Fix Mary – Den fula ankungen, Ebba berättar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fix Mary – Den fula ankungen

Ja, vart ska man börja? Svansen eller mulen? Jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja. Det jag vet är att jag bara gillar den där Mary mer och mer för varje dag. Denna ponnyn har detmesta som jag skulle leta efter hos en ponny. Jag älskar hennes storebröder, Winston ochWilliam, otroligt mycket men det är något med Mary som säger att hon har det lilla extra.

Det där extra är väldigt svårt att sätta ord på, det bara finns där.
Det där extra har nog alltid funnits där men vi har inte alltid sett det. Under de första åren av lilla Marys liv var hon inte så vacker. Halsen var kort och hon hade en lustig färg.

Alla Fix-ponnyerna har behövt tid på sig att mogna i huvudet och växa i sin kropp. Mary är inget undantag. Egentligen är inte jag heller ett undantag. När jag började skolan var det mesta väldigt svårt, men idag när jag går gymnasiet så går det super bra. Poängen är den att snabbaste resultatet är sällan bäst enligt mig.

Hennes styrkor är utan tvivel bakbenen som har de ”rätta vinklarna”, munnen och arbetsmoralen. Både Wille och Winston är ganska så svåra att få ett bra stöd på, men Mary är annorlunda.

Hennes arbetsmoral är helt fantastisk hon ger alltid det lilla extra.
I år har hon börjat visa sina kvalitéer inne på tävlingsbanorna. Fantastiskt fina % i alla starterna och placeringar i alla stater förutom den första. Svårighetsgraden på klasserna som vi ridit under vårt första halvår tillsammans har varit Lätt C och Lätt B där vi även har ingått i klubbens div 3 lag.

Det har verkligen varit otroligt roligt att vara ut med denna fina dam på banorna och vi har fått massor med lovord från domare, min tränare och andra som man stött på.

Jag kan inte annat en hålla med min tränare Anneli
-Hon är en stjärna.
Det tar sin lilla tid att lära känna en ny häst och jag hoppas att jag ska kunna visa all den kapacitet hon har. Att bara kunna visa henne på banan som hon går på framridningen hade varit fantastiskt!/Ebba

Ett bilspel med bilder på Mary genom åren

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Sara berättar om Fridolf

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fridolf är min bästa kompis.
Han kom till mig när jag var nio år och han var nior år. Ja, vi
är födda samma år; 2005.

I början var det väldigt besvärligt, vi kunde inte ens rida på en
volt utan att Fridolf rymde åt ena eller andra hållet.

Med god hjälp från min tränare Anneli Borgh så kan vi nu tävla LA och vi tränar på skolor och enkla byten.

Fridolf är en riktig buse, det är som det kliar i hela honom. Men han är ändå söt och jag har lärt mig väldigt mycket av honom som jag kommer ha nytta av i resten av livet!/Sara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Varför skriver ingen?

Ebba är en tjej me alla hästar hemma 😀

Varför skriver ingen i dagboken? Alla har fullt upp på sitt håll, skulle jag tro.  Förväntade mig ponnybilder och rapport från Annikas utflykt till Sätuna men misstänker att kampen mot ogräset i pumpalandet tar all hennes fritid.

Ibland blir det inte som man tror, det blir bättre. Ni har hört (läst) det förut i vår dagbok. Den här gången handlar det om vår hittills överlevande stallkatt Simon. Varje natt vid mörkrets inbrott? Heter det verkligen så? Det är ju tjuvarna som gör inbrott inte mörkret.  Ni fattar vad jag menar. Med hjälp av lite godis lurar jag in Simon i stallkammaren och bommar snabbt igen dörren. Det gör jag varje natt för att han inte ska lockas på villovägar.

-Simon, Simon, var är du? Det kom ingen Simon när jag ropade i går natt. Jag sprang runt huset. Enda hörbara ljud i natten kom från grannen, som klinkande på något instrument. Han dyker väl upp i morgon, tänkte jag. Men ingen Simon då heller. -Nu är det sådär igen, suckade jag. Ni vet hur det gick för Charlie.

Varje fredag kommer det en varubil till oss. När jag hade köpt mjölken från Källsjö och den rökta lökkorven, vem tror ni dyker upp då jag stiger ur bilen? Jo, Simon. Kelen som vanligt men med tjock rumpa. Då vet jag att svalorna har gått till attack. Det är jag tacksam för. Jag tror faktiskt att svalorna har vant Simon av med ovanan att jaga småfåglar. Jagad av svalor, det är Simon det./Aina

Vår fine Simon för drygt ett år sedan när Estelle var nyfödd.

