¤¤¤GOD JUL¤¤¤

 

 

Annonser

Som att kissa på sig – fast tvärtom

Efter en kall men inte så snöig vinter har vi numera ganska mycket snö, och mer lär det vara på väg.

Fullt så mycket snö som på den här gamla bilden var det nog inte i hagen när Aina vinglade runt.

Att leta rätt på vantar och mössa och att kliva i gummistövlarna innan jag går ut till stallet på morgonen. Det tar emot. Jag längtar inte efter att kasta mig ut i en snöig hage. Men det finns andra som gör det.

Som härom morgonen när det hade snöat under natten. Om jag varit en unge på fem år hade jag otåligt stampat i golvet för att fort nog få komma ut i snön. Eller vårt ridponnysto Bonnie, 22 år på väg mot det 23:e. Hon skuttade ut med spetsade öron och sprang flera varv innan hon började kalasa på höet. Vet inte om hennes glädje smittade av sig, men även jag upptäckte hur skönt det var att komma ut och röra på sig. Det är som att kissa på sig – fast tvärtom.  Först känns det kallt och ruggigt, sedan blir det riktigt behagligt.

Just den här morgonen inspekterade jag staketet innan jag släppte ut Bonnie. (Dessbättre hade ingen bil kanat av vägen och förstört stängslet under natten men det har faktiskt hänt.) Vår hage är ovanligt långsträckt. Det är inte så att man från den ena kortsidan kan se till den andra. På väg tillbaka märkte jag av fotspåren i snön att jag hade gått i ett serpentinliknande mönster. Funderade på om det är svårare att gå rakt än att vingla hit och dit. Och att det nog inte är busenkelt att få till den där raka inridningen som inleder dressyrprogrammen.  Det är sådana tankar som dyker upp i hjärnan under en promenad i en hästhage med orört snötäcke.

Vad gör vi annars så här halvvägs in i december? Jag vet att Sara och Fridolf tränar inför en uppvisning nu på lördag, då ungdomssektionen hos Falbygdens hästsportförening håller i trådarna för julavslutningen. Misstänker att Ebba är starkt involverad i samma tillställning. Annika drillade i måndags ett gäng unga ryttare i Frillesås, som håller på och tar grönt kort. Minns när Ebba tog sitt gröna kort under jullovet. Och nu är det snart Saras tur./Aina

Snart är det dags för Sara att börja med sitt gröna kort

 

 

Festligt på Friends

I fredags åkte Hillevi, Ebba och Sara med ett flera timmar försenat tåg upp till till Stockholm. Målet var Friends och Sweden International Horse Show.

Men först var det övernattning och hotellfrukost. Det gällde att vara på plats när finalen   för Dressage Power Futures Stars startade. Biljetterna var en del av det fina priset med träning för Marina Mattsson som Sara vann för ett par veckor sedan.

I finalen kunde de se kända ansikten som Sofie Relander och Stefan Jansson. Som grädde på moset segrade Marina Mattsson med fine Quatermain. Han hade på onsdagskvällen blivit utsedd till Morgondagens häst i samband med Ryttargalan.

Sen var det kür i väldsklass med Isabell Werth och Therese Nilshagen på Dante Weltino.

Efteråt var det prisutdelning och mingel där Sara fick möjlighet att träffa Marina. Där bestämdes det att träningen kommer att äga rum en liten bit in på det nya året.

Alla intryck tog på krafterna. Så det var en trött trio som kom hem sent på lördagskvällen.

Men redan på söndagsförmiddag hade Ebba tillsammans med Sara knåpat ihop en uppvisning med jultema som Sara skall rida med Fridolf på ridklubbens luciashow.

Undrar om de inte hade hämtat lite ispiration från Kristian vin Krusenstiernas kür?

 

Nu gick jag bet

Ingen tackar väl nej till en fika? I synnerhet inte om den är gratis med tillhörande ljummen kanelbulle. Men jag gick bet. Och tur var det.

Varbergs Ridklubb har firat 50-årsjubileum i dagarna två. På lördagseftermiddagen slank Annika och jag iväg till Mästarnas mästare i hoppning. Det var där publiken bjöds på kaffe och bullar. Tack! Tävlingen blev knappast oväntat en familjeuppgörelse mellan VRK- ryttare med efternamnet Ingvarsson. Mindre väntat (eller kanske inte i vår jämlika sport) att storasyster Maria och Cilly 63 vann över Robin och plockade hem den prestigefyllda segern. (Robin red dock inte sin SM-vinnare, hästen sparas inför nästa helg, Stockholms internationella i Friends Arena.) Mitt i smeten befann sig syskonens pappa, Per Johansson, klubbens allt-i-allo, som sparat sin nya lilla baby som slutkläm på jubileumsföreställning. Babyn är ingen mindre än Fredrik Perssons fyrspannsekipage. där Per numera tjänstgör som groom.  Fredrik bjöd på en hissnande smakprov inför tävlingen i Friends och Per visade att han minsann hänger med i svängarna.

