GRATTIS Sara 13 år!

Året som gått har varit väldigt händelserikt för vår egna Super-Sara. Vi gratulerar vår 13-åring, och håller tummarna för att 2018 skall bli lika härligt och spännande./Team Fix

Annonser

Bara disken kvar

När gästerna har åkt och man står där med extra många tallrikar, glas och kastruller som ska diskas. Hur roligt är det? Mycket roligt, svarar jag och menar allvar.

Tänker på helgen när Hillevi, Sara och Fridolf var här. Visserligen en kort visit, knappt ett dygn, men så mycket vi hann med förutom Saras och Fridolfs två träningspass för Marina Mattsson. Julgransplundring, alltså ett litet släktkalas med gottepåsar men granen fick stå kvar några dagar till, plus sopplunch före resan hem till Sätuna. Ja, sen återstod disken. Då gottade jag mig åt minnet av hur roligt vi hade tillsammans.

Matlagning, disk och stallet hör till de dagliga sysslorna. Härom morgonen upptäckte jag att Estelles vattenhink var i stort behov av diskning.  Vår tvååring hade uträttat sitt behov i hinken.  Det räknas knappast som gott bordsskick men jag diskar många gånger hellre en bajshink än upplever motsatsen. Vad det innebär är alla hästägares mardröm. Tro mig! Att mocka och diska hör till livets glädjeämnen.

Nu till något dagsaktuellt. Nyheten att populäraste svenska pojknamnet under 2017 var William råkar sammanfalla med prins Williams besök i Sverige. Tänker förstås på vår Fix William, fuxen som för tio år sedan fick samma namn som den då rödhåriga brittiska prinsen.  Varje sommar glänser vår Wille som en ny kopparpeng när han har fällt sin vinterpäls. På den kungliga hjässan däremot saknas det tidigare röda hårsvallet helt. Som det kan bli. /Aina

PS: Nu kan man även läsa om Saras träningshelg för Marina Mattsson i Falköpings Tidning DS

Det gick vägen

Någon som undrade varför Hillevi till varje pris ville hämta Sara helskinnad från slalombacken i söndags? Hon hade sina rutiga och randiga skäl. Den här helgen var det dags för Sara och Fridolf att kassera in drömvinsten, träningen för Marina Mattsson.

Trion från Sätuna vid Hornborgasjön startade tidigt i fredags morse. På stallplan utanför Hannell Dressage söder om Falkenberg förbyttes Saras förväntan mot fjärilar i magen. Ni vet den där känslan inför första dagen på jobbet. Skulle hon våga traska in i det fina stallet med sin lilla ponny, blanda sig med proffsryttare och hästskötare. Och inte ville heller denna tolvåring som snart fyller tretton, ha mamma hängandes i hasorna hela dagen.

Någon anledning till Saras oro fanns inte. Alla visade att hon var välkommen. När Hillevi hämtade hem sin dotter framåt kvällningen för att sova över hos mormor och morfar kände hon sig som en i gänget hos Hannells. Vad Fridolf tyckte om att övernatta hos sina tillfälliga stallkompisar, alla flera storlekar större än Wille, Winston och Kalle i stallet där hemma, vet vi inte. -Har jag hamnat på Hotell Hilton, tänkte han kanske.

Lördagens träningspass började tidigt. Klockan ringde före sex för att Hillevi och Sara skulle hinna äta frukost innan de åkte iväg. Moster Annika hade fått löfte om komma ner och ta bilder och mormor hängde med. Vi vet att Fridolf är en ponny med mycket egen vilja. Framåt, framåt, framåt. Det är det som gäller. Alltid. Att aldrig ge upp. Det har Sara tidigt lärt sig den hårda vägen. Med Marinas uthållighet och uppmuntran har hon kommit ännu en bit längre på den vägen.

Det var en trött men nöjd och lycklig ponnyryttare som åkte hem på lördagseftermiddagen till storasyster Ebba, som ville veta allt om träningen för Marina. Sara hälsar och säger tack till Dressage Power, Marina Matsson och övriga gänget hos Hannell Dressage. Tack också till vardagstränaren Anneli Borg och vädrets makter för att det här äventyret gick vägen utan snö eller halka. /Aina.

Inte bara Tinne

Före jul väntade vi på tomten. Och nu väntar vi på våren. Eller något annat. I söndags eftermiddag satt Hillevi och väntade på att få skjutsa hem Ebba, Sara och deras kompisar från slalombacken i Falköping. Helskinnade. Varför kan ni nog räkna ut. I stallet väntar fyra ponnyer på att bli ridna helst varje dag.

Väntar gör vi så här års på att tävlingssäsongen ska börja, men januari är inte fullt så händelselös på den fronten som vi inbillar oss. I Florida tar Tinne Wilhemsson storslam med sin nya svenskfödda stjärna Paridon Magi. Ekipaget plockade hem värdefulla poäng inför dressyrens världscupfinal.  Inte nog med det. Lite i skymundan på samma tävling vinner likaledes svenskfödda Masterpiece RP 161 e Vermont en ponnyklass med sin 11-åriga  ryttarinna Hanna Devines i sadeln. Så roligt att det går bra för Marys pappa ”over there”.  Vår Fix Mary är en av ridponnyhingstens få avkommor. Masterpiece är valack sedan många år tillbaka.

