Den som väntar….

Folvisning med kritiskt granskande blick hos Gustaf Johansson i Hyltebruk

I helgen som gick fick vi äntligen till det. Vi firade Saras 13-årsdag i efterskott. Och så bra det blev. Den som väntar……

Vi, morfar och mormor, åkte från Varberg till Sätuna på fredagen. Då hann vi bara säga hej innan Hillevi och döttrarna försvann med Winston och Fridolf i hästtransporten för träning hos Annelie Borgh nära Lidköping. Som de flesta fredagar, alltså.

Vi åkte från barmark till ett snötäckt landskap. Strålande sol och vindstilla på lördagen. Ebba uppe i ottan som vanligt, matade hästar, red Winston och släppte ut resten i hagarna. Mary vilade i väntan på att hovslagaren skulle komma men hon gillar sin nya sadel. Då är vi andra också nöjda.  Vuxenkalas på lunchen (barnbarnens farmor Valborg kom också) plus Elli, Saras jämnåriga kompis som bor mitt emot den lilla bygdegården, på andra sidan av hästarnas hage. Sätuna är lite som Bullerbyn, tätt mellan hus och gårdar.

Ebba och Sara hann rida Wille respektive Fridolf före lördagens nästa programpunkt, Avelsföreningen Svensk Ridponnys årsmöte i samband med hingstvisningen på Grevagården nära Skövde. Under åren har det blivit rätt många årsmöten i den föreningen för min del. Numera har jag inget uppdrag men ville passa på när tillfället gavs och Hillevi ställde upp som chaufför. Roligt att även Ebba hängde med. Ganska mycket folk på mötet och några nya medlemmar. Kände mig stolt när alla presenterade sig och Ebba berättade att hon var mitt barnbarn och tävlar tre !!! ridponnyer.

Årsmötet 2018 kommer att gå till historien som ett av de lugnare. (Varit med på motsatsen också). Styrelsen i sin helhet med Fredric Swan som ordförande omvaldes förutom att Gustav Johansson (mer känd som ryttare, uppfödare och domare på varmblodssidan) gick in på en vakant plats. Känns som den här församlingen vill berika verksamheten med lite nytt tänk och andra ögon. Bra! Årets uppfödarpris gick till Karin Lewin, hingstägare och framgångsrik ridponnyuppfödare sedan många år tillbaka. Lika glad och stolt över sitt pris som jag över barn och barnbarn. Avel som avel.

Hade vi inte haft så bråttom hem (resten av familjen förväntade sig pizza) kunde vi också fått ett pris, rosett i efterskott för Bonnies (Fix Julies) upphöjning till Elit. Rosetten kommer på posten. Det har Marie Andersson, föreningens sekreterare, lovat. Vi får se, annars tänker jag inte klaga högljutt. Vet av egen erfarenhet hur mycket ideellt arbete som läggs ner i föreningslivet. Att hålla igång en avelsförening på riksnivå med allt vad det innebär klarar bara eldsjälar. /AINA

Ebba är en tjej med alla hästar hemma 😀

Annonser

”Skadad, vad säger du?”

Aina ta det försiktigt!

Hillevi och jag pratades vid i telefon häromdagen. Det händer någon gång i veckan. Jag ringer oftast på helgen och Hillevi, när hon är på väg hem från jobbet. Hon har  haft ”hands free” länge, så jag känner mig trygg.

Vi pratade om lite av varje. Plötsligt frågar hon: Hur är det med skadan? Va? Är någon skadad, det vet jag inget om, ropar jag. Av en viss anledning har jag inte varit i stallet på någon vecka. Min första tanke blir förstås att någon av våra ponnyer skadat sig i hagen och att ”hästskötarna” håller detta hemligt för mig. Så illa var det inte. Hillevi menade min egen skada. Jag har dragit på mig en bäckenfraktur efter ett fall från kökstrappan. Inget att oja sig över, skadan läker med tiden. Det är bara så himla opraktiskt att gå med kryckor. Och mentalt jobbigt för den som vill ha koll.