Min tanke var att lura med en travintresserad närstående på en liten utflykt till Varbergs Ridklubb på tidig söndagsförmiddag, då Fredrik skulle köra sitt fyrspann igen. -Näe, det blir nog regn och kaffe kan jag dricka hemma, fick jag till svar. Hur ofta får man se ett fyrspannsekipage, som varit med på EM, live, tänkte jag, och åkte till VRK.  Gratisfikat uteblev, så tur var att min närstående stannade hemma, för annars hade jag fått äta upp den bullen många gånger om. Det var väldigt glest på publikplats. Vet inte om bortfallet berodde på en extra festlig jubileumsfest eller att hästfolket har egna fyrbenta, som behöver pysslas extra mycket under helgen. En av få på läktaren var Karin Sjunnesson med dottern Elsa. Så roligt att få en pratstund med Karin som red våra hästar, och helst Hillevis Pålle, för ganska många år sedan.

Vill bara tillägga: Fyrspannen imponerar, så mycket arbete och träning innan spannet hänger ihop och samverkar. När får vi i denna jämlika sport se en kvinna köra fyrspann på den här nivån? Kvinnor är ju bra på att hålla många bollar i luften. Så varför inte?/Aina

Plötsligt händer det

Sara och Fridolf juni 2017

Förra söndagen skrevs det manus och spelades in film hemma hos Sara, och Ebba i Sätuna. Ebba höll i kameran(mobilen) och regisserade. Sara agerade, och red. Målet var att få ihop en presentationsvideo till Dressagepowers instagramtävling #dressagepwerministars. En tävling öppen för de mellan 12-15 år.

Lyssna på Marina Mattssons presentation så får ni reda på det hägrande priset.

Nu förstår ni att tjejerna hade lite att jobba för.

Idag på väg till den sedvanliga fredagsträningen ringde det på mamma Hillevis telefon. Det var en något exalterad Sara som en liten stund senare ringde vidare för att berätta det otroliga. Sara hade vunnit två träningsdagar för Marina Mattsson och 2 biljetter med VIP-mingel till SIHS. (Stockholm International Horse Show).

Ni kan tro att Sara red som hejsan på träningen idag för Annelie Borgh. Som också gärna hade vunnit det priset. Men vem vill inte vara i Saras sits idag?

Är det normalt?

Härmed utnämner jag mig själv till helgens vinnare. Jag städade badrummet. Grundligt. Plockade fram en gammal tandborste och gjorde ren plastskenan under mellanväggen till duschen. Torkade skåpluckorna i köket.

Städivern var mitt tappra försök att på distans ge Ebba och Sara tur i helgens lagtävling. Tror ni det hjälpte? Njae. Såväl ryttare som Fridolf och Winston gjorde sitt bästa men LA-domaren snålade med poängen. I en lagtävling där ryttarna tävlar i två olika klasser blir det väldigt fel om inte domarna är någorlunda samkörda, det vill säga om LB-domaren håller sig till den gängse skalan medan LA-domaren ligger i snitt fem till tio procent lägre.

Bortsett från besvikelsen över halvbra resultat i de två sista tävlingarna har Sara och Fridolt haft en enastående säsong. Vem kunde tro att de från förra sommarens enstaka LC-seger skulle utvecklas till ett stabilt LA-ekipage. Samma för Ebba. Först en strålande försäsong med Mary och i höst ett DM-brons med Winston. Och det viktigaste av allt, glädjen över att denna hyperkänsliga ponny fungerar under ryttare igen.

För egen del tänker jag plocka fram min gamla käpphäst igen. Sommartid året om. I söndags var det dags att gå över till det som kallas normaltid. Att från den ena dagen till den andra släcka lampan på himlen en timme tidigare.  Det är inte normalt. I varje fall inte för oss som sysslar med hästar. Det är stöld, stöld av dagsljus. /Aina.

Och i dag skiner solen

Evelina och Kiraya plockade hem segern i Jonstakas KM för ponny.

Knäskurade jag köksgolvet? Plockade jag in blommor i blått och gult? Jag gjorde varken det en eller andra i söndags. Var det mitt fel? Många av oss som är involverade i ridsporten live eller på distans har så små tricks för oss, när våra nära och kära tävlar.

