Rapport från dimmig söndag

Bonny fick gå ut med täcket på idag, och Estelle skall i vanlig ordning hälsa om någon kommer fram till staketet.

Vaknade av att solen sken in i sovrumsfönstret. Åh, det blir en lika skön vårdag som igår, tänkte jag. Tji fick jag. Innan jag hann kravla mig  ur sängen försvann solen och snart lägrade sig dimman.

Under den gånga veckan besökte Ebba det forna förintelselägret i  Auschwitz utanför Krakow tillsammans med sina klasskamrater i Ållebergsgymnasiet i Falköping. Den hemmavarande stallpersonalen i Sätuna red de fyra ponnyerna. Mamma Hillevi höll igång både Winston och Mary. Sara  tränade förutom sin egen lilla Fridolf  även Wille, stallets maxade D-ponny.

Enligt planen skulle Ebba starta Mary i LB i dagens regionala tävling i Grästorp. Mary har haft ett längre tävlingsstopp i väntan på sin nya sadel. Hemma igen kände Ebba att hon ville vänta med nystarten för Marys del. -Jag vill att det ska bli en bra upplevelse. Hon behöver stärka sig mer. Ett klokt beslut. Istället blev det Sara som debuterade med Wille i Lätt C. Premiären avlöpte väl, både ryttare och ponny skötte sig med den äran. Lite trist att poängen inte motsvarade upplevelsen. Kanske var det dimmigt även i Grästorp denna söndag.   

Här hemma fick Bonnie ta på sig täcke igen innan Annika tog ut henne och Estelle i hagen i morse. Inte på grund av kylan utan  för att Jaya skulle slippa rida en blöt häst. Regnet hängde i luften redan då. På sistone har Estelle gått igenom samma förvandling från ful ankunge till svan som storasyster Mary på sin tid som tvååring. Så sakteliga tränas vår yngsta ponny  inför första ensamresan med transport. -Hon går uppför lämmen och är halvvägs inne nu, rapporterar Annika.

Det är mycket som ska göras på våren. Igår, soligaste lördagen hittills, lagade  Annika med hjälp av sambon Sven-Arne och Jaya, Bonnies ryttare, stängslet kring gräshagen. Redan nu märks det att gräset spirar efter regnet. Snart är det dags för det efterlängtade vårutspringet i gräshagen;/Aina

Vi har ingen ny bild på Sara och Wille. Men en sex år gammal bild rån när Wille hade gått kvalitets.

 

     

Annonser

Påskgodis

Kransen på stalldörren slipper numera det lite gulnade julpyntet och har antagit en lite mer vårlik look.

Sex av tio svenskar vill ha godis i påskägget och inte strumpor eller andra nyttigheter, källa Sveriges radio. Vet flera i Team Fix som instämmer inklusive morfar i familjen. Godisäggen är tradition liksom morfars gnäll över varför just han får ett så litet ägg.

En som knappast klagar på sin påskpresent är hoppryttaren Henrik von Eckerman. Stjärnan i hans stall, Mary Lou, har fått en svensk ägare, familjen Tovek i Ätran. Dottern Evelina Tovek, som numera är stationerad hos Henrik i Tyskland, har förstås haft ett finger med spelet. Det känns tryggt för alla inblandade (svensk ridsport inräknad) att Mary Lou stannar hos sin ryttare och dessutom får tävla under svensk flagg även i OS. Förutom kapacitet och tävlingsinstinkt av guds nåde har detta sto begåvats med ett vackert namn, som hon delar med en av våra ponnyer, Fix Mary. Här tar vi alla tillfällen att spegla oss i andras stjärnglans.

För egen del avstår jag från godisägg men blev uppriktigt glad över att Hillevi gav mig lite beröm för att jag lyckats sy ihop referatet från hoppclinicen i Kungsbacka på Tidningen Ridsports webb. (Annika nämnde om clinicen i vårt förra dagboksinlägg). Även om jag hoppar på kryckor sedan några veckor tillbaka är inte hoppning min starka sida.  Men en sak snappade jag, att ryttaren redan före hindret ska ha klart för sig vägen efter hindret. Exakt samma koncept som jag tillämpar i trappor,  tänk efter före och sätt ner det friska benet först. Ungefär som att landa i rätt galopp efter ett hinder.