Grattis vår midsommarflicka!

Team Fix och Fix Winston önskar läsarna Glad midsommar på vår hemsida året runt. Idag gör vi det extra mycket. Samtidigt kör vi en repris. Grattis Annika på födelsedagen!

Firandet tar vi en annan dag. Födelsedagsbarnet har fullt upp med att bevaka hur andra firar sin midsommar. Kolla på www.hn.se. Många fina bilder på hembygdsvänner som binder och reser midsommarstång i Societetsparken i Varberg.

Annika, vill du ha en Lisebergsblomma? Ståtliga exemplar i full blomning hos Träslövs Trädgård. Till halva priset. Mums för bina, kanske. Eller räcker det med rallarrosorna. Såg att de har börjat blomma nu.  /Aina

Det var väl onödigt, Charlie

 

Charlie har gått samma väg som Tobbe. Och alla andra katter här på stället. Det blir så, när man som vi bor vid en starkt trafikerad väg (f d E6 söder om Varberg). Simon sörjer en kompis och det gör vi också.

I förra dagboksinlägget skrev jag något i stil om att katter vet man inte var man har.  De går sin egen väg. I tisdagskväll uteblev Charlie vid kvällsfodringen och inlåsningen i sadelkammaren. Då var förmodligen hans saga all. I går kom en bilist fram på gården och berättade att hon sett en katt ligga död vid busshållplatsen. Märkligt nog samma kvinna som  upptäckte Tobbe vid vägkanten förra sommaren.

Simon, vår andra stallkatt, saknar sin lekkamrat. Vi också. Charlie kom till oss från samma uppfödare som Simon (Stall KS), en svart liten kattunge. Framåt vårkanten upptäckte vi att den svarta pälsen gick över till brunt. Fölungar skiftar färg men katter?Annika hävdade att han kanske var linjeavlad, som vi säger i hästvärlden. Arne och jag misstänkte anlag från en främmande kattras, goooglade och kom fram till att Charlie hade mycket gemensamt med den orientaliska Burmakatten. Så här beskrivs kattrasen Burma. ”En kraftfull, personlig, livlig, nyfiken, glad och karaktärsfast katt med massor av energi och livsmod. Det är en mycket social katt, som älskar människor. Man glömmer aldrig bort att man har en burma i huset.” Burma eller vanlig bondkatt med ovanlig färg –  Charlie var en sällskaplig katt. Det var onödigt att springa ut på vägen, Charlie.

Snabbt över till roligare nyheter. Tiger, grannkatten i Sätuna, som var försvunnen i söndags förmiddag när Sara och jag skulle titta till honom, har återvänt till sitt hem. Om några dagar återvänder även Tigers bortresta familj.

Dagens andra glada nyhet. Huvudbudskapet i förra inlägget var Fix Marys framgångar på dressyrbanan. Annika kontaktade Susanne Johannesson, som fött upp Marys pappa, RP Masterpiece.  Hon berättade att Masterpiece är exporterad till USA. Om jag har fattat saken rätt är han läromästare till en ung ponnyryttare ”over there”. Masterpiece (e RP Vermont) hann bara få några enstaka avkommor innan han kastrerades och tävlades upp till SM i dressyr. /Aina

PS. Nu mera finns han hos Stonebridge Sport Horses LLC i USA, länk till deras facebooksida, där man kan se en liten film med Masterpiece. DS/Annika

Marys pappa Masterpiece här med Tina Hansen när de tävlade nationell klass i Hermanstorp.

Rapport från välmatad helg

Skolavslutningar, sommarlov, träning, tävling… Det har varit en intensiv helg med ett välmatat program. Vi är välmatade men inte mätta. Det får gärna bli mer av den här sorten.

Sara har gått ur femman, sista året i Broddetorps skola med avslutning i kyrkan. Mormor och morfar var också på plats. ”Det finns inget så ödsligt som en skola under sommarlovet”, sa Saras lärare i sitt tal och påminde om att det är eleverna som fyller skolan med liv och innehåll. Upplevde lite av denna ödslighet när jag kom hem till vårt stall i söndags framåt kvällningen. Bonnie och Estelle åkte på sommarbete till Marila gård i lördags. Stallkatterna, då? Stämmer, stallet står inte helt tomt. Som regel stänger vi in våra två stallkatter i sadelkammaren under natten. Om de behagar infinna sig, vill säga.  I kväll kom bara Simon och i går natt sov Charlie ensam.