Så här långt har ni säkert räknat ut att andra lagomgången gick åt skogen för Ebba och Sara och laget från Falbygden och Vartofta.  Sara och Fridolf höll sig på mattan någorlunda men Winston…. Han är väldigt glad numera även på hemmaplan. När han kommer på tävling blir han ännu mer uppspelt. Stojande ungar och en hund, som dök upp utan förvarning, fick honom att tappa koncentrationen – och poängen. I det här läget hade nog inte ett nytorkat köksgolv hemma hos mig räddat situationen. Helst vill man att det ska gå bra varje tävling. Det är bara att konstatera, att det gör det inte. Motgång föder framgång, sägs det. Hoppas att det stämmer.

För övrigt hände det faktiskt något riktigt roligt på ponnyfronten i helgen. Jonstaka Ridklubb, som Annika och jag tillhör, höll sitt klubbmästerskap i dressyr på lördagen. I ponnyklassen försvarade Evelina Olofsson och Kiraya sin titel från förra året. I lilla JRK är de flesta ryttarna kvinnor i sin bästa ålder. Efter att ponnyernas vandringspris varit vilande i många år, har vi äntligen tävlande ponnyryttare. Evelina som fick ihop nästan 70 procent i Lätt B:2 hade i år konkurrens av ett annat ekipage. Det tar sig. Ännu fler ponnystarter nästa år?

Vad som gläder oss i Team Fix extra mycket är att Kiraya (Veronas Bo-Gi – Fix Felicia uppf Anna Olofsson) är moster till Winston och hans syskon. Däremot kan vi inte tillgodoräkna oss några släktpoäng hos ekipaget som vann ridhästklassen utom möjligen Lisa Albertsson, ryttarens dotter, som red Fix Mary innan Ebba tog över. Grattis ändå, Anne Albertsson och Harriet! /Aina

PS. Tolka rubriken som ni vill. Solen sken faktiskt en liten stund i måndags förmiddag, när jag började skriva det här inlägget.

På Kiraya sken en blågul rosett

 

Surrigt och snurrigt

Andraplacering för Allianslaget Vartofta-Falbygden. Glada tjejer; Ebba Lagerstrand, Fanny Norling, Sara Silberg och Ebba Silberg. Foto: Lousie Norling

I vanliga fall när Ebba och Sara tävlar tittar jag ideligen på klockan, springer mellan köket och datorn. Ska jag våga klicka fram Equipe? Har resultatet kommit? Men i söndags tappade jag kollen. Det har inte hänt förut.

Det finns en förklaring. Alla pratglada besökare på årets pumpamarknad i Kuragården. Gamla vänner och nya vänner. Och Amerikaklockan hemma på vinden. På Annikas bild från ett besök hos biodlaren Inga-Karin hade jag sett en klocka med ett likadant motiv, en bikupa. Hon berättade att det uret hade hon köpt av en granne till oss. Ett märkligt sammanträffande. När Inga-Karin dök upp i söndags bestämde jag mig för att åka hem och hämta klockan på vinden. Vi ville båda veta om det verkligen fanns två klockor med samma udda motiv. Ett segelfartyg eller ett vackert landskap men en bikupa – det var väl inte den bild som prydde väggen i var mans hem?

När jag svänger in på vägen mot vårt hus ser jag Bonnie beta i hagen. -Oj, tänker jag. -Det är en timme sedan Sara och Ebba red. Jag rusar in, inte upp på vinden utan till datorn. Det har gått jättebra för Sara och Fridolf, en andraplats, och halvskapligt för Ebba och Winston. Laget, en kombination mellan Falbygdens hästsportförening och Vartofta, blev tvåa.  Hämtar klockan, dammar av den värsta smutsen efter den sekellånga vistelsen på vinden, åker tillbaka, lägger ifrån mig klockan på ett bord och ringer Hillevi för att gratulera till lagets andraplats. Det surrar av röster omkring mig. Jag lyckas uppfatta att Ebba vann individuellt men Sara då, som låg mycket bättre till. Jo, hon hamnade utanför placering. Snurrigt värre. De två kategori B-ekipagen presterade bättre än de större ponnyerna denna gång. I vanliga fall brukar det vara tvärtom.

Till saken hör att Winston var på bushumör. Det kostade men poängen räckte ändå till vinst. Han var glad, konstaterade lagledande Hillevi som förklaring till buset. Och alla fyra lagryttarna var förstås också glada över de blå rosetterna från Nygårds RS. Omgång 2 i division II går i Tranemo om två veckor. Och jo, de två Amerikauren med bikupemotiv är identiska men vårt är tyvärr ganska skruttigt./Aina