat sig förvånansvärt snabbt för sin ålder räknar vi med en lång konvalescens. Matlusten och humöret är inget fel på.  Härom morgonen, när jag tog ut Estelle först, markerade hon tydligt sitt ogillande med en spark i boxväggen: ”Vad är detta för nymodighet, här är det jag som går ut först.”

Estelle ser till att jag håller igång. Hon hittar fortfarande ollon under eken. Medan jag räfsar allt vad jag orkar, lägger hon mulen in till mitt öra: ”Lyssna, jag knaprar ollon. Gottigott.” Vad kan jag annat göra än att räfsa och hoppas att den farliga garvsyran har klingat av vid det här laget.

Nej, det här med hästar är ingen lätt lek. I söndags drog Ebba med sig mamma mamma Hillevi på tränaren Pether Marknes clinic i Linköping. Jag pratade med dem på hemvägen och frågade. -Vad lärde ni er då? Svar: -Det är svårt att rida Grand Prix och hästar är olika precis som vi människor. Det måste man acceptera.”

Nej, det blir inte alltid som man vill. Dagens pepparkaksbak går inte till historien som det mest lyckade, även om jag vet att burken snart står tom. Det är såna smällar man får ta.  Jag  letar jag fram ett annat recept närmare jul och gör ett nytt försök./Aina

Nu tränar vi bara

”Jag minns hur du sprang efter bussen.” Det är inte första gången jag hör den kommentaren från jämnåriga, som åkte till skolan med samma buss som jag. Senast hände det i fredags.

Det stämmer. En snäll chaufför backade flera hundra meter för att plocka upp ungen som sprang efter bussen. Tydligen det mest bestående intrycket jag gjorde  under min skoltid.

På den vägen är det fortfarande.  Det tycks inte hjälpa hur mycket en obotlig tidsoptimist tränar på ett komma tid. För tränar gör jag på både det enda och det andra. Just nu tränar jag på att förlika mig med att det är mörkt så tidigt på eftermiddagen. Vill inte påstå att jag varken har lyckats eller misslyckats  med  min träning.  Läste någonstans ”att du har inte misslyckats förrän du börjar skylla på andra”. Det kan vara bra att hålla i minnet om  träningen inte ger förväntat resultat.

Under vinterhalvåret ligger Ebba och Sara lågt på tävlingssidan med Winston respektive Wille.  Däremot tränar de som vanligt. Det gäller att hålla igång trots mörka kvällar, att inte ge upp även om det tar emot ibland.

En som också tränas så smått är vår Estelle. Numera låter hon sig longeras i lina, hon accepterar sadel och träns. Ja, hon tillåter faktiskt att en lätt person hänger över ryggen. Mer kan man inte begära av en tvååring./Aina

 

 

Han gick sin egen väg

Nu lever han  i minnenas värld – lilla, fina shetlandsponnyn Kalle som varit till glädje för så många. Sent i tisdags kväll för en vecka sedan berättade Hillevi den sorgliga nyheten. Hon hade hittat Kalle död i hagen.
Alla känner honom som Kalle men hans riktiga namn var Charad. Kalle fyllde 30 år den 20 april.  Vi lärde känna Erica Munter, när hon köpte vår Fix Julie som ridponny till sina döttrar. Några år senare erbjöd  hon Hillevi att köpa stallets lilla maskot till Ebba, som då var ett och ett halvt år. Ni kan räkna själva; Ebba är 18 år nu. Det känns som om Kalle  alltid har funnits hos Hillevi och hennes familj i Sätuna.
Så många ljusa minnen som denna ponny lämnat efter sig. Barnkalasen när Hillevi spände Kalle framför sulkyn och kompisarna från dagis bjöds på en åktur. Ebbas treårsdag när vi var där; mormor, morfar plus moster Annika och Sven-Arne som slöt upp efter en lillsemester på Visingsö i sällskap med goda vännen Karin och hennes son Tor. Födelsedagsbarnet och Tor turades om att rida på Kalle innan festen började.
Åren gick. Nästa ryttare blev förstås lillasyster Sara, fem år yngre än Ebba. Sedan tog grannbarnen över. Kalle har ställt upp för alla.
På senare tid har Kalle  mest lunkat omkring i hagen tillsammans med stallkompisarna. Med ålderns rätt har han då och då gjort utflykter även utanför hagen.
Shetlandsponnyer är kända för att nå en hög ålder. Kalle var frisk  intill sin sista dag utom att han på sistone tappade lite i vikt. I måndags morse traskade han ut i hagen som vanligt. Så här berättade Hillevi:
“Han gjorde aldrig något väsen av sig. Brukade gå kvar en stund extra i hagen, när de andra gått in. Nu fanns han inte där utan låg död på ett ställe där man inte kunde se honom. Han hade dragit sig undan precis som en katt gör, när den är färdig med livet.”
Kalle levde ett gott och långt liv som en älskad ponny. När det var dags somnade han i sin kära hage utan förvarning eller på tecken på smärta. Det var som om han  ville  skona sin familj från ett tungt beslut. Kalle gick sin egen väg. /Aina

Ekar

Kratta, kratta, kratta…. Ni hör hur det ekar. Eller ekar det bara i min skalle. Det dåliga samvetet som gör sig påmint.

Ekar blir med åren omfångsrika. Vet inte åldern på eken i hästhagen. Den är mäktig och varma sommardagar skänker den våra hästar skön skugga. So far, so good. Med höstvindarna kommer ångesten. Knaprar hästarna nerfallna ekollon. Då riskerar de att få i sig det farliga garvämnet som kan slå ut njurarna. I år har ollonen varit större och fler än någonsin. Bonnie och Estelle har fått hålla till godo med enbart gräshagen en hel månad. Vi har länge krattat och öst i skottkärran. Varje morgon har det legat nya ollon på marken tills för någon vecka sedan. Då hade vår ek fällt hela årets ollonskörd. Och äntligen.  När denna soliga söndag gick mot kväll,  krattade jag och fyllde  två skottkärror med ollon.

Slutkrattat? Ja, men har ekot tystnat? Nej, var gång jag slår på pumpen för att fylla  hästarnas vattenkar i gräshagen hör jag ett eko från i somras. -Mormor, om du trycker sakta på strömbrytaren  går pumpen igång. Jag är tacksam mot Sara som lärde mig knepet med pumpen. Sedan dess har jag inte längre behövt be någon annan i familjen om hjälp. En  skön känsla.

Oftast är det små händelserna som ger glädje. Som när jag ringde Hillevi förra söndagen och frågade: -Vad gör ni? Och fick till svar: -Sara och jag har varit ute och ridit. Och nu ska Ebba rida. Hon kom precis hem efter att ha övernattat på ridklubben med ungdomssektionen.

Livet med hästar är så mycket mer än bara tävlingar.  Tråkigheter ibland, javisst, men också så många roliga minnen från de små sammanhangen i vardag och helg./Aina