Vi ställer om

Du skjuter en välfylld skottkärra framför dig på väg till dyngstacken. Eller rättare sagt. Det är jag som
gör det. Vill bara beskriva den härliga känslan efter avklarat morgonpass i stallet. Aldrig smakar
kaffet så gott som då.
Sädesärlorna som trippar omkring i hästhagen på morgnarna. Svalorna som i racerfart jag jagar
insekter högt eller lågt beroende på vädret. Vad glad jag blir av det sällskapet! Numera har vi inga
svalor inne i stallet. ”Våra” svalor bor hos grannen. Hillevi däremot skickade så sent som för två
veckor sedan en bild på en flygfärdig kull från stallet i Sätuna.
Nu är tiden inne då våra luftburna sommargäster drar till varmare breddgrader. Svalarna har redan
lämnat och jag trodde att även sädesärlorna gett sig iväg. Nej, inte alla. ”Hej, jag stannar kvar ett tag till.” Så tolkade jag den lilla vippstjärtens glada hälsning i morse.

Kull 1 i Sätuna

Kull 2 i Sätuna

Även vi bofasta ställer om inför en kallare årstid. Med pappa Johans hjälp har Ebba murat igen hål i
väggen i Dellis box. Än dröjer det några veckor innan det svarta treårsstoet, Ebbas blivande ridhäst, flyttar in från sommarbetet. Enligt planen blir det först efter ungponnychampionat i Vetlanda, årets mål för Ebbas träning och matchning av sexåriga Fix Estelle.
Här hos Team Fix i Varberg har Annika efter hindermålning utomhus plockat in penslar och färgburk i stallet. Det från början vita men med tiden repade gallret mellan Marys och Winstons boxar fick ett
nytt lager färg. Ett tidskrävande jobb.

Nymålat galler i stallet

Vår taggiga gäst, som dök upp i stallet en kväll i somras, hälsar på allt oftare. Stallkatten Simon har
fått konkurrens om maten. Vid ett bara tillfällen har jag hittat det gråbruna knytet hopkurat inne i en
hästbox. Det känns inte som en trygg plats i livet för en kotte. Brukar inte igelkottar gå i ide vid den
här tiden på hösten?

Vi ställer om, skrev jag. En sak jag helst inte ställer om är klockan. Så tacksam över att vi får behålla sommartiden drygt en månad till. Fick jag bestämma skulle vi ha sommartid året om. Den där extra timmen med ljus på kvällen gör tillvaron angenämare för alla och i synnerhet för oss med
hästar./Aina

Värt att minnas

”Det bästa med minnen är att skapa dem” Den här bilden hittade jag i Tidningen Land under rubriken tänkvärt. Sant. Det går inte att sitta på sin kammare och tro att minnesvärda händelser ska dyka upp av sig själv. Men det bästa med minnen? Njae det är väl att vi kan plocka fram händelser ur minnets arkiv och återuppleva dem inte bara i tankevärlden och även i verkliga livet.