Här sköter Annika stallet med assistans av Jaya Andersson, som rider Bonnie. Resten av Team Fix, Hillevi, Ebba och Sara, hjälps åt i Sätuna.  Där har de lite mer av allt än vad vi har här. Fler ponnyer som rids och tränas, mer snö och längre att bära vattenhinkar när vattnet i stallet fryser. Och tävlingar. Förrförra helgen Ride and Pay, både Wille och Winston skötte sig bra, och helgen som gick hopptävling på hemmaarenan. Funktionärsjobb, alltså. Ebba skötte insläppet till framhoppningen och Hillevi inledde dagen som parkeringsvakt för att fortsätta som hindervakt och skitmockare. Efter denna insats behövde hon kyla ner sig. Promenad i sällskap med Sara och Fridolf medan det regnade på tvären. Föreställer mig att det kändes som när jag avslutar duschen med kallt vatten – fy så hemskt men gott efteråt.

Snart börjar tävlingssäsongen även för Ebba och Sara. Mycket av framgången består i mental träning. Idag hittade jag Maria Sundins hemsida http://www.equevent.se med goda råd om den mentala biten. Maria och jag känner varandra från förr i valberedningen i Avelsföreningen Svensk Ridponny. Numera är vi båda befriade från det uppdraget. Föreningen har för övrigt årsmöte på lördag på Grevagården i samband med årets hingstbedömning.  Maria tränar hoppryttare hemma i Skåne men hennes mentala råd riktar sig lika mycket till dressyrryttare, inbillar jag mig. /Aina

/

 

Scandinavium 2018

I år var ingen av oss på Scandinavium för första gången på flera år. De mest intressanta inslagen gick ju på vanlig arbetstid :-/, ett inslag som jag gärna sett är detta med Anna Blomgren på Tørveslettens Quattro. Nästa år är det dubbla världcupsfinaler, och det får vi inte missa./Annika

Fredag = städdag, eller?

Helt renstädat är det inte i stallgången trots att Aina bedyrar att hon sopat.

Att städa varje fredag är liksom inte min melodi. Jag städar när lusten faller på. Eller när behovet är stort. Som i dag. Då var det rent nödvändigt att städa.

Hört talas om grekiska guden Herkules, han som blev beordrad att uträtta 12 underverk? Inför det femte underverket befallde kungen honom att städa ett smutsigt stall, som aldrig tidigare mockats ut. Herkules gjorde det lätt för sig. Han ledde in två floder i stallet och simsalabim åkte all skiten ut. Inte lika smidigt gick det när jag städade, men vi tillämpade samma metod, Herkules och jag.

Häromnatten hade vi 8 minusgrader. Vattenledningen i stallet frös. Det händer några gånger varje vinter.  Då hämtar vi varmvatten i pannrummet till hästarna. Lite bökigt är det även om det funkar. I morse var det bara någon minusgrad. Tänkte att vattnet kanske hade tinat under natten. Mycket riktigt, det kom några droppar ur kranen, som jag lät stå öppen medan jag tog ut Bonnie och Estelle. Resten kan ni nog räkna ut. Jag lämnade stallet utan att stänga kranen.

-Har du öppnat kranen i stallet?  Maken som gått ut på eftermiddagen för att lägga in ved i värmepannan hörde att det susade i rören. -Jaa, kved jag, och tänkte på höet. ”Nu är det plaskblött och inte finns det mer hö att få tag i.” Raskt på med gummistövlarna och jag traskade ut till stallet beredd på det värsta. Det kunde varit värre, mycket värre. Vatten i stallgången men såväl hästarnas boxar som hölagret hade klarat sig. Fram med piasavakvasten, jag sopade och sopade för att få ut vattnet. Det skulle inte förvåna mej om jag har träningsvärk i armarna i morgon. I varje fall blev stallgången mer välskurad än vårt ganska oskurade köksgolv denna fredag./Aina.

I lördags funkade vattnet. men det är ett minne blott vid det här laget.

Förtjänar en stjärna

En liten Estelle och Simon

Det regnar, det snöar, det blåser om vartannat. Ingen ordning på vädret just nu. Men solen finns där bakom molnen, det vi ju. Och stjärnorna också.

Estelle är den självklara stjärnan i stallet. För hennes del räcker det med namnet. Av Simon, stallkatten, krävs mer som i går morse. När jag släppte ut honom ur sadelkammaren hoppade han upp på höbalarna. Oj, han bajsar väl inte i hästarnas hö, tänkte jag. Jag hade hört talas om en annan katt som vägrar göra sina behov utomhus och istället besöker kattlådan, när det är tjäle i marken. (Simon har en låda i sadelkammaren men den använder han bara i nödfall.)

