Vad gör Ebba nu för tiden?

Annika målar staket och hon har fixat i stallet med hjälp av Emma, för på lördag kommer Fix Estelle och Fix Mary. Hemma i Sätuna håller Hillevi och Sara igång  Wille respektive Winston efter jobb och skola, medan tranorna flyger in till nattlogit i Hornborgasjön. Men Ebba, då. Vad gör hon?

En av de sista dagarna i juli vinkade familjen Silberg av äldsta dottern, när hon klev på planet till Paris. Utanför den franska huvudstaden väntade praktikplatsen i ett svenskägt dressyrstall. Lite nervöst var det nog. Sedan dess har mamma Hillevi fått lugnande rapporter från Ebba. Om vardagslivet i stallet och om träningspassen på de inackorderade hästarna, då hon får testa rörelser som är mer än vad ponnyerna därhemma klarar av.

För ett par veckor sedan, en lördagskväll vid niotiden, ringde det på min mobiltelefon. Gissa vem! Det var Ebba. Så glad jag blev.
-Hur har du det? Mormor ville veta allt.
–Jo, jag trivs. Det är en god stämning här i stallet. Hästägarna, som kommer och rider sina hästar på helgerna, är trevliga, hälsar och pratar.
-Hästarna, ja. Jag visste att Ebba ridit en yngre häst, som inte hunnit så långt i sin utbildning.
–Jaså han. Han liknar Faxir. Va, tänkte jag. Vad vet Ebba om Faxir (moster Annikas första häst som Hillevi tog över)? Den hästen dog ju långt innan Ebba föddes. Aha, det hänger ju en jättestor tecknad tavla föreställande Faxir i vardagsrummet hos familjen Silberg.
– Mörkbrun med vit strimbläs, bits och sparkas, bekräftade Hillevi när jag berättade för henne om dotterns telefonsamtal. -Och snäll mot den han accepterade, fyllde Annika i.
Ebba och två andra svenska praktikanter rider och sköter om hästarna. De turas om att laga mat till sig själva. En dag hade Ebba plockat björnbär och gjort en paj.
-Kan du tänka dig mormor, jag lyssnar på P!, när jag jobbar i stallet. -Är det sant?Det gör ju jag med när jag stökar i köket. -Jag fyller på mitt svenska ordförråd, förklarade Ebba, som åker hem några dagar i oktober för att skriva högskoleprovet.
Hon är en klok flicka, Ebba. Det räcker långt./Aina

Lämna en kommentar