För drygt två veckan sedan, sen uppdatering i dagboken, levererade Hillevi en riktig överraskning på lördagsförmiddagen. Via messenger skickade hon en bild med en resultatlista från en dressyrtävling i Mantorp. Nej, det var inte Ebba och Estelle som tävlat utan mamma Hillevi och Fix William (e RP Valdo) som placerat sig fyra i en Lätt C.
Helt ensam, båda döttrarna jobbade, hade hon dragit iväg klockan halv sex på morgonen med Wille i transporten för att hinna i tid till start på Sissi Liljas anläggning i Mantorp där Väderstad Hästsportklubb bjudit in till dressyrtävling för ryttare över femtio. I den åldern är det ofta ombytta roller, mammor som tagit över utflugna döttrars hästar. Fast kanske inte lika ofta, som i Hillevis fall, att mamman börjar tävla på barnens D-ponny. Ebba släppte förstås inte iväg ekipaget oförberedda. Under dotterns uppsikt har mamma Hillevi skärpt till sig hemma på ridbanan den senaste tiden. På tävlingsdagen gick Ebba upp vråltidigt för att fixa Willes frisyr. I tävlingen ingick en cup där resultat från lördagens och söndagens klasser räknades samman. Det innebar övernattning för långväga ryttare och hästar. I motsats till sin pilot missade Wille minglet på ryttarfesten men verkade ändå nöjd med sin inkvartering. Totalt hamnade ekipaget på tredje plats i cupen. Hillevi åkte hem ett minne och flera priser rikare. Lilla Väderstads hästsportklubb har hittat sin nisch, en årlig tävling för femtioplussare. En kul ide, tycker ryttarna, som blivit fler för varje år och tydligen också klubbens generösa sponsorer. Så här skrev Hillevi på Facebook om sin omstart som tävlingsryttare. ”1999 var året jag tävlade sist. Rosetterna var en tredjedel av dagens, Equipe var fortfarande en våt dröm och TDB var väl mer ett växtgift. I helgen har vi varit i Östergötland och kom trea i Blåbärscupen. Tack Väderstad hästsportklubb för att ni fixar så fint för oss 50+.”
Att efter 22 år åter kränga på sig en tävlingskavaj … I mina ögon är det ett sätt att skapa
nya minnen genom väcka de gamla minnena till liv. Omstarten gav mersmak. Hillevi
siktar på en repris nästa år och då i sällskap med en ryttarkompis, som också passerat
50-strecket.

• 

• 

Vad gör vi annars? Annika har målat hinderbommar, som stått och samlat damm i ladan i
två år. Hillevi filade på en proposition till Falbygdens Hästsportförenings dressyrtävling i
oktober, när jag ringde senast. I rollen som tävlingsledare lär det inte bli tid över för en
egen start den gången. /Aina

Så mycket bättre

Har vi landat än? Nej, jag tror inte det. Vi visste att det hade blivit bättre. Men så mycket bättre. Nej,det fanns inte vår lilla värld.
I lördags satt Annika i en bil vid dressyrbanan på Olsegården och dömde. Jag stod i kafeterian och delade ut tårta, när Hillevi skickade ett meddelande: ”Nu kan ni kolla poängen.” Av Annikas svar ”wow” anade jag att Ebba och vår Fix Estelle (e RP Cartier 154 u Fix Julie) hade fått till en skaplig runda i LA-debuten på dressyrbanan hos Orust ridklubb.

Hela kylen full av tårta. Ett försenat jubileumsfirande för JRK.

Själv kom jag inte in på Equipe i min mobiltelefon utan fick lugna mig tills Hillevi och Ebba ringde. Vår lilla c-ponny Stella med Ebba i sadeln hade vunnit sin första Lätt A-start i konkurrens med stora hästar. Vilka poäng, åttor både för gångarter och ryttaren. Dags för dagens andra grattis till Ebba. Förutom det godkända kvalet till ungchampionatet för sexåriga ponnyer senare i höst plockade hon hem flera nyttiga priser från Granngården på sin 22-åriga födelsedag.

Ebba var mer än nöjd med födelsedagspresenten hon fick av Estelle.

För nästan exakt år sedan, dagen efter Ebbas födelsedag, tog ekipaget sin allra första placering tillsammans, blev trea i Lätt B på samma tävlingsplats. Även då jublade Annika och jag i smyg över vår femårings framgång samtidigt som vi applåderade Jonstaka Ridklubbs klubbmästare i dressyr.

Tvåa i KM för ridhästar blev Olivia Andersson med Moraat, och segrade gjorde Alexandra Ingvarsson med Affekt.

Linnea Johansson/Merveilleux vann KM för ponny.

Annika, rätta mig om jag har fel! Visst blev det repris för Alexandra Ingvarsson och Affekt i KM för ridhästar i lördags och byte på posten i KM för ponnyer, där Linnea Johansson/Merveilleux tog hand om vandringspriset.