I morgon (annandag påsk) väntar nya utmaningar på Team Fix. Ebba och Sara tävlar Winston respektive Fridolf i Nossebro. Hoppas, hoppas…Vad Annika och jag har för roligt på programmet är en hemlighet. Än så länge./Aina

En som har haft mycket vinterkläder i form av täcke och en tjock päls är Bonny. Men nu får hon gå utan täcke. Men det är mycket päls kvar innan man kan se en blank och fin sommarpäls.

Nu är säsongen igång.

Ebba och Winston efter en stabil insats i LA P:1 som resulterade i över 65% och en andraplacering.

Det här vädret alltså, man blir ju helt matt. Men nu orkar vi inte sitta inne och vänta längre.

I söndags ställde vi ju om till sommartid utan att våren ens hade börjat, och i lördags var det säsongspremiär för Ebba och Sara på hemmaklubben Falbygdens Hästsportsförening.

Sara var först ut och gjorde en fin ritt i LA:1 på dryga 65% men konkurrensen i hennes klass var hård så det räckte inte till placering.

Sedan red Ebba en stabil LA:P1 med Winston och i den klassen räckte de knappa 66% ekipaget fick till en andraplacering. Länge ledde de klassen men sista ryttaren gick om  med några ynka poäng.

Vi är väldigt glada över att  Winston är tillbaka på tävlingsbanan igen efter ett längre uppehåll. För ett år sedan trodde jag att han skulle behöva pensioneras. Men Winston hade helt enkelt vuxit ur sin sadel och kunde inte röra sig i den gamla. Sen kan jag nog ibland hålla med Ebbas pappa Johan att våra uppfödningar är lite tetiga.

Helgens prestation gjorde också att Ebba och Winston återigen är kvalade till nationell klass. Det långa uppehållet hade gjort att de inte kunde tillgodoräkna sig ett av de tidigare kvalen.

Om ni vill se en bild på Sara och även en på Hillevi kan ni läsa Anna Nybergs referat på klubbens hemsida.

Nu är det påsklov för Sara och Ebba, och till helgen är det nya tävlingar på gång.

Förresten så fick jag igår reda på att Ebba har fått sommarjobb på Skara sommarland.

Igår kväll var jag och Aina som fortfarande hoppar på kryckor på en hoppclinic i Kungsbacka med Sylve Söderstrand och Angelica Augustsson Zanotelli. Läs det referatet på Tidningen Ridsportss webb

och i morse vaknade vi till ett vitt Varberg. Så våren som är på gång fick göra en tvär halt , och tom rygga några steg

Så här såg det ut i Varberg på tisdagsförmiddagen. Skrothögen till vänster är möbler till utserveringen som byggs på andra sidan gatan och som skall öppna om två dagar.

Den som väntar….

Folvisning med kritiskt granskande blick hos Gustaf Johansson i Hyltebruk

I helgen som gick fick vi äntligen till det. Vi firade Saras 13-årsdag i efterskott. Och så bra det blev. Den som väntar……

Vi, morfar och mormor, åkte från Varberg till Sätuna på fredagen. Då hann vi bara säga hej innan Hillevi och döttrarna försvann med Winston och Fridolf i hästtransporten för träning hos Annelie Borgh nära Lidköping. Som de flesta fredagar, alltså.

Vi åkte från barmark till ett snötäckt landskap. Strålande sol och vindstilla på lördagen. Ebba uppe i ottan som vanligt, matade hästar, red Winston och släppte ut resten i hagarna. Mary vilade i väntan på att hovslagaren skulle komma men hon gillar sin nya sadel. Då är vi andra också nöjda.  Vuxenkalas på lunchen (barnbarnens farmor Valborg kom också) plus Elli, Saras jämnåriga kompis som bor mitt emot den lilla bygdegården, på andra sidan av hästarnas hage. Sätuna är lite som Bullerbyn, tätt mellan hus och gårdar.