Nejdå, Simon bajsade inte i höet. Vår katt är klokare än så. Efter att ha mockat boxarna tömde jag skottkärran på dynghögen. Simon hängde med och till min förvåning ser jag att där i halmen hittade han ett krafsvänligt ställe för ett naturligt behov. I sina bästa ögonblick är han inte bara en smart katt, han är en stjärna, vår Simon./ Aina

GRATTIS Sara 13 år!

Året som gått har varit väldigt händelserikt för vår egna Super-Sara. Vi gratulerar vår 13-åring, och håller tummarna för att 2018 skall bli lika härligt och spännande./Team Fix

Bara disken kvar

När gästerna har åkt och man står där med extra många tallrikar, glas och kastruller som ska diskas. Hur roligt är det? Mycket roligt, svarar jag och menar allvar.

Tänker på helgen när Hillevi, Sara och Fridolf var här. Visserligen en kort visit, knappt ett dygn, men så mycket vi hann med förutom Saras och Fridolfs två träningspass för Marina Mattsson. Julgransplundring, alltså ett litet släktkalas med gottepåsar men granen fick stå kvar några dagar till, plus sopplunch före resan hem till Sätuna. Ja, sen återstod disken. Då gottade jag mig åt minnet av hur roligt vi hade tillsammans.

Matlagning, disk och stallet hör till de dagliga sysslorna. Härom morgonen upptäckte jag att Estelles vattenhink var i stort behov av diskning.  Vår tvååring hade uträttat sitt behov i hinken.  Det räknas knappast som gott bordsskick men jag diskar många gånger hellre en bajshink än upplever motsatsen. Vad det innebär är alla hästägares mardröm. Tro mig! Att mocka och diska hör till livets glädjeämnen.

Nu till något dagsaktuellt. Nyheten att populäraste svenska pojknamnet under 2017 var William råkar sammanfalla med prins Williams besök i Sverige. Tänker förstås på vår Fix William, fuxen som för tio år sedan fick samma namn som den då rödhåriga brittiska prinsen.  Varje sommar glänser vår Wille som en ny kopparpeng när han har fällt sin vinterpäls. På den kungliga hjässan däremot saknas det tidigare röda hårsvallet helt. Som det kan bli. /Aina

PS: Nu kan man även läsa om Saras träningshelg för Marina Mattsson i Falköpings Tidning DS

Det gick vägen

Någon som undrade varför Hillevi till varje pris ville hämta Sara helskinnad från slalombacken i söndags? Hon hade sina rutiga och randiga skäl. Den här helgen var det dags för Sara och Fridolf att kassera in drömvinsten, träningen för Marina Mattsson.

Trion från Sätuna vid Hornborgasjön startade tidigt i fredags morse. På stallplan utanför Hannell Dressage söder om Falkenberg förbyttes Saras förväntan mot fjärilar i magen. Ni vet den där känslan inför första dagen på jobbet. Skulle hon våga traska in i det fina stallet med sin lilla ponny, blanda sig med proffsryttare och hästskötare. Och inte ville heller denna tolvåring som snart fyller tretton, ha mamma hängandes i hasorna hela dagen.

Någon anledning till Saras oro fanns inte. Alla visade att hon var välkommen. När Hillevi hämtade hem sin dotter framåt kvällningen för att sova över hos mormor och morfar kände hon sig som en i gänget hos Hannells. Vad Fridolf tyckte om att övernatta hos sina tillfälliga stallkompisar, alla flera storlekar större än Wille, Winston och Kalle i stallet där hemma, vet vi inte. -Har jag hamnat på Hotell Hilton, tänkte han kanske.

Lördagens träningspass började tidigt. Klockan ringde före sex för att Hillevi och Sara skulle hinna äta frukost innan de åkte iväg. Moster Annika hade fått löfte om komma ner och ta bilder och mormor hängde med. Vi vet att Fridolf är en ponny med mycket egen vilja. Framåt, framåt, framåt. Det är det som gäller. Alltid. Att aldrig ge upp. Det har Sara tidigt lärt sig den hårda vägen. Med Marinas uthållighet och uppmuntran har hon kommit ännu en bit längre på den vägen.

Det var en trött men nöjd och lycklig ponnyryttare som åkte hem på lördagseftermiddagen till storasyster Ebba, som ville veta allt om träningen för Marina. Sara hälsar och säger tack till Dressage Power, Marina Matsson och övriga gänget hos Hannell Dressage. Tack också till vardagstränaren Anneli Borg och vädrets makter för att det här äventyret gick vägen utan snö eller halka. /Aina.