Mary och Ebba väntar också. På en ny sadel. Tid för utprovning är bokad 25 januari. Väntar och längtar gör även Sara och Fridolf. På vad?  Vi berättar när det dags./Aina

Vi tackar Stonebridge Sport Horses för lånet av bilder till detta inlägg. Om ni vill se och läsa mer om Stonebridge Sport Horses hittar ni dem på Facebook

Vrid upp volymen och titta på en härlig julfilm från Stonebridge Sport Horses med Hannah och Masterpiece i täten 

Som vanligt igen

-Var det inte det jag sa till dig. Makens kommentar, när Annika ringde och bad mig ta in hästarna lite tidigare. Ja, ni vet varför. Det är nyårsafton, eller var igår. Tidsperspektivet beror på när den här texten publiceras.

I lördags började teve sända Stjärnorna på slottet. Förste man ut var Peter Jöback, som berättade att den inspelning som sålt allra bäst är ”Jag kommer hem igen till jul”. Det fick mig att tänka på en annan stjärna, vår egen lilla Estelle. Hon kom hem exakt en vecka före jul efter att i ett halvår ha gått på bete och i lösdrift tillsammans med lekkompisar på Marila gård.

De första dagarna återförenad med mamma Bonnie var kanske inte så lattjo lajban för Stella, som fyller två år 2018. Bonnie markerade tydligt och ljudligt att ”kom inte nära”. Kanske ville hon säga att det där med en mjölkslick då och då som förr, det kan du glömma. Nu har allt återgått till det vanliga, de äter visserligen på var sin hötapp men under tystnad. Själv var jag lite nervös.  Skulle jag klara in- och utsläpp på egen hand? Annika hade varnat för att Estelle i uppjagat tillstånd rusar på utan att se sig för. Det gick bättre än väntat. Hon står still och väntar snällt när jag fäster och tar av grimskaftet. Uppför sig exemplariskt med andra ord.

Jag har lytt order. Plockat in mor och dotter något tidigare denna regniga nyårsafton. Bonnies dyblöta täcke hänger jag på tork i badrummet. I morgon är det nytt år. Önskar som vanligt våra läsare och samt oss själva, fyr- och tvåbenta, i Team Fix ett Gott Nytt år./Aina

Först julafton sedan kom bomdagen

I år firade vi julafton uppe i Sätuna. Mycket mat och tomte i vanlig ordningen. På juldagen var Ebba ute i stallet redan klockan 7 för att hinna rida alla hästar innan kalkonlunchen som mormor lagade. Först ut var Winston, men då var det för mörkt att föreviga honom när han tränade på bommar.

Sedan var det frukost innan det var Marys tur. Ebba har ridit Mary barbacka den senaste tiden eftersom hon under hösten har breddat sig och trivs inte längre med Winstons sadel.Men det var inget hinder för Ebba och Mary att ta sig an några bomserier

Efter Mary kom Sara och Fridolf till banan. Fridolf är riktigt fin i kroppen nuförtiden och jobbar på fint över bommarna.

Sist ut var Wille, och man kan ju tro att bommarna skulle vara easy peasy för honom. Men inte. Han skojar till det och hittar på väldigt många varianter så det var med andan i halsen och inte med kameran framför ögat som vi tittade på honom.

Efteråt var det kalkonmiddag, och sedan begav sig halva sällskapet tillbaka mot Varberg för att sköta om hästarna där./Annika

Som att kissa på sig – fast tvärtom

Efter en kall men inte så snöig vinter har vi numera ganska mycket snö, och mer lär det vara på väg.

Fullt så mycket snö som på den här gamla bilden var det nog inte i hagen när Aina vinglade runt.

Att leta rätt på vantar och mössa och att kliva i gummistövlarna innan jag går ut till stallet på morgonen. Det tar emot. Jag längtar inte efter att kasta mig ut i en snöig hage. Men det finns andra som gör det.

Som härom morgonen när det hade snöat under natten. Om jag varit en unge på fem år hade jag otåligt stampat i golvet för att fort nog få komma ut i snön. Eller vårt ridponnysto Bonnie, 22 år på väg mot det 23:e. Hon skuttade ut med spetsade öron och sprang flera varv innan hon började kalasa på höet. Vet inte om hennes glädje smittade av sig, men även jag upptäckte hur skönt det var att komma ut och röra på sig. Det är som att kissa på sig – fast tvärtom.  Först känns det kallt och ruggigt, sedan blir det riktigt behagligt.

Just den här morgonen inspekterade jag staketet innan jag släppte ut Bonnie. (Dessbättre hade ingen bil kanat av vägen och förstört stängslet under natten men det har faktiskt hänt.) Vår hage är ovanligt långsträckt. Det är inte så att man från den ena kortsidan kan se till den andra. På väg tillbaka märkte jag av fotspåren i snön att jag hade gått i ett serpentinliknande mönster. Funderade på om det är svårare att gå rakt än att vingla hit och dit. Och att det nog inte är busenkelt att få till den där raka inridningen som inleder dressyrprogrammen.  Det är sådana tankar som dyker upp i hjärnan under en promenad i en hästhage med orört snötäcke.

Vad gör vi annars så här halvvägs in i december? Jag vet att Sara och Fridolf tränar inför en uppvisning nu på lördag, då ungdomssektionen hos Falbygdens hästsportförening håller i trådarna för julavslutningen. Misstänker att Ebba är starkt involverad i samma tillställning. Annika drillade i måndags ett gäng unga ryttare i Frillesås, som håller på och tar grönt kort. Minns när Ebba tog sitt gröna kort under jullovet. Och nu är det snart Saras tur./Aina

Snart är det dags för Sara att börja med sitt gröna kort