Ebba och Sara hann rida Wille respektive Fridolf före lördagens nästa programpunkt, Avelsföreningen Svensk Ridponnys årsmöte i samband med hingstvisningen på Grevagården nära Skövde. Under åren har det blivit rätt många årsmöten i den föreningen för min del. Numera har jag inget uppdrag men ville passa på när tillfället gavs och Hillevi ställde upp som chaufför. Roligt att även Ebba hängde med. Ganska mycket folk på mötet och några nya medlemmar. Kände mig stolt när alla presenterade sig och Ebba berättade att hon var mitt barnbarn och tävlar tre !!! ridponnyer.

Årsmötet 2018 kommer att gå till historien som ett av de lugnare. (Varit med på motsatsen också). Styrelsen i sin helhet med Fredric Swan som ordförande omvaldes förutom att Gustav Johansson (mer känd som ryttare, uppfödare och domare på varmblodssidan) gick in på en vakant plats. Känns som den här församlingen vill berika verksamheten med lite nytt tänk och andra ögon. Bra! Årets uppfödarpris gick till Karin Lewin, hingstägare och framgångsrik ridponnyuppfödare sedan många år tillbaka. Lika glad och stolt över sitt pris som jag över barn och barnbarn. Avel som avel.

Hade vi inte haft så bråttom hem (resten av familjen förväntade sig pizza) kunde vi också fått ett pris, rosett i efterskott för Bonnies (Fix Julies) upphöjning till Elit. Rosetten kommer på posten. Det har Marie Andersson, föreningens sekreterare, lovat. Vi får se, annars tänker jag inte klaga högljutt. Vet av egen erfarenhet hur mycket ideellt arbete som läggs ner i föreningslivet. Att hålla igång en avelsförening på riksnivå med allt vad det innebär klarar bara eldsjälar. /AINA

Ebba är en tjej med alla hästar hemma 😀

”Skadad, vad säger du?”

Aina ta det försiktigt!

Hillevi och jag pratades vid i telefon häromdagen. Det händer någon gång i veckan. Jag ringer oftast på helgen och Hillevi, när hon är på väg hem från jobbet. Hon har  haft ”hands free” länge, så jag känner mig trygg.

Vi pratade om lite av varje. Plötsligt frågar hon: Hur är det med skadan? Va? Är någon skadad, det vet jag inget om, ropar jag. Av en viss anledning har jag inte varit i stallet på någon vecka. Min första tanke blir förstås att någon av våra ponnyer skadat sig i hagen och att ”hästskötarna” håller detta hemligt för mig. Så illa var det inte. Hillevi menade min egen skada. Jag har dragit på mig en bäckenfraktur efter ett fall från kökstrappan. Inget att oja sig över, skadan läker med tiden. Det är bara så himla opraktiskt att gå med kryckor. Och mentalt jobbigt för den som vill ha koll.

Här sköter Annika stallet med assistans av Jaya Andersson, som rider Bonnie. Resten av Team Fix, Hillevi, Ebba och Sara, hjälps åt i Sätuna.  Där har de lite mer av allt än vad vi har här. Fler ponnyer som rids och tränas, mer snö och längre att bära vattenhinkar när vattnet i stallet fryser. Och tävlingar. Förrförra helgen Ride and Pay, både Wille och Winston skötte sig bra, och helgen som gick hopptävling på hemmaarenan. Funktionärsjobb, alltså. Ebba skötte insläppet till framhoppningen och Hillevi inledde dagen som parkeringsvakt för att fortsätta som hindervakt och skitmockare. Efter denna insats behövde hon kyla ner sig. Promenad i sällskap med Sara och Fridolf medan det regnade på tvären. Föreställer mig att det kändes som när jag avslutar duschen med kallt vatten – fy så hemskt men gott efteråt.