Katter kommer och går lite som de tycker. Det konstaterade Sara och jag när vi i söndags efter  frukosten  skulle titta till bortresta grannfamiljens hemmavarande katt. Ingen Tiger syntes till. Jag passade på att bryta några rabarberstjälkar i grannens trädgård. Medan Sara red Fridolf lagade jag paj och höll samtidigt ett öga på datorn och Equipe. Tidigt på morgonen, innan vi andra hunnit vakna, åkte Hillevi och Ebba med Mary på Spekeröds Ridklubbs dressyrtävling på ön Tjörn i Bohuslän. En liten  tripp på 18 mil enkel resa.

Nervöst, som vanligt, när klockan närmade sig start för Ebba och Mary. Vågar jag titta? Drygt 69 procent. Jag rapporterade till Sara på ridbanan och hon konstaterade att ”det får Ebba vara nöjd med”. Inte bara nöjd, de vann Lätt C:2. Och ett par timmar senare även Lätt B:1 och därmed också en cupseger för deltagare i båda klasserna. Men då var morfar och mormor på väg hem till Varberg. Undrar om dagens ryttare riktigt kan förstå hur det var att leva utan mobil, att vänta en hel dag innan bilen med transport svängde in på gårdsplanen och man av minspelet kunde utläsa resultatet från tävlingen.

Mary och hennes ryttare har verkligen matat oss med fina resultat på sistone. Men övermätta? Nej, det blir vi aldrig./Aina

 

 

När det oväntade sker

Ibland blir det inte alls som man tror. Det blir mycket bättre.

Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att Sara och Fridolf (sv ridponny e Vermont, uppfödare B-M Ivarsson) skulle vinna Lätt A-debuten i dressyr. Inte mamma Hillevi, inte storasyster Ebba, inte moster Annika, inte mormor och knappast ryttaren själv. Hur många gånger har inte Fridde skyggat för mörka hörn i ridhusmanegen eller ljusstrimmor från en dörrspringa. Eller tvärvänt och galopperat mot utgången.

Ryktet gick att i Värnamo har de en ebb- och flodbana med omväxlande ljus och skuggor. Ingen önskesits precis för Sara. I Falköping finns en liknande bana och den vill Fridolf helst inte sätta sin hov på. Som väl var gick tävlingen inomhus. Domaren  satt bakom ett bord med en stor, blå duk och från dörrglipan lyste solen. Tillräckligt med bekymmersamma moment för att Fridolf skulle få ett spel. Men så händer det oväntade. Fridolf lyssnar på sin ryttare och domarens poäng räcker till seger över konkurrenten den här gången.

Från och med årsskiftet tävlar B-ponnyerna i egen klass vid minst två starter mot tidigare tre. Ett ändring  i rätt riktning för ryttarna på B-ponny, som oftast har svårt att hävda sig mot de äldre ryttarna på de större C-ponnyerna, när kategorierna slås samman i en klass.

Grattis Sara och Fridolf. Det här var roligt!/Aina

Farväl Dahlia

När livet som hästägare är som bäst blandas den stillsamma vardagslyckan med glädje över ett nytt föl eller en tävlingsframgång .  Alla hästägare vet att det även kommer dagar med oro för den fyrbenta vännens hälsa och till sist den tunga dagen, då avskedet är ofrånkomligt.

För ett par veckor sedan var det dags för Hillevi och hennes familj att säga farväl till Kulltorps Dahlia, född 2001 e Paddock Camargue RW 91 u Kulltorps Ultima RW 1064. När vinterns operation för melanom i ögonlocket följdes av ännu en hälta och behandlingen inte gav resultat kändes det inte meningsfullt att fortsätta.

Långt tidigare hade Hillevis dröm om ett litet avelssto gått i kras. Som treåring vägrade Dahlia att låta sig betäckas. Med facit i hand var det säkert någon mening med det. Som Hillevi skrev i ett mejl efter avskedet. ”Man ska inte avla på melanomer, senskador och fång,”

 Trots att inte alla förhoppningar infriades hann den lilla skimmeln glädja fler ryttare än Ebba och Sara under sina friska perioder. Dahlia lämnar efter sig minnet av en matfrisk ponny, söt som socker, men med mycket egen vilja. /Aina