Minns ni vad som mer hände den 7 augusti för ett år sedan. Klart ni gör. Det svenska hopplaget tog olympiskt guld i Japan. Nu ger det sig om det blågula laget fixar en repris på VM i Herning. Mycket talar för det och ikväll vet vi hur det gick.
I motsats till i fjol, när vi firade Estelles gula rosett tillsammans med Ebba och Filip på besök här hos oss i Varberg, festade vi på var sitt håll den här gången. Eller ja festade, Annika och jag pustade ut efter en intensiv men rolig dag som tävlingsfunktionärer. Däremot firade vi dubbelt på Arne-dagen i torsdags, namnsdagsbarnen Arne Karlbom och Sven-Arne Ericson, Annikas sambo. Hillevi och Johan unnade sig en minisemester från målandet på lillstugan hemma i Sätuna och dök upp hos mor och far. Alla tre syskonen med respektive plus deras faster samlades till ett litet sommarkalas hos oss i den ljumma augustikvällen.
Vi satt och kommenterade vilken tur vi hade med vädret, när Hillevi upptäckte ett obesvarat samtal från Sara. Mamma ringde upp sin yngsta dotter som satt hemma med kompisen Stella under ett ruskigt åskoväder med blixtar och knallar samtidigt. Snart började mörka moln torna upp sig på himlen även hos oss och efter kaffe med den traditionella Arne-tårtan, var det dags att dra sig inomhus i skydd mot regnet. Dagen efter fattade vi att vårt lilla åskväder var som en liten fjärt jämfört med det svåra oväder som drabbade så många platser i mellersta Sverige, däribland trakten kring Hornborgasjön. Sara hade dessbättre plockat in Estelle och Wille i stallet. Ebba kollade att allt stod rätt till med Dellis och hennes kompisar ute på betet, när hon kom hem från jobbet i Skövde. Då hade åskvädret dragit över för denna gången och resten av sommaren också, får vi hoppas. Åskväder
och hästar är ingen bra kombination. Och absolut inte i tävlingssammanhang. Trots allt hade vi tur med vädret för på lördagen sken solen. /Aina

Sånt gillar vi

Det finns två sorters överraskningar, obehagliga och såna som man blir glad av. När den sistnämnda sorten dyker upp, då är det roligt. Som häromveckan när det ramlade ner ett brev i lådan hemma hos Annika. En inbjudan till Fix Estelles uppfödare att hämta ett pris som vi inte visste fanns.

I söndags var det dags. I samband med Halländska Hästavelsföreningens fölbedömning i Laholm delades det ut priser till förtjänta uppfödare under förra året. ”Tomac´s stuteri vandringspris till uppfödaren av den vid årgångstävlingar, dressyr, bäst placerade 3,4,5 och 6-årig ponny har tilldelats:Fix Estelle ägare/uppfödare Annika Karlbom, Stuteri Fix.” Priset instiftades redan 2017.Duktiga uppfödare har hunnit förvalta detta vandringspris, däribland Ragnarps Globetrotters uppfödare Lena Börjesson. Denna ponny visade sig på den styva linan senast nu i helgen, och tog SM-silver i dressyr. Den som vill se övriga pristagare kan göra det på Halländska Hästavelsföreningens hemsida

I samband med fölbedömningar i Laholm delades Halländska Hästavelsföreningen ut flera vandrigspris.

Efter prisutdelningen firades det med söndagslunch på laxbutiken.

Halländska Hästavellsföreningens ordförande Aja Blomberg Andersson delade ut vandringsprisen

Förra året vid den här tiden hade Ebba precis satt sin plan i verket, att kvala Estelle till
femårschampionatet. Jaja, tänkte vi då utan större förhoppningar om att de skulle ta sig hela vägen till Vetlanda. Estelle är Annikas egen lilla hemlis (hon lät betäcka Bonnie i lönndom) men nu ger hon med all rätt Ebba äran av det här oväntade uppfödarpriset. Eller också är det Winstons förtjänst,menade Hillevi i efterdyningarna av denna roliga händelse. Hon tänker nog, tror jag, att Winston och hans ibland tålamodsprövande egenheter, utvecklat Ebba som ryttare. Ett teamwork, med andra ord, där vi alla i Team Fix är involverade på ett eller annat sätt.