Snart börjar tävlingssäsongen även för Ebba och Sara. Mycket av framgången består i mental träning. Idag hittade jag Maria Sundins hemsida http://www.equevent.se med goda råd om den mentala biten. Maria och jag känner varandra från förr i valberedningen i Avelsföreningen Svensk Ridponny. Numera är vi båda befriade från det uppdraget. Föreningen har för övrigt årsmöte på lördag på Grevagården i samband med årets hingstbedömning.  Maria tränar hoppryttare hemma i Skåne men hennes mentala råd riktar sig lika mycket till dressyrryttare, inbillar jag mig. /Aina

/

 

Scandinavium 2018

I år var ingen av oss på Scandinavium för första gången på flera år. De mest intressanta inslagen gick ju på vanlig arbetstid :-/, ett inslag som jag gärna sett är detta med Anna Blomgren på Tørveslettens Quattro. Nästa år är det dubbla världcupsfinaler, och det får vi inte missa./Annika

Fredag = städdag, eller?

Helt renstädat är det inte i stallgången trots att Aina bedyrar att hon sopat.

Att städa varje fredag är liksom inte min melodi. Jag städar när lusten faller på. Eller när behovet är stort. Som i dag. Då var det rent nödvändigt att städa.

Hört talas om grekiska guden Herkules, han som blev beordrad att uträtta 12 underverk? Inför det femte underverket befallde kungen honom att städa ett smutsigt stall, som aldrig tidigare mockats ut. Herkules gjorde det lätt för sig. Han ledde in två floder i stallet och simsalabim åkte all skiten ut. Inte lika smidigt gick det när jag städade, men vi tillämpade samma metod, Herkules och jag.

Häromnatten hade vi 8 minusgrader. Vattenledningen i stallet frös. Det händer några gånger varje vinter.  Då hämtar vi varmvatten i pannrummet till hästarna. Lite bökigt är det även om det funkar. I morse var det bara någon minusgrad. Tänkte att vattnet kanske hade tinat under natten. Mycket riktigt, det kom några droppar ur kranen, som jag lät stå öppen medan jag tog ut Bonnie och Estelle. Resten kan ni nog räkna ut. Jag lämnade stallet utan att stänga kranen.

-Har du öppnat kranen i stallet?  Maken som gått ut på eftermiddagen för att lägga in ved i värmepannan hörde att det susade i rören. -Jaa, kved jag, och tänkte på höet. ”Nu är det plaskblött och inte finns det mer hö att få tag i.” Raskt på med gummistövlarna och jag traskade ut till stallet beredd på det värsta. Det kunde varit värre, mycket värre. Vatten i stallgången men såväl hästarnas boxar som hölagret hade klarat sig. Fram med piasavakvasten, jag sopade och sopade för att få ut vattnet. Det skulle inte förvåna mej om jag har träningsvärk i armarna i morgon. I varje fall blev stallgången mer välskurad än vårt ganska oskurade köksgolv denna fredag./Aina.

I lördags funkade vattnet. men det är ett minne blott vid det här laget.

Förtjänar en stjärna

En liten Estelle och Simon

Det regnar, det snöar, det blåser om vartannat. Ingen ordning på vädret just nu. Men solen finns där bakom molnen, det vi ju. Och stjärnorna också.

Estelle är den självklara stjärnan i stallet. För hennes del räcker det med namnet. Av Simon, stallkatten, krävs mer som i går morse. När jag släppte ut honom ur sadelkammaren hoppade han upp på höbalarna. Oj, han bajsar väl inte i hästarnas hö, tänkte jag. Jag hade hört talas om en annan katt som vägrar göra sina behov utomhus och istället besöker kattlådan, när det är tjäle i marken. (Simon har en låda i sadelkammaren men den använder han bara i nödfall.)

Nejdå, Simon bajsade inte i höet. Vår katt är klokare än så. Efter att ha mockat boxarna tömde jag skottkärran på dynghögen. Simon hängde med och till min förvåning ser jag att där i halmen hittade han ett krafsvänligt ställe för ett naturligt behov. I sina bästa ögonblick är han inte bara en smart katt, han är en stjärna, vår Simon./ Aina