Ingen flaggdag (än) men grattis Estelle

Jag är nattuggla av födsel och ohejdad vana, skulle jag tro. Lättja och bristande självdisciplin har ytterligare bidragit till lakansskräcken (Hillevis benämning på mina sena nattvanor).

Natten som gick lyssnade jag på några nattpratare i P4 medan jag diskade det sista efter middag, sockerkaksbak och kvällsmat. Programledarna yrade om att hissa flaggan på grund av dagens namn men konstaterade att än är inte 15 augusti officiell flaggdag. Då vaknade jag till. Estelle och Stella har namnsdag. Tänkte ändå skriva om det här lilla underverket, som varken bits eller sparkas. Nu har hon även slutat dia. Nej, inte prinsessan med samma namn som vår ettåring utan Team Fix Estelle eller Stella som Ebba kallar henne. Stella låter rart, så vem vet, vi andra kanske hänger på Ebbas smeknamn.

Ja, det är knappt så att man vill tala om det, men det har liksom inte fungerat att skilja av Estelle från hennes mamma förrän för någon vecka sedan. Efter sommarbete på Marila gård tillsammans med halvblodsstoet Fame och hennes årsföl Fleetwood har Bonnie flyttat hem till oss, medan Estelle stannade kvar för att lära sig vara utan mamma. De första dagarna gnäggade Bonnie hjärtskärande efter sin dotter. Lite vemodigt att lyssna till eftersom Estelle är vårt 22-åriga ridponnystos sista föl. 

Estelle gillade förstås inte heller skilsmässan men nu har även hon accepterat faktum. Hon trivs med Fleetwood och hans mamma, saknade dem högljutt när hon lämnades i stallet medan mor och son åkte iväg på söndagens fölvisning. Till skillnad mot ett år äldre Estelle är Fleetwood redan en mogen kille, som uppför sig väl även i offentliga sammanhang. Team Fix säger grattis till vår Stella på namnsdagen och grattis till att du äntligen lämnat småbarnsstadiet. Välkommen hem till mamma Bonnie och oss, när det är dags./Aina   

Annonser

Det var ett tag sedan

Vad händer vid frukostbordet? När jag öppnar det senaste numret av Ridsport, möts jag av en härlig bild på en vindrufsig Annika, vår äldsta dotter.  I varje nummer presenteras en av tidningens medarbetare och nu var det Annikas tur.

Inne i tidningen möts jag av hennes bilder på härliga ekipage från det stora dressyrmeetinget i Jönköping. Ja, vi var där. Vi har flaxat runt lite överallt, hemma och borta. Haft många gäster här i Varberg, inte minst Ebba och Sara inklusive Fix Mary och Fridolf. Vi har träffat gamla vänner på annan ort. Det har sannerligen varit fullt ös några veckor. Där har ni anledningen till vår frånvaro i dagboken.

Vad ska vi skriva om, frågade jag Annika. Skriv om Ebbas födelsedag! Mitt i allt fyllde Ebba 17 år.  Vi firade henne på plats och inte som för två år sedan. Då var vi (tre generationer Team Fix) på ponny-EM i Malmö och firade 15-årsdagen i efterhand. Som publik, tro inget annat om oss. Ett av många härliga minnen från Ebbas födelsedagar.

Den här gången smygstartade firandet med kräftskiva på lördagskvällen, kräftor fångade i Flian, tror den heter så, ån som rinner ut i Hornborjasjön. Rätta mej om jag har fel! Presenterna, då? Ingen tjuvstart där. Det höll lillasyster Sara styvt på. Alltså. På söndagsmorgonen, prick klockan åtta, tågade vi alla, sju personer, uppför trappan in i till en sovande? Ebba, skrålande ”Ja, må hon leva”.  Inte oväntat hade alla presenterna någon koppling till födelsedagsbarnets passion för hästar, namnskylt till Marys box, ridbyxor, lindor, bilder på ponnyerna (gissa från vem).

Efter en lång frukost var det dags för Annika och mej att dra vidare till Jönköping medan morfar och Sven-Arne åkte hem till Varberg. Om ni tror att Sätunafolket slog sig till ro, när gästerna lämnat, har ni fel. Nu skulle det bakas inför det fortsatta födelsedagsfirandet tillsammans med farmor Valborg och pappa Johans moster Britta. Mamma Hillevi har utlovat en bild på den fantastiska tårtan, som Ebba dekorerade. /AINA

Läs om Paulindas seger på Ridsports webb
Läs om ponnyerna i Jönköping på Ridsports webb

Hårt arbete lönar sig.

 

Igår var det en riktig arbetsdag för alla i Team Fix. Hemmaklubben (Falbygdens hästsportsförening) för Ebba och Sara hade lokal och regional ponnydressyr.

Aina och Annika var inkallade för diverse arbetsuppgifter. Aina hjälpte till i serveringen, Annika räknade, speakade och var överdomare. Som tur var inte samtidigt.

Ebba groomade ponnyer, medan Sara red och räknade.

Sara gjorde två fina ritter  som slutade strax utanför placering. I LA blev det lite trassel med en felridning. Men poängen räckte mer än väl till ett andra kval för nationell klass. Så nu blir det dags att börja träna bakdelsvändningar.

Ebba och Mary blev bokstavligen fångade av en stormvind. En lite spänd Mary hade en fin inledning med en 9:a i en travökning. Men i början av galoppen kom en rejäl vindpust som gjorde att det slamrade i ridhusportar, smattrade i avspärrningsband, och flaggspel. Det blev hel enkelt lite för mycket för Mary, och där försvann en placering. Men hon landade och fortsatte ritten med flera åttor i galoppen. Mary är mycket stadigare och starkare nu än i våras. Så det kommer att bli jättebra med  mer arbete./Annika

PS.Idag rullar en transport med Fridolf och Mary ner mot Varberg.DS

 

Fix Mary – Den fula ankungen, Ebba berättar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fix Mary – Den fula ankungen

Ja, vart ska man börja? Svansen eller mulen? Jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja. Det jag vet är att jag bara gillar den där Mary mer och mer för varje dag. Denna ponnyn har detmesta som jag skulle leta efter hos en ponny. Jag älskar hennes storebröder, Winston ochWilliam, otroligt mycket men det är något med Mary som säger att hon har det lilla extra.

Det där extra är väldigt svårt att sätta ord på, det bara finns där.
Det där extra har nog alltid funnits där men vi har inte alltid sett det. Under de första åren av lilla Marys liv var hon inte så vacker. Halsen var kort och hon hade en lustig färg.

Alla Fix-ponnyerna har behövt tid på sig att mogna i huvudet och växa i sin kropp. Mary är inget undantag. Egentligen är inte jag heller ett undantag. När jag började skolan var det mesta väldigt svårt, men idag när jag går gymnasiet så går det super bra. Poängen är den att snabbaste resultatet är sällan bäst enligt mig.

Hennes styrkor är utan tvivel bakbenen som har de ”rätta vinklarna”, munnen och arbetsmoralen. Både Wille och Winston är ganska så svåra att få ett bra stöd på, men Mary är annorlunda.

Hennes arbetsmoral är helt fantastisk hon ger alltid det lilla extra.
I år har hon börjat visa sina kvalitéer inne på tävlingsbanorna. Fantastiskt fina % i alla starterna och placeringar i alla stater förutom den första. Svårighetsgraden på klasserna som vi ridit under vårt första halvår tillsammans har varit Lätt C och Lätt B där vi även har ingått i klubbens div 3 lag.

Det har verkligen varit otroligt roligt att vara ut med denna fina dam på banorna och vi har fått massor med lovord från domare, min tränare och andra som man stött på.

Jag kan inte annat en hålla med min tränare Anneli
-Hon är en stjärna.
Det tar sin lilla tid att lära känna en ny häst och jag hoppas att jag ska kunna visa all den kapacitet hon har. Att bara kunna visa henne på banan som hon går på framridningen hade varit fantastiskt!/Ebba

Ett bilspel med bilder på Mary genom åren

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sara berättar om Fridolf

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fridolf är min bästa kompis.
Han kom till mig när jag var nio år och han var nior år. Ja, vi
är födda samma år; 2005.

I början var det väldigt besvärligt, vi kunde inte ens rida på en
volt utan att Fridolf rymde åt ena eller andra hållet.

Med god hjälp från min tränare Anneli Borgh så kan vi nu tävla LA och vi tränar på skolor och enkla byten.

Fridolf är en riktig buse, det är som det kliar i hela honom. Men han är ändå söt och jag har lärt mig väldigt mycket av honom som jag kommer ha nytta av i resten av livet!/Sara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Varför skriver ingen?

Ebba är en tjej me alla hästar hemma 😀

Varför skriver ingen i dagboken? Alla har fullt upp på sitt håll, skulle jag tro.  Förväntade mig ponnybilder och rapport från Annikas utflykt till Sätuna men misstänker att kampen mot ogräset i pumpalandet tar all hennes fritid.

Ibland blir det inte som man tror, det blir bättre. Ni har hört (läst) det förut i vår dagbok. Den här gången handlar det om vår hittills överlevande stallkatt Simon. Varje natt vid mörkrets inbrott? Heter det verkligen så? Det är ju tjuvarna som gör inbrott inte mörkret.  Ni fattar vad jag menar. Med hjälp av lite godis lurar jag in Simon i stallkammaren och bommar snabbt igen dörren. Det gör jag varje natt för att han inte ska lockas på villovägar.

-Simon, Simon, var är du? Det kom ingen Simon när jag ropade i går natt. Jag sprang runt huset. Enda hörbara ljud i natten kom från grannen, som klinkande på något instrument. Han dyker väl upp i morgon, tänkte jag. Men ingen Simon då heller. -Nu är det sådär igen, suckade jag. Ni vet hur det gick för Charlie.

Varje fredag kommer det en varubil till oss. När jag hade köpt mjölken från Källsjö och den rökta lökkorven, vem tror ni dyker upp då jag stiger ur bilen? Jo, Simon. Kelen som vanligt men med tjock rumpa. Då vet jag att svalorna har gått till attack. Det är jag tacksam för. Jag tror faktiskt att svalorna har vant Simon av med ovanan att jaga småfåglar. Jagad av svalor, det är Simon det./Aina

Vår fine Simon för drygt ett år sedan när Estelle var nyfödd.