Fix Estelle och Ebba tog hem en seger i LB vid årsdebuten tidigare i våras.

Nu siktar Ebba på en start i sexårschampionatet med den lilla stjärnan. De har redan klarat ett kval och hoppades fixa det andra i fredags i en lätt A-klass vid tävlingar i Jönköping. Estelle stod nybadad på morgonen och Ebba skulle börja fläta manen, när telefonen ringde. Den nyanlagda banan hade havererat, klassen var framflyttad till sena kvällen. Ebba, som hade annat på programmet, tackade nej till en start kl 22. Ville självklart inte utebli från avskedsfesten för pojkvännen Filip, som flyttar till Singapore under ett år för studier. Det blir fler chanser att klara kvalpoängen.

För att återgå till temat roliga överraskningar. Eller rättare sagt roliga kalas. Förra måndagen kom barnbarnet Sara med kompis Stella för en liten minisemester vid kusten mellan jobbpassen på Café Doppingen vid Hornborgasjön. På onsdag förmiddag, innan flickornas hemresa, hann vi med ett något försenat namnsdagskalas för Sara och ett ännu mer försenat 40-årskalas för Jaya. Lisa och sonen Wille kom också plus Jenny. Jaya, Lisa och Jenny rider våra ponnyer.

Lisa och Wille kom på besök

Sara på minisemester

Det firades med hallontårta

Jenny och Jaya var med och firade

Objudna gäster i stallet, som länsar Simons matskål, har vi allt som oftast. Till avdelningen glada
överraskningar räknar vi den här taggiga gästen, som Annika träffade på i förmiddags. Han eller hon
får gärna komma tillbaka. /Aina

En välkommen gäst dök upp på tisdagsförmiddagen.

Undringar

Varför? Frågetecknen hopar sig i min lilla värld. Ofta funderar jag över ord och språk. Inte bara oss människor emellan. Hur kommunicerar hästar med varandra och med oss människor?

Klart jag vet hur det låter när en häst gnäggar. Eller rättare sagt. Hur olika gnägget låter beroende på situationen. Irriterat, ängsligt, anklagande (som när det dröjer innan maten serveras) igenkännande osv. Vad jag undrar över är det tysta samförståndet mellan våra två ponnyer. Winston är den som med ålderns rätt bestämmer, han är ledaren. Mary accepterar rangordningen, låter storebror passera först genom grindhålet såväl in i stallet på kvällen som på väg ut till gräshagen.  På jakt efter saftigaste grästorvan i hagen går de oftast åt var sitt håll i hagen.  Jämför med svampplockare som vill ha bästa kantarellstället för sig själva. 

Märkligt är det där tysta samförståndet, som jag nämnde tidigare. Inget som inträffar regelbundet utan kanske någon gång varannan vecka. Som på en given signal börjar Winston och Mary klia varandra i mankammarna. Inget konstigt med det, hästar gör så.  Vad jag undrar över är vem av de två som tar initiativet, som ”säger” nu är det dags för lite skön massage. Alltså, de här två är inte så samspelta och snälla mot varandra varje dag.  Normalt vänder Winston baken till och markerar om Mary råkar komma för nära honom. 

Winston och Mary i samförstånd

Jag undrar också var svalorna har tagit vägen. Några enstaka ser jag svischa förbi, när vi sitter på vår uteplats men inte alls lika många som förr om somrarna. Jag blev så glad när Ebba skickade en bild på fyra flygfärdiga svalungar utanför boet inne i stallet på Sätuna. Även om Ebba inte älskar fågelbajs på sina stallgrejer så uppskattar hon ändå sommargästerna. ”De fångar flugor och spindlar.” Brist på insekter kan vara orsaken till varför svalorna har övergett oss här på vår gård i Vare.

Svalor på rad i Sätuna

Andra som undrar är tävlingsarrangörer runt om i Sverige. -Varför så få dressyrstarter?  Är det kostnadsläget, som får de försiktiga dressyrryttarna att hänga in tävlingsfracken i garderoben. Eller slocknade tävlingslusten under det långa uppehållet på grund av pandemin. Främst är det de högre klasserna som tappat flest starter.  Startlistorna i de lägre klasser ser bättre ut men även här märks en minskning.  En klubb som går mot strömmen är Falkbygdens Hästsportförening, där Hillevi redan har fått så många anmälningar till tävlingen i slutet av juli, att det kan bli aktuellt att stänga några klasser. Hoppas på hyggligt med starter även när Jonstaka Ridklubb har sin tävling i början av augusti. 

Om ni undrar vad vi sysslar med nu i semestertider. Annika har fullt upp med att ta hand om sommarens första honungsskörd.  Hillevi intensivjobbar för att bli klar med sina uppdrag för Modern Ekonomi, innan hon går på semester. Ebba sommarjobbar på ICA Maxi i Skövde och Sara serverar fikasugna gäster på Café Doppingen vid Hornborgasjön. Och Aina då? -Jag spanar efter fåglar, klappar Simon och servar Mary och Winston./Aina     

Simon lite tidigare i våras.

Det är full rulle nu

Oj, oj vad det rullar på. Sommargäster av alla sorter. Ibland tittar solen fram. Då är det ännu skönare.  Fast grönt är skönt även en mulen dag. Det tycker fler än jag. Om jag frågar våra fyrbenta i stallet är svaret givet.

Delli fortsätter att njuta av betet och ledigheten.

Varje morgon går jag en runda i hagen, mockar gårdagens bajs och fyller vattenhinkar, innan hästarna går ut.  I går morse saknade jag min ständiga sommarkompis, en sädesärla som letar efter något ätbart på marken helt oberörd av såväl mitt som stallkatten Simons sällskap. -Har det hänt en olycka? Har Simon svikit vår överenskommelse om vilken jakt som är tillåten? Så gick tankarna i mitt huvud. En halvtimme senare dök min punktliga vän upp.  Det var jag som vaknat något tidigare än vanligt.

Mitt intresse för fåglar vaknade däremot sent. Exakt i vilken ålder vet jag inte. Fiskmåsar gick inte att undvika under min uppväxt. Närgångna fåglar. Minns hur en mås sket på min nakna rygg, när jag i tonåren hackade ogräs i morotslandet.  Hoppas att barnbarnet Sara, som jobbar på kafé Doppingen på Naturum vid Hornborgasjön, slipper så närgången kontakt med de bevingade gästerna. Av samma orsak delar varken systern Ebba eller moster Annika min fascination för svalor, som med förkärlek bygger bo i stallar. ”De skitar ner.”  Alltså inga svalbon i vårt stall. Istället håller de till i ladan eller hos grannen. Under ljumma sommarkvällar brukar jag studera svalornas flygkonst från vår uteplats.

Sädesärlor och svalor räknar jag in i kategorin sommargäster. Även Ebba med pojkvän Filip och mamma Hillevi har hunnit titta till oss några dagar fast inte samtidigt. Däremellan har vi haft besök av tillfälliga fikagäster.  I morgon kommer hovslagaren.  Mary och Winston, som gått barfota några månader, ska få skor på fötterna. På sommaren ger ryttarna sig till känna.

I Sätuna tränar Ebba och Estelle inför nästa utmaning. På Gotland har Frännelids Anastasia e Jarno, Fix Victorias dotter, debuterat med seger i LA. Alltså fulle rulle på många fronter. Högt tempo även i växtvärlden. För drygt två veckor sedan plockade jag liljekonvaljer. Nu blommar redan rosorna vid stallväggen. Säger som vår kung: Trevlig midsommar. För något nytt inlägg innan dess hinns nog inte med./Aina

Nu blommar rosorna vid stalllet.

Bordet stod dukat

När jag blir bjuden till dukat bord. Då säger jag ”ja tack” till något som händer alltför sällan. Vit duk och blommor gör det dukade bordet extra festligt men det går bra utan också. Det beror på sammanhanget. Och vem som är den inbjudna gästen.

Antingen jag går på restaurang eller är inbjuden gäst, så uppskattar jag det lilla extra som en vas med blommor på bordet. Fast det beror som sagt på sammanhanget,  Om det sitter människor vid ett bord med vit duk på en ridbana, skulle kanske även jag studsa till av förvåning. Studsade till och tappade fokus var just vad vår Fix Estelle gjorde på Kristi Himmelfärdsdag.

Även i år siktar Ebba mot finalen i ungponnychampionatet för nu sexåriga Estelle. Förra torsdagen åkte trion från Fix Team i Sätuna (Ebba. Hillevi och Estelle) till Mantorp i Östergötland , en åktur på två timmar enkel resa, för att rida ”Lätt A för ungponnyer”. Det var debut i den här svårighetsgraden för Estelle. Vanligtvis brukar domare sitta under tak i en bil eller hästtransport. Här hade de bänkat sig vid dukat bord, något som tydligt störde Estelles uppmärksamhet inledningsvis i  programmet. Frånsett avdrag för incidenten vid domarbordet och lite strul i en galoppvolt avlöpte debuten väl.  Poängen räckte med råge till ett av två godkända kval inför höstens final.

Ebba Silberg-Fix Estelle 43-16-1001 Ungponnychampionat, 5-åringar, dressyr, Vetlanda 2021-09-26 (c) Foto: Yvonne Karlsson

-Estelle har utvecklats otroligt mycket på mindre än ett år, berömmer Ebba.

Nöjda och glada över dagens insats unnade sig mor och dotter Silberg ett stopp på hemvägen hos Centralkonditoriet i Väderstad, Ett attraktivt utflyktsmål för långväga fikasugna. Kön sträckte sig långt ut på gatan. Estelle var nog tacksam över att Ebba och Hillevi åt sina inköpta mackor i bilen, istället för att vänta på en sittplats bland de andra kafégästerna.

För unghästen Dellis har sommarlovet börjat efter genomförd treårsbedömning, Det innebär grönbete i grannens sommarhage tillsammans med kompisarna från förra året. En äng med grönt, saftigt gräs är för en häst detsamma som att komma till dukat bord. Här i Varberg försöker vi ransonera besöken i gräshagen. Winston och i synnerhet Mary har som de flesta ponnyer lätt för att bli mer runda om magen än vad som är hälsosamt.

Delli verkligen njuter av att få komma ut på betet efter att ha klarat av treårstestet på ett bra sätt.

Delli och Ebba på treårstestet. Foto Pernilla Hägg

Delli och Ebba på treårstestet. Foto Pernilla Hägg

Delli fick hoppa för godkänt hopprov. Foto Pernilla Hägg

Delli och Ebba på treårstestet. Foto Pernilla Hägg

Delli på treårstestet. Foto Pernilla Hägg

I nästa vecka väntar vi ett kärt besök av Ebba och Filip, som efter vinterns högskolestudier semestrar ett par dagar i Varberg innan sommarjobben börjar. Redan i helgen kommer mamma Hillevi på en snabbvisit. På måndag (nationaldagen) står hon i kafeterian hos hemmaklubben på Klockaregården i Falköping och serverar hungriga hoppryttare  Så nu är det min tur att efter bästa förmåga bjuda till dukat bord. /Aina

Inte den blekaste aning

Långkalsongerna har valsat klart i tvättmaskinen för den här halvan av året. Hästarnas vintertäcken ligger hopvikta i sadelkammaren. Även om vinden blåser kylig och det förekommer lokala ”snöfall”. så är det bra nu. Utnämner härmed maj till årets bästa månad.

De lokala ”snöfallen” sammanfaller med ett  begränsat område under körsbärsträden. Vita små blad från vårens sagolika blomskrud  virvlar runt i vinden som snöflingor, innan de når marken. Det är naturens gång. Hur vacker och påkostad den vita klänningen än är, nog kränger bruden av sig den på bröllopsnatten. Annars blir det ingen frukt.

Ainas majsnö under körsbärsträdet.

Så gick mina tankar inför det här dagsboksinlägget. Inga sensationer, bara lite smått och gott från livet i stall och hästhagar så här års. Det blir inte alltid som man tänker. Vi satt kvar vid köksbordet efter en sen söndagsmiddag, när telefonen ringde. -Vi är på hemväg nu. Det hördes en ton av glädje i Hillevis som alltid bestämda röstläge. –Jaha, och ni har varit? Undrade jag som förstod att trion, Ebba, mamma Hillevi och Dellis hade varit på utflykt någonstans i Skaraborg. Men att utflyktsmålet var Grevagården utanför Skövde och avelsvärderingen för treåriga varmblodshästar hade varken jag eller ens Annika, som äger Dellis tillsammans med Ebba, den blekaste aning om.

Dallea e Suarez ue Don Frederico, i vardagslag Ebbas blivande tävlingshäst Dellis, klarade värderingen med beröm godkänt trots sex veckors boxvila efter operation i samband med skadan sent i höstas. Dellis är inget diplomsto, endast ett fåtal klarar det nålsögat, och det var inte heller väntat. Däremot fick hon höga poäng för gångarterna. Även hopprovet klarade hon galant, mycket tack vare gott stöd från mor och dotter Anna-Karin och Moa Sandberg, som även ställt upp med råd och inte minst ridhus under träningen i löshoppning. Vad som imponerade mest var dock Dellis attityd. Hon tog sig an de olika delproven med god vilja och bevarat lugn.

-Hon är lika modig i en främmande miljö som hon är ängslig hemma i stallet inför minsta beröring med en utkramad tvättsvamp, berättade Hillevi.

Ett vårdat yttre hör till vid en visning inför domare. I förberedelserna ingår bl a klippning av buskig hårväxt i öronen.  Det ingick inte i Dellis uppfattning av vad som är snyggt. Sin åsikt visade hon tydligt för frisören.

-Det fick bli ett klippt och ett oklippt öra, avslöjade Hillevi medan Ebba pustade ut i bilen efter dagens kraftansträngning. Att visa en häst inför domare sätter såväl nerver som kondition på prov.

Långa öron att klippa på liten häst.

-Ebba fick verkligen jobba under visningen, intygade Hillevi.

Många hästägare anlitar proffs när hästen ska visas upp. För att trygga återväxten av kunniga hästvisare delar avelsföreningarna ut rosetter som uppmuntran till alla ungdomar under 25 år som visar hästar. Ebba fick en rosett för fin visning och Dellis belönades med en blå Klass 1-rosett och plakett.

Ebba blev fotograferad tillsammans med Anna Holmgren som ägde och visade Candyland Of East
e.C-Future u.Try Me (SWB) e.Aerline H u. e. som fick dagens dubbeldiplom.

Efter söndagens äventyr kan stallets treåring se fram mot sommarlov på grönbete tillsammans med connemarakompisarna från förra året.

Dellis kom knappt hem innan det var dags för att rulla sig. Nu är hon redo och att träffa connemarakompisarna från betet förra året, och ett härligt sommarlov.

Hos oss i Varberg alternerar Mary och Winston mellan olika hagar. Efter ett par dagar med saftig gräsbuffé i stora hagen får de hålla till godo med enklare kost i den långa vinterhagen.

Som sagt, det är bra nu. Får vi dessutom mer regn i lagom mängd, blir det ännu bättre